Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sanningen – som inte kan tystas ner

BÄST AV ALLA. Simone Biles, USA.
Foto: HENRI SZWARC / POLARIS POLARIS IMAGES

TOKYO. Simone Biles upphäver tyngdlagen på ännu ett fullständigt obegripligt sätt.

Kevin Durant manglar in en alley-oop så att basketkorgen skakar inne i Saitama Super Arena.

Känslan för oss som ser på?

Mest vemod.

För det är när spelens allra största gör entré som jag slutligen förstår vad vi alla faktiskt förlorat.

Det är söndag i Tokyo, OS har börjat hitta någon slags vardag och de första medaljerna fördelas nu i jämn ström ut över världen.

Men den här söndagen omges ändå av ett speciellt lyster, har en speciell förväntan runt sig.

Det är ju superstjärnornas dag.

På förmiddagen bombar japanskan Naomi Osaka i väg sin första serve i tennisturneringen. Samma Osaka som tände OS-elden på invigningen. Samma Osaka som är idolen för miljontals japaner.

Osaka, för dagen med en ytterst spektakulär frisyr i de japanska flaggfärgerna, avfärdade också sin kinesiska motståndare Saisai Zheng i två raka.

– Men det var en nervpärs. En utanför kroppen-upplevelse, säger 23-åringen efteråt. 

Men Naomi Osaka får ursäkta.

Det är inte japanskan jag valt att följa på nära håll i dag. I stället två andra av OS allra, allra största profiler.

* * *

Den lilla giganten

Plötsligt vänder hela raden av amerikanska journalister framför sig emot mig. Det tar någon tiondels sekund då jag oroligt undrar vad jag nu gjort innan jag fattar.

Ah, det är ju dags.

Selfie-dags.

För 15 meter framför mig går Simone Biles fram emot kanten på mattan där hon ska göra sitt friståendeprogram.

”Smile!”, hojtar en av amerikanerna innan han förevigar sina kompisars flin med Biles nånstans där i bakgrunden.

Ärligt talat är jag tveksam om Simone Biles kommer att synas på den där bilden. Amerikanskan må vara OS största stjärna, gymnastikens största genom tiderna - men 142 centimeter är inte direkt stort.

Men gudarna ska veta vilken idrottare hon är.

Att sitta i ungefär jämnhöjd med mattan när Simone Biles tar fart, plötsligt bara trycker till, lyfter rakt upp mot evigheten, virvlar sig i orimlig hastighet igenom luften - för att sedan landa klockrent på mattan med blixtrande leende...det är...äh, jag vet inte riktigt vilket ord som passar.

Jag hade ju suttit på min plats i ett par timmar vid det här laget. Imponerats måttlöst av fenomenala ryska och kinesiska gymnasters uppvisningar.

Men när Simone Biles trotsar alla naturlagar bleknar allt annat.

Det är bara en sak som stör den här stunden. Låt mig återkomma till det.

* * *

Den smala jätten

Blixtsnabbt smeker han i väg en lång trepoängare. När bollen swishar genom nätet vänder sig Kevin Durant mot Frankrikes Guerson Yabusele, ler närmast ursäktande och skakar lätt på huvudet.

Mannen som kallas ”The nicest guy in the NBA” är i stan.

Nej, USA:s basketlag är inte riktigt det ”Dream Team” vi vant oss i OS. De flesta av NBA:s allra tyngsta namn - med LeBron James i spetsen - har alla tackat nej den här gången.

Med ett undantag.

Kevin Durant ställer förstås upp. NBA-ikonen. Mannen som lyfter 400 miljoner kronor om året i lön.

32-åringen har landat i Tokyo för att försöka vinna sitt tredje OS-guld - ingen basketspelare i världen har fler.

Om han kommer att lyckas? Om USA har vad som krävs efter alla avhopp?

Ytterst tveksamt. 

Det är däremot helt säkert att jag kommer att vilja se så mycket jag kan av Kevin Durant dessa veckor. 

Med sina 208 centimeter och de långa, spindelsmala, benen må Durant rent fysiskt vara Simone Biles motsats. Men i fråga om skicklighet, popularitet och star quality är Durant & Biles tvillingsjälar. 

För jo, även Kevin Durant är en njutning att kolla på - även om han hade en rätt svag kväll i OS-premiären mot Frankrike.  

Det är bara en sak som stör. Igen.


* * *

För så här är det:

Efter ett drygt år i pandemins skugga trodde jag att jag vant mig nu. Att jag inte brydde mig så mycket längre. Att elitidrott ändå fungerar utmärkt som underhållning även utan publik.

Så när beskedet kom att Tokyo-OS portar publiken ryckte jag mest på axlarna. 

Låt så vara, liksom.

Men sanningen är att det inte fungerar alls.

För aldrig blir tystnaden så påtaglig som i närvaron av idrottens absolut bästa. Aldrig blir den mer drabbande än när prestationen är på den yppersta nivån.

När Simone Biles upphäver tyngdlagen vill jag höra suset av en hänförd inandning. När Kevin Durant trycker ner en alley-oop vill jag bedövas av det efterföljande vrålet.

Nu får jag bara tystnad.

Och ja, det stör mig. Mer än jag någonsin kunnat ana. 



GUIDE:
OS dag för dag – här är hela programmet

GUIDE: Allt om fotbollen i OS • Tider och program