Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

OS i Stockholm – vi är snart där

PYEONGCHANG. Vinter-OS i Stockholm?

För en vecka sen hade jag tänkt och trott att det var en utopi och bortkastade pengar.

Men det räcker med tre dagar i Pyeongchang för att inse att det faktiskt är väldigt möjligt.

2026 är målet.

Det låter som en hiskeligt overklig siffra, men tiden har dragit iväg och om åtta år så är vi faktiskt där.

När Stockholm vill – eller ja, Sveriges Olympiska Kommitté, vill framförallt – arrangera OS.

För inte särskilt längesen så hade det varit en utopi, ett skämt som vi lätt hade kunnat vifta bort av framförallt två synnerligen avgörande skäl:

1) Det skulle kosta alldeles för mycket. Sverige hade inte haft anledning att kasta bort miljarder på ett mastodontlikt evenemang, alldeles oavsett hur mycket goodwill och PR som genererats.

2) Snö. För en inte helt ovidkommande ingrediens under ett vinter-OS är att staden som arrangerar kan erbjuda snö. Det är inte alls säkert att Stockholm kan göra det i februari. Kanske, men kanske inte.

Men det är, som sagt, nya tider och idag kan du med relativ enkelhet producera snö så att det räcker och blir över till det som krävs för att arrangera tävlingarna. Även i worst case scenario, med mildväder i luften.

Här i Pyeongchang, där jag befinner mig för att göra tv åt Discoverys kanaler, är det svinkallt. Väderleksrapporterna om Sydkoreas monsterkyla kan inte ha undgått någon.

Men det finns väldigt lite snö.

 

Fråga mig inte hur det går ihop, men gator, trottoarer, tak, stora fält och fria ytor är snöfria.

Snön kan ha blåst bort, säger någon. Ja, kanske det. Men inte så jäkla mycket, va? Och vart har den hamnat då?

Snön har åtminstone inte tinat bort, det kan jag intyga efter att ha åsamkats diverse mildare sköldskador under en vecka.

Även i Pyeongchangs monsterkyla har man alltså tvingats producera snö för alla skidtävlingar.

***

Det kostar förstås en del, men bara en piss i Mississippi i jämförelse med vad ett helt OS går lös på.

Men den stora och väldigt viktiga skillnaden är att IOK 2014 fördubblade sina arrangörsbidrag och idag får en OS-stad drygt åtta miljarder kronor.

Det är överhuvudtaget väldigt mycket tydligare och sundare riktlinjer kring ett arrangörskap i dag än från Samaranch-tiden när IOK var mutkolvarnas paradis och då städer valdes utefter hur mycket som skickats in på diverse IOK-medlemmars bankkonto.

Det visade sig vara ganska mycket. Och det visade sig också att OS-arrangörer dansade på en väldigt slak lina; riskerade astronomiska ekonomiska förluster och fina rodelbanor som förföll och till slut stod kvar som spöklika skelett i naturen.

Så är det inte längre.

Det är fortfarande riskfyllt men inte tillnärmelsevis det hasardspel det en gång var.

Spelar Stockholm korten rätt så skulle ett OS snarare kunna inbringa ett överskott på cirka tre miljarder kronor.

 

Men är det en praktiskt möjligt?

Ja, varför inte.

I år är vi sydkoreanska Pyeongchang som inte ens är en stad, utan snarare en kommun eller ett län.

Det är som att Blekinge arrangerar ett OS och pytsar ut grenarna till Karlshamn, Karlskrona, Sölvesborg, Asarum, Saxemara och en invigning på Strandvallen i Hällevik.

Mycket större än så är inte omgivningarna här i Pyeongchang.

Jag bor själv i en liten by som heter Alpensia, mindre än småländska Markaryd, som har en TV-by (IBC), ett mediacenter, en bob- och rodelbana och skidskytte ute i skogen.

Några kilometer bort, i en annan håla som heter Yongpyong, är det alpint.

Långt härifrån, vid kuststaden Gangneon, med termometerantal som nästan står på plus, ska Tre Kronor spela hockey.

 

Och allting annat är utspritt lite här. Lite där.

Det är så det är, det finns extremt få städer som kan erbjuda alla OS-grenar på ett och samma ställe.

Nästa vinter-OS går i Bejing.

Det är ju inte direkt så att de kommer åka störtlopp inne i stan, bergen finns en bit därifrån.

Och du kan producera snö, bygga backar och hitta lösningar för såväl skridsko-ovaler och OS-byar.

Men berg bygger du inte tillräckligt höga hur du vill.

Därför får Stockholms vinter-OS ha de alpina tävlingarna i Åre, vilket IOK numera köper rakt av, det finns inte längre samma krav på att allting ska vara centrerat.

Pyeongchang är dessutom ett tydligt exempel på att det inte ens behöver vara en stad längre.

 

Jag har studerat förslaget till Stockholm 2026 närmare och det är rimligt.

Det är en del som behöver byggas, men det är också anläggningar som vinteridrotts-Sverige är i behov av.

Vi behöver bli bättre i backhoppning, hastighetsskridsko och en del andra OS-grenar där vi ligger efter. Kan Norge kan Sverige, men det måste skapas förutsättningar och just nu behöver de bli bättre.

Och med den ekonomiska stabiliteten i grunden ser jag den här eventuella OS-ansökan som den mesta rimliga och relevanta som Sverige har gjort.

Det ligger dessutom i tiden.

Norden borde ligga bra till, Lillehammer var ett tag sen nu.

Kan Pyeongchang få det så borde Stockholm ha alla tänkbara möjligheter.

2026, alltså. Vi är snart där.

Håll med om att det vore rätt häftigt.

Och möjligt. På riktigt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!