Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

OS-hjälten spetsades: "Trodde jag skulle dö"

Bradbury glider över mållinjen - och skrällen är ett faktum.Foto: GERO BRELOER / PICTURE-ALLIANCE / DPA/IBL
Steven Bradbury blev bland annat ett frimärke i Australien.Foto: PRIVAT

Hans OS-guld är ett av idrottshistoriens mest osannolika – inte bara för att det var en jätteskräll.

Steven Bradbury kunde lika gärna ha varit död när OS 2002 började.

I en intervju med SportExpressen berättar 44-åringen om när han flydde döden på skridskorinken, att han än i dag skäms för sitt guldlopp – och det kaosartade livet efter framgången.

– Jag festade och drack alldeles för mycket, säger han.

För en sekund verkar videolänken mellan Brisbane och Stockholm ha kraschat.

Den annars så lättsamme och pratglade Steven Bradbury, 44 år, fokuserar med tom blick på någonting ovanför kameran och säger inte ett ord.

Sen tar han en djup suck.

– Min mamma bara grät.

– Hon tyckte att det var en mental tortyr att jag nästan dog. Och nu hade jag tur som inte satt i en rullstol. Hon ville att jag skulle sluta med skridskor.

De flesta känner till Steven Bradburys OS-guld från Salt Lake City år 2002.

Bilden av fyra skridskoåkare som stupat några meter från mållinjen och en femte som glider över mållinjen med triumferande armar har blivit en ikonisk idrottsbild – i stil med Muhammad Alis knock på Sonny Liston år 1965.

"Surfarkillen" från Australien hade mot alla odds slagit giganterna.

Men bragden bärgades med blandade känslor: under finalloppet upplevde Steven Bradbury sin mest pinsamma stund på en skridskorink. 

Han har fortfarande, 16 år senare, inte kunnat prata med sina rivaler om loppet.

Och vad många inte vet är att australiern trotsade både läkarnas direktiv och sin mammas vädjande tårar för att åka till OS 2002.

 

LÄS OCKSÅ: Nicolinn Nilsson: "Ett praktfiasko av de svenska herrarna" 

 

* * *

Steven Bradbury växte upp i Sydney och Brisbane med sin mamma, brodern Warren och pappan John som under 1960-talet var australisk mästare i skridskoåkning.

Pappan var driven och introducerade Steven för short track – sprintvarianten av skridskoåkning som avgörs på 500 meter, 1000 meter, 1500 meter eller 3000 meter.

Tio år gammal vann Steven Bradbury U13-mästerskapen på 1000 meter i en av Australiens mest udda idrotter.

– Killen som kom trea slutade också sist i hela finalen, förklarar han.

Steven lockades av farten i skridskoåkningen men avskydde fysträningen. Under de tidiga tonåren tvingade John med sin son på långa löp- och cykelpass innan skolan – inte sällan utan bråk eftersom Steven hade, som han kallar det, en "rebellisk period" då han hellre ville surfa eller spela fotboll. 

På isen var han mer fokuserad.

Framgångarna gjorde att Steven Bradbury fick följa med A-landslaget till Amsterdam-VM år 1985. Där kunde 15-åringen på nära håll se på när Toshinobu Kawai satte världsrekord på 1000 meter.

– Jag satt på läktaren och sa till mig själv: ”det där vill jag också göra”. Efter det behövde min pappa aldrig tvinga mig till en träning igen, förklarar han.

Tack vare sin växande talang placerades Bradbury i en träningsgrupp med landslagets bästa åkare. 

 

LÄS OCKSÅ: Norska stjärnans utspel: "Vill ni veta om mitt sexliv också?" 

 

Tillsammans tog de VM-guld i stafett på 5000 meter år 1991.

Vid Lillehammer-OS 1994 vann de nationens första medalj på vinter-OS med ett brons i stafetten.

Bradbury, 21 år gammal, var i sitt livs form och sågs som en av guldfavoriterna på 1000 meter individuellt.

Men redan i första heatet på de olympiska spelen slogs han ut efter en masskrock.

Månaderna senare skulle Bradbury ta revansch under en World Cup-tävling i Montreal. I ett tätt heat ställdes han mot konkurrenten Frederic Blackburn, som i en kurva föll framåt och drog med sig Bradbury i 50 km/h rakt in i sargen. Där flög Blackburns skridsko in i låret på Bradbury och spetsade honom så att skenan gick rätt igenom. 

