Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Frågade pappa om jag var sinnessjuk”

Therese Alshammar.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Therese Alshammar under tävlingen i Rom för tre veckor sedan. 43-åringen gjorde oväntat comeback tidigare i sommar.
Foto: INSIDEFOTO / INSIDEFOTO/SIPA USA SIPA USA
Therese Alshammar under OS i Rio där hon var Sveriges fanbärare.
Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Var hon sinnessjuk?

Therese Alshammar, 43, funderade på saken när hon gav sig in i en av idrottsårets mest oväntade satsningar. 

Resultatet räckte inte till en OS-plats. 

I en intervju berättar en av Sveriges mest framgångsrika idrottare genom tiderna om de största lärdomarna från den långa karriären. 

– Jag har gått i terapi väldigt många gånger. 

OS i Rio för snart fem år sedan blev Therese Alshammars sista stora framträdande. 

Den 23 år långa simkarriären hade nått sitt slut. 

Eller?

I slutet av maj läckte nyheten ut som Alshammar hade hemlighållit i åtta månader, hon hade börjat simträna på allvar igen. Och framför allt, hon planerade att tävla. 

Det som först lät som ett aprilskämt stämde. 

43-åriga Alshammar tävlade först i franska Canet och sedan i klassikern Sette Colli i Rom. 

Men hur gick det egentligen till när en av svensk idrotts mest magnifika karriärer fick liv på nytt? 

En av förklaringarna är ett lekprogram i tv. 

Therese Alshammar var en av deltagarna i SVT:s ”Mästarna mästare” den gångna säsongen och inför att programmet skulle spelas in i september började Alshammar att simträna. 

– Och då kände jag att det var riktigt kul och efter inspelningen kände jag att jag ville strukturera mig lite mer i min simträning. 

”Johan är komplett”

Att Alshammar hade en bra ingång till både en tränare och en grupp att träna med sticker hon inte under stol med. Hon är sedan länge tillsammans med landslagstränaren Johan Wallberg. 

– Jag hade aldrig gjort det här om det inte var för Johan och att han tränar en grupp med några som är de bästa i världen. Johan är verkligen en komplett simtränare, han är insatt i forskning, fysiologi, teknik och allt simrelaterat.

Therese Alshammar under tävlingarna i Rom för tre veckor sedan.
Foto: INSIDEFOTO / INSIDEFOTO/SIPA USA SIPA USA

Det Alshammar saknade mest när hon slutade var att vara i form. 

– Att få känna mig ordentligt vältränad igen var verkligen något jag trodde var borta för alltid och hade accepterat, och några gånger den senaste tiden har jag självklart tänkt ”vad attans gör jag” och då har just tacksamheten över att ens kunna träna varit en stor tillgång.

Med 72 internationella mästerskapsmedaljer i samlingen skulle nog de allra flesta känna sig nöjda och ha svårt att hitta motivationen. 

Men inte Alshammar. 

– Nej inte alls, jag älskar ju att simma. 

Hon medger dock att comebacken kan ha varit uppseendeväckande. 

– Det är nog bara jag som är lite vansinnig och naiv men jag såg det som ett roligt experiment. Och det känns mer som jag var på besök i en värld som jag inte längre tillhör. 

”Frågade om jag var sinnessjuk”

Therese Alshammar har deltagit i sex OS och när hon började simträna på mer allvar igen fanns tanken på att göra ytterligare ett. 

– Eftersom jag ändå skulle vara på plats i Tokyo för att kandidera till de aktivas kommitté tänkte jag att det skulle vara kul att simma också. Kanske vara reserv i laget. 

Alshammar berättar att hon både rådfrågade sina föräldrar och sambo innan comebacken. 

– Jag frågade pappa om jag var helt sinnessjuk om jag gjorde det här, om han skulle tycka att jag var galen. Men han svarade bara att ”det kan du väl göra om du vill”. 

Det blir dock inget sjunde OS för Therese Alshammar, tiderna i de två tävlingarna i Canet och Rom räckte inte till för att kvalificera till spelen i Tokyo. 

– Jag visste att chansen var minimal. Det hade varit jättekul att simma ett sista OS men det gör ingenting att det inte blev så. Jag har hela tiden vetat att det har saknats saker i mina förberedelser. Insatsen från mig hade behövt vara högre om jag skulle ha klarat det. 

Alshammar tystnar en stund innan hon fortsätter. 

– Men jag gjorde det inte för att vara bäst, det handlade mer om att jag ville se hur jag låg till. Och jag har inte saknat att tävla sedan jag slutade. Tvärtom, det har tagit emot att ställa sig på startpallen. De sista åren tyckte jag att det var roligare att träna än att tävla. 

Therese Alshammar och sambon simtränaren Johan Wallberg under OS i London 2012.
Foto: ROBBAN ANDERSSON

En av världens bästa simmare genom tiderna menar också att situationen har varit annorlunda under comebacken. 

– Jag har tävlat så många år med ångest och prestationskrav, där resultatet har varit det viktiga. Den här gången var jag mycket friare, strunt samma hur det går. 

Var du orolig för hur det skulle bli?

– Jag känner mig som en jättefegis ibland, men jag är inte så brydd om konsekvenserna. Och nu när jag har lite större barn som förstår lite mer, gud vad viktigt jag känner att det är att visa att man ska testa saker, och att resultat inte är det viktiga. 

”Tar det förgivet då”

Kaxig och ”stökig”, så beskriver Therese Alshammar sig själv som ung simmare. Men att perspektiven har blivit annorlunda med åren. 

– Fram till att man är 25 någonting är man mer avskärmad. Man tar mer förgivet att man kommer att lyckas med det man tar sig för, världen är så mycket mindre. Då hade jag nog självförtroende på ett konstigt sätt, nu är det mer på ett skönt och lugnare vis. 

Jag har gått mycket i terapi och pratat med smarta människor

Med åldern har Alshammar också fått ett växande intresse för psykologi. 

– Jag är jätteintresserad av det, har läst mycket och gått mycket i terapi. Pratat med smarta människor väldigt många gånger. 

– Även filosofiskt tänker jag att man måste tänka på att själva tävlandet, och det där mätandet av sig själv måste kunna komma någon annanstans. Sedan kan det vara spännande och kul att tävla, det kanske sätter lite udd på saker. 

”Det är sorgligt”

– Jag har tävlat oerhört mycket och det har varit jättekul. Det har varit helt underbart att få göra något fullt ut och hitta något man är bra på och har relativt lätt för. Sedan kanske inte tävlandet är det viktiga utan själva sammanhanget. 

– Men inom elitidrotten blir det lätt en situation där personen är sina resultat. Jag tror att det kan vara farligt, att det föder något som man sedan inte kan sluta att längta efter det. Varför skulle tävlingar vara viktiga? Det är en jättestor och svår fråga, och sorglig på något sätt. 

– Jag har lärt mig saker och gått vidare, det har varit så mycket mer värt.

Therese Alshammar under OS i Rio där hon var Sveriges fanbärare.
Foto: DAVID GOLDMAN / AP TT NYHETSBYRÅN

GUIDE: OS dag för dag – hela programmet