Jag tror att det var OS finaste stund

Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN
Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

ENOSHIMA. Plötsligt börjar Anton Dahlberg kippa efter andan och kämpa mot gråten. 

Sedan tittar Dahlberg på kompisen Fredrik Bergström. Drar honom lite närmare intill sig.

– Att få göra det här tillsammans med den person jag respekterar mest av alla...det är bara så fantastiskt, snörvlar Anton Dahlberg.

OS finaste stund?

Jag tror banne mig det. 

Min andra sväng ut till det japanska bad- och surfparadiset Enoshima någon timme utanför Tokyo slutade precis som den första.

Ännu en svensk medalj. Ännu ett OS-silver.

Nej, det var kanske ingen större överraskning att Anton Dahlberg och Fredrik Bergström skulle fixa en medalj. De har under flera, flera år visat att de tillhör den allra yppersta världseliten.

Men VM är en sak. OS en helt annan värld för en seglare.

– Det bara bubblar. Det är magi i kroppen nu, säger Anton Dahlberg och skakar på huvudet.

– Det är sån otrolig urladdning, så mycket känslor. Vi ville ju det här så jäkla mycket, säger Fredrik Bergström.

Han tystnar en tiondels sekund. Sedan säger han.

– Och nu står vi här.

Japp, ni gör ju det. Som en silverfärgad del av ett svenskt OS som är på väg att chocka oss alla.


För så här är det: 

I lördags sedan vaknade alla i den svenska OS-truppen med vetskapen att medaljskörden var noll och intet.

Mer exakt: Den sämsta svenska OS-starten sedan OS i Aten 2004. 

Per automatik började SOK:s mål om åtta medaljer i Tokyo ifrågasättas allt mer. Ordet ”fiasko-OS” började viskas allt mer högljutt.

Fyra dygn senare står nu Fredrik Bergström och Anton Dahlberg framför mig. Skrattar och smågråter. Spekulerar i hur mycket det ska dansas på festen i kväll. Kramar varandras genomsvettiga kroppar.

Svensk medalj nummer sju är säkrad. Senare samma kväll ska Peder Fredricson ta den åttonde. Och då återstår ändå en hel radda seriösa medaljchanser.

Vilka? Tja, här är bara ett axplock:

Perseus Karlström, gång.  Oskar Rozenberg Hallberg, skateboard. Sofia Mattsson, brottning. Menning & Stensils i kanot. Madelene Sagström, golf. 

För att inte tala om handbollsdamerna. Herrejösse, de bara kör just nu. Och inte minst laghoppningen för Fredricson & Co.

Men det finns faktiskt ännu flera att hoppas på.

Sverige har gått från helvete till himmel på fyra dygn. Och på fyra dygn till kan det här förvandlas till Sveriges bästa OS på 2000-talet. 

De där tolv medaljerna i Sydney år 2000 känns nämligen plötsligt inte alls omöjligt att nå längre.

– Det är roligt nu. Jag hoppas att även de som är kvar nu kan nå sin toppnivå, säger SOK:s sportchef Peter Reinebo som är på plats här i Enoshima.

Till och med den rutinerade Reinebo verkar en smula tagen av vad han just fått uppleva här i hamnen. Inte minst efter att just fått träffa silvergossarna Dahlberg & Bergström.

– Ja, jag blev rörd, erkänner SOK-pampen.


* * *

Precis i detta ögonblick kliver Anton Dahlberg och Fredrik Bergström upp på podiet i presscentret. De har just varit med om sin första medaljceremoni på ett OS och fått hänga medaljerna om varandras halsar.

Anton Dahlbergs ögon ser helt rödgråtna ut. Den första frågan är också om han kan beskriva sina känslor inombords.

– Det är bara så otroligt, säger Dahlberg med en darrande, lätt sprucken, röst.

Det är ju en sån dag.

En av de finaste. 


GUIDE: OS dag för dag – här är hela programmet 

GUIDE: Allt om fotbollen i OS • Tider och program