Chockartade scener uppstod: Bradbury låg ner på rygg till synes orörlig, även om han andades, samtidigt som hans blod vällde ut över isen.

– Jag kommer ihåg varje sekund än i dag, för jag trodde att jag skulle dö, säger han. 

Vad hann du tänka?

– Jag kände hur hela min kropp var i chock. Jag kunde känna hur mina ögon ville sluta sig. Men jag tänkte: ”om jag förlorar medvetandet nu så kommer jag att dö. Så är det. Och jag är inte redo att kasta in handduken än”.

 

LÄS OCKSÅ: Skandalen - OS-medaljör misstänks för doping 

 

En människa med Bradburys storlek har ungefär 5,5 liter blod i sin kropp. När ambulansvårdare bar bort honom på en bår från rinken hade fyra liter runnit ut på isen.

– Det är i en sådan stund som man lär sig hur mycket styrka man har inom sig. Alla människor kan ta fram den styrkan i en sådan situation, när det handlar om liv och död. Men det är bara då. Om jag hade kunnat använda samma styrka under alla mina tävlingar så skulle jag aldrig ha förlorat ett enda lopp.

Hans liv gick att rädda. Låret syddes ihop med 111 stygn. 

18 månader senare hade hans ben återhämtat sig till normal styrka.

Men av naturliga skäl blev OS 1998 en flopp: Bradbury hann inte hämta ikapp alla förlorade träningstimmar och åkte ut direkt.

Två år senare var olyckan framme igen.

Under en lugnare distansträning hemma i Brisbane krokade Bradbury ihop med en träningskamrat, flög med huvudet in i sargen och bröt nacken: kotorna C4 och C5 var sönder. 

 

 

Den här gången lyckades läkarna rädda honom från att hamna i rullstol.

I flera månader satt Bradbury med en apparatur som fixerade hans nacke, så att han inte kunde röra på huvudet. 

Skadan blev en tankeställare. 27 år gammal hade han misslyckats på tre olympiska spel i en idrott som varken gav pengar eller berömmelse. Samtidigt växte nya, yngre konkurrenter fram bakom honom.

– Jag fick mycket tid att reflektera över mitt liv. Att jag hade inte hade presterat på tre olympiska spel gnagde mig. Det åt upp mig inifrån, säger han.

Det var bara ett drygt år kvar till OS 2002 – en satsning mot spelen var inte realistisk. 

Och kanske inte heller försvarbar mot sin egen hälsa.

– Alla sa åt mig att ge upp. Läkaren som satte in skruvarna i huvudet på mig sa att jag aldrig skulle kunna åka skridskor igen. Så jag fick gå till en annan läkare. Det var den enda lösningen.

Hans mamma grät, kallade det för en mental tortyr och vädjade att han skulle sluta med skridskor. Trots det såg Bradbury bara en väg framåt.

– Jag var tvungen att åka till OS i Salt Lake City. Jag behövde bli av med mina demoner för att jag inte hade presterat. Även om jag blöder till döds eller hamnar i rullstol så var jag beredd att betala det priset. 

* * *

Bradbury hade klarat intagningsproven för att utbilda sig till brandman hemma i Brisbane.

Han kom till Salt Lake City som uträknad och bortglömd, fullt inställd på att avsluta karriären efter spelen. 

Att han tog sig vidare från kvalet till kvartsfinalen var, sett till den korta tiden för återhämtningen från nackskadan, en stark prestation.

Där väntade den tuffaste kvartsfinalen han kunde tänka sig: 14-faldiga VM-guldmedaljören Marc Gagnon och amerikanske OS-guldfavoriten Apolo Anton Ohno. Endast två åkare gick vidare till semifinal.

Bradbury gick i mål som trea. Han var utslagen, men fick strax efter målgång höra att Gagnon hade diskvalificerats för att ha tryckt undan en konkurrent.

Plötsligt väntade semifinal, en dryg halvtimme efter kvartsfinalen.

Bradbury var utpumpad och bestämde tillsammans med sin tränare att lägga sig sist och hoppas på att någon slags incident skulle inträffa i täten, som eventuellt kunde gynna honom.

Han följde sin plan och lade sig sist i fältet, redan från starten.

