Tack Sverige – nu kan ni bryta förbannelsen

Foto: JON OLAV NESVOLD / BILDBYRÅN
Foto: JON OLAV NESVOLD / BILDBYRÅN

YOKOHAMA. 37 år.

37 förbannade år.

– Mmm, vi har väntat länge nog nu, säger Caroline Seger och torkar en dos svett ur pannan.

Så tack, Seger. Tack Sverige. Tack för att ni äntligen har gett er själva chansen att bryta den där förbannelsen.  

För så här är det. Vi får backa ända till 1984 för att hitta dagen när Sverige senast vann ett mästerskap. Då dessutom ”bara” ett EM.

Sedan dess har Sverige åtta gånger nått medalj. Åtta gånger.

Men...

–...vi saknar det där guldet. Det är det enda, säger lagkaptenen Caroline Seger.

Hon är trött. Hon har ont. Hon säger att hon förmodligen inte skulle orka spela en match till om det rörde nån slags halvintressant placeringsfajt.

Men självklart kommer Caroline Seger att spela på fredag. Och det ska vi alla vara väldigt, väldigt glada för.

36-åringen gjorde knappt ett misstag under hela semifinalen. Slog varenda passning rätt. Var den som samlade sitt lag strax innan andra halvlek drog i gång, förklarade vad som behövde göras.

Vad sa du?

– Lite olika. Men bland annat att Filippa ska skjuta mer, säger Seger.

En minut senare sköt Filippa Angeldal - och det var också grunden till Fridolina Rolfös 1-0-mål.


Så ja, ni fattar. Caroline Segers betydelse när det betyder som mest går nog inte att överskatta.


Lagkaptenen har varit med om så många missade guldchanser. Allra närmast kom hon för fem år sedan i Rio.

Det var OS-final då också. Men det är också enda likheten.

Den gången handlade allt för Sverige om att inte förlora till varje pris. Pia Sundhage kommenderade ut så många parkerade bussar att halva Brasilien lamslogs av trafikstockningar.

Kul?

Förutom resultaten: Inte alls.

Men den här gången handlar det i varje match om att vinna. Och Sverige inte bara vinner - man gör det allt som oftast på ett lika charmant som underhållande sätt.

Nej, kanske inte den här gången.

Tony Gustavssons Australien hade lärt sig läxan efter målfesten i gruppspelet. Man stängde ner löpvägarna för Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Ytorna var plötsligt betydligt mer svårfunna.

Så vad göra?

Till exempel vad Caroline Seger säger: Bara skjut Filippa så ordnar det sig.


Och precis så blev det.


Innan allt ens hann börja här i Yokohama var dessutom något annat redan klart:…

USA är ute.

Stora, starka, världsettan USA missar OS-finalen.

Eller...kanske vare speciellt stora eller speciellt starka i detta OS. Match efter match har vi ju väntat på att USA skulle förvandlas till den närmast ohejdbara segermaskin vi lärt känna Megan Rapinoe & Co som.

Det hände aldrig.

Därför väntar nu Kanada i finalen på Oympiastadion i Tokyo för Sverige. Nej, det är ingen lätt motståndare - men jag skulle ljuga om jag inte kände både glädje och lättnad över att Sverige slipper USA i finalen.

Det finns ändå en läskig, slumrande, potential i det laget.

Däremot finns det inget med Kanada som direkt skrämmer mig. Och jag tror det är en känsla jag delar med såväl Peter Gerhardsson som spelarna i hans så homogena grupp.

Däremot finns en enorm övertygelse om att den här gången kan det faktiskt gå. Den här gången s-k-a det faktiskt gå.


* * *

Finalen spelas alltså 11.00 japansk tid här på fredag. Det kommer att vara rent outhärdligt varmt inne i den grytan då.

Det är förstås ren idioti att arrangörerna tvingar ut två lag att spela - minst - 90 minuter i det helvetet. Och anledningen till matchtiden är ju inget som är mindre skandallös:
Amerikanska TV-blaget NBC var så säkra på att USA skulle spela finalen att man med kraft av sina satsade miljarder krävde att matchen skulle spelas den tiden.

I skenet av det är det förstås rätt ironiskt och lite småkul att USA nu bommade festen. Men det uppväger inte faran med att faktiskt tvingas genomföra den vid den tiden.

Jag tror inte det går. Men jag förutsätter att Sverige nu i alla fall gör ett försök att ändra på matchtiden.


* * *


De flesta spelarna har promenerat igenom intervjuzonen långt inne i stadion här i Yokohama. Alla har pratat om samma sak, att de inte är färdiga än, att en match återstår, Att en vinst återstår.

Ingen verkar ens reflektera över att man faktiskt redan vunnit ett OS-silver. Det finns ju ett jobb kvar att göra.

Caroline Seger dröjer sig kvar lite i slutet av den långa intervjuzonen. Pratar lite mer om känslorna att i slutet av karriären faktiskt få uppleva det här.

Du, nu får ni banne mig fixa det här.

– Jag känner precis samma sak. Jag menar, hur svårt kan det vara?


Exakt. Bara gör det nu. 


Fakta/Sveriges medaljer i mästerskap

1984: EM-guld.

1987: EM-silver.

1991: VM-brons.

1995: EM-silver

2001: EM-silver.

2003: VM-silver.

2011: VM-brons.

2016: OS-silver.

2019: VM-brons.


GUIDE: OS dag för dag – här är hela programmet 

GUIDE: Allt om fotbollen i OS • Tider och program