Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Under all kritik – men ni kan lämna med rak rygg

Foto: PAVEL GOLOVKIN / AP TT NYHETSBYRÅN

TOKYO. Det var en exakt två veckor lång, lika oväntad som vacker, framgångssaga med Jamina Roberts och hennes gäng.

Men slutet?

Besvärande uselt.

Nåja, vi får tacka för resan hit. Sedan lyfta blicken, göra bokslut över hela Sveriges OS – och lämna Tokyo med rätt raka ryggar ändå.

Det är när Linn Blohm i slutet av den första halvleken missar sitt tredje raka skott man inser att det här går käpprätt åt Hardangervidda.

Linn Blohm?

Supersvenskan som inte missat ett skott under hela OS? 29-åringen som tangerat landslagsrekordet med 24 raka skott i mål?

Japp, just hon.

Men när inte Linn Blohm längre hittar rätt vet man allt är fel. Att allt är över, att all magi är borta.

Norge fullständigt krossade Sverige i den här bronsmatchen. Spänningen var borta redan efter några minuters spel. Världsettan var bättre på exakt allt.

Trist? Verkligen. 

Men samtidigt: Det här svenska laget hade redan gjort så mycket mer än vi någonsin kunnat begära.


Bronsmatchen tidigt i morse för er där hemma innebar också slutet för Sverige i detta märkliga OS.

Mina förhoppningar innan resan hit?

Extremt låga. Jag har faktiskt aldrig tidigare åkt till ett mästerskap med så lite glädje, nyfikenhet och förväntningar.

Men 18 dygn senare sitter jag här på pressläktaren i Yoyogi Arena och känner att det blev rätt okej trots allt. 

Man kan tycka vad man vill om att OS i Tokyo ens genomfördes, personligen tycker jag det aldrig borde ha skett - men den diskussionen är meningslös att lägga någon energi på nu.   

I stället kan vi konstatera att Sverige lämnar Japan med totalt nio medaljer - tre guld och sex silver. Två färre än i Rio 2016, men å andra sidan en medalj mer än SOK:s egen målsättning.

Två av gulden (Ståhl & Duplantis) hade vi ärligt talat mer eller mindre räknat in på förhand, det tredje (laghoppningen) var däremot något helt annat. En briljant uppvisning av tre veteraner som alla gjorde i sin livs tävling.  

Själv hade jag turen att få vara med när sex av de där medaljerna hämtades in.

Roligast?

Lite oväntat var det faktiskt Anton Dahlberg & Fredrik Bergströms silver i 470-seglingarna.

Otrolig glädje. Underbart känslosvall. För det blir ju en extra dimension när det smäller till i just en av de där sporterna som den breda massan bara bryr sig om fullt ut när det är OS.

Tråkigast?

Det säger sig självt. Aldrig har jag sett ett mer förkrossat gäng nyblivna silvermedaljörer i ett OS än Caroline Seger och de andra efter finalförlusten mot Kanada i fredags.

Seger var en felriktad straff från ett osannolikt underbart slut på sin lika envetna som långa jakt på ett guld. Men i stället slutade allt i en oförglömlig mardröm.

* * *

Inne i Yotogi Arena försöker nu ett annat gäng stukade svenskor att förklara vad som gick så pinsamt fel när ett annars suveränt mästerskap skulle fullbordas.

Det blir inte lätt.

Det räcker egentligen att kika på skottstatistiken för Tomas Axnérs lag (19 mål på 51 försök) för att inse vidden av haveriet.

Det är milt sagt under all kritik - och det som svider extra är förstås att det normalt sett är slutpunkten som du minns, som definierar din insats.

Den här gången tycker jag dock att vi ska försöka se ett steg bortom epilogen. På de två veckor av oväntade segrar, omtumlande underhållning och växande stolthet som det här laget bjudit oss på.

Med det sagt: Nu åker vi hem och börjar ladda om. Det återstår ju otroligt nog bara 180 dagar till vinter-OS i Peking.

Då hoppas jag innerligt att Norge kommer få det betydligt jobbigare.