När tre av de fyra konkurrenterna föll på sista varvet gick han i mål som tvåa. Därtill blev segraren diskad. Bradbury hade vunnit och skulle åka final samma kväll. 

Om Bradbury var utpumpad inför semifinalen visste han att finalen skulle bli något ännu värre. Australierns ben bar honom drygt halvvägs in i loppet. Med men fyra varv kvar började han tappa kontakten med tätklungan.

– Det var förmodligen mitt sämsta lopp någonsin under ett OS. Jag kan inte minnas något annat lopp någonsin där jag hamnade så långt efter. Att tappa kontakten med gruppen var faktiskt pinsamt, säger han.

Under det sista varvet var Bradbury avhängd: en sista, släntrande åkare som åskådarens öga hade släppt för att fokusera på den nervkittlande guldstriden.

Då inträffade det som i dag är synonymt med hans namn – "att göra en Bradbury": i sista kurvan föll alla fyra konkurrenterna och flög in i sargen. Hemmafavoriten Apolo Anton Ohno, på väg mot guldet, blev liggandes på isen ett par meter från mållinjen. 

Samtidigt kunde en chockad Bradbury åka över mållinjen som etta.

– Jag visste inte om jag skulle fira eller gömma mig i hörnet av arenan. Det var två-tre sekunder av galen glädje. Sen förstod jag att det kommer bli en bedömning av domarna. Jag tänkte att om de ropar ut mig som segrare så ska jag inte ta den australiska flaggan och åka segervarv, utan gå därifrån, av respekt för motståndarna. Då ropade de upp mig. 

Vad var reaktionerna?

– Det var säkert 15 000 av 20 000 som buade, för att Apolo Ohno inte vann. Såhär i efterhand har det varit väldigt svårt att prata om loppet med andra inom sporten. Det finns så många som har tränat lika hårt och som hade förtjänat guldet lika mycket. Jag har inte kunnat prata med mina finalmotståndare om loppet efteråt.

Det är för känsligt?

– Alla vet vad som hände. Alla vet att jag hade en sådan otrolig tur, förmodligen är jag den OS-guldmedaljör som har haft mest tur av alla någonsin. Men det var inte tur att jag hade tränat under tjugo år för att ta mig till fyra olympiska spel.

* * *

I dag lever Steven Bradbury i Brisbane med sin fru Amanda, åttaårige sonen Ryan och tvillingarna Flyn och Erin, sex år. Han arbetar med att föreläsa om sina fram- och motgångar i karriären med arbetstiteln motivationstalare.

– Men jag kallar mig hellre "real life speaker". Det andra låter för amerikanskt, tillägger han snabbt.

Steven och Amanda har varit gifta i elva år. Han tackar henne än i dag för att hon hjälpte honom att stadga sig.

– När jag kom tillbaka hem efter OS-guldet hade jag blivit Australiens mest kända person över en natt. Jag var 30 år, singel och hade knappt festat under hela mitt liv. Men jag tog ikapp det väldigt snabbt då, säger han. 

Hur då?

– Jag körde på för fullt. Det var kaos. Det var långa nätter på nattklubbar och alldeles för mycket alkohol. Jag pushade verkligen gränserna. Det var allt möjligt... Jag blev inbjuden till Melbournes formel 1-tävling och fick åka i en av tävlingsbilarna och visa upp mig. För att ta mig runt på banan var jag tvungen att klä ut mig – jag kunde inte gå någonstans utan att folk blev galna.

Hur var det?

– Jag njöt. Jag gör det fortfarande när jag blir igenkänd på gatan. Men jag behövde verkligen en handbroms efter ett par år. Två år efter OS-guldet träffade jag min fru genom gemensamma vänner två år och vi fann varandra direkt. 

Jag frågar hur de träffades. Den 44-årige surfarkillen som sånär på har offrat sitt liv för att få åka skridskor i 50 km/h på is skrattar till, lätt generat.

– Man kan säga så här: vi kysstes samma kväll. Och vi lever lyckliga än i dag. Hon har hjälpt mig att finna mig till ro och jag tackar henne verkligen för det.

 

MISSA INTE! Få senaste nytt om OS 2018 - direkt i Messenger.

LÄS OCKSÅ: OS 2018 - tv-tider och program måndag 19 februari