”Danke Tyskland – vi slapp vara fulast på invigningen”

Inoljade kroppar, fula kostymer, ensamma fanbärare och dansande atleter. 

Petter Landén och Philip Gadd har fångat upp tio detaljer från OS-invigningen vi kommer att minnas. 

1. Danserna

Ingen ”riktig” publik på plats. Bara vi i media och ett gäng VIP-personer. Då kan det vara svårt att få upp ångan när man kliver in på arenan som atlet… Kan man tro i alla fall. Uganda dansade in, Argentina hoppade runt och Dominikanska republiken bjöd på en tryckare jag sent ska glömma. 

2. Singelfanbärarna

Till det här mästerskapet har det förordats att man bör ha två fanbärare. En manlig och en kvinnlig, som går in tillsammans. De allra flesta hade det, men inte alla. Förenade Arabemiraten, Eritrea, Kongo, Samoa och Jemen körde med en ensam. Det var de jag la på minnet i alla fall…

3. Volontärfanbärarna

Guinea stökade rejält. De drog sig ur OS dagen innan invigningen men ångrade sig på morgonen den 23. Så de var på invigningen med en ensam utövare i tåget. Men han fick inte ens bära fanan, det gjorde en volontär. 

4. Sa de verkligen IOK:s ”Voldemort?”

För er som kan ert Harry Potter så vet ni att det finns en som inte får nämnas vid namn. I OS är denne någon Ryssland. De tävlar under neutral flagg och förkortningen ROC (Russian Olympic Committee) efter avslöjanden om systematisk doping i landet. Men på invigningen lästes hela förkortningen ut, så ordet Ryssland sades. Det får de egentligen inte göra, så en liten groda från arrangören där. 

5. Respekten

Alla, jag menar verkligen ALLA, vi har träffat så här långt i Japan är oerhört artiga, trevliga och respektfulla. Därför var det väldigt fint att se hur den irländska delegationen, som ett tecken på respekt, bugade innan de klev in på arenan. 

6. Masklöst

Det är en pandemi, i fall ni missat det. Alla bär mask i Japan, överallt och hela tiden. Eller ja, inte Kirgizistans trupp på invigningsceremonin då. De klev in i pampiga vita skrudar och mäktiga hattar. Men helt utan mask. Jag hade inte velat hamna bredvid dem på bussen hem sen. 

7. Kul med färg

När man ser alla kreativa, färggranna och roliga kreationer – inte minst från de västindiska delegationerna – så känner man sig oerhört trist som svensk. Man saknar till och med den Biltema-inspirerade neongula färgen som fotbollslandslaget bär. Vi kunde väl vågat lite i alla fall? 

8. Invigningens riktiga hjältar

Det var faktiskt hjältinnor. Ni kanske inte har tänkt på dem, för det är inte de man ska titta på egentligen. De ljust klädda kvinnorna som utgör kulissen till när delegationerna kliver in på arenan. Sedan det drog i gång har de stått och dansat. Samma dans. Om och om och om och om och om igen. Outröttligt. Det är dedikation värdigt ett OS.

9. Härliga sommarmän

Ni vet, de som så fort det blir 25+ sliter av sig tröjan och visar upp sin gudabenådade fysik? I Sverige hittar vi dem på ICA, på OS hittar vi dem bland de små önationerna från Oceanien. Som Tongas Pita Nikolas Taufatofua, som kom helt inoljad i Rio 2016. Han var här med, precis lika inoljad. Det är kul att se, det hör hemma på en OS-invigning tycker jag. Till skillnad från en hårig och svettig axel bland havregrynen hemma i gamla Svedala.

Tongas Pita Nikolas Taufatofua.

10. Fiskarna från Tyskland

Danke Tyskland för att Sverige slapp vara fulast klädda på invigningen. Den tyska truppen såg ut som hundra gäddfiskare med väst och för stora tröjor. ”Det är helt chockerande, vad är det som händer?” frågade sig reporter David Owen på Inside the games. Jag är lika förundrad.

Tyskland under invigningen.
Foto: DAVID J. PHILLIP / AP TT NYHETSBYRÅN