Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Olsson: Hans hjärta vägde mer än jag trott

Foto: Cornelia Nordström

Hade han varit en film hade den hetat:

"Håkan Dahlby - revanschen".

Det är numera en sanning att uppföljare i Hollywood blir ­populärare och drar in mer pengar än originalet.

Det gäller Håkan Dahlby också.

Men när jag, efter en evighet, i går slog mig fram till den nyblivne silvermedaljören och frågade om det här var Den Stora Revanschen så såg det ut som om Håkan Dahlby blev förlägen.

Han hade varit kaxig och go' inför mediehundarna, men slog ned blicken och började mumla och humma, och kanske och jo, och valde till slut att säga nåt om att silvermedaljen var be­viset för att allting var underbart och rättvist.

– Känn på den, Mats, sa han.

Håkan Dahlbys hjärta var lätt och glatt, silvermedaljen vägde däremot fan så mycket mer än jag hade trott.

Sara Algotsson (Ostholt) knäckte nästan ryggen när dom hängde hennes medalj om halsen, sa SOK:s presschef Björn Folin.

En spark i skrevet på de som hånat

Det är nästan aldrig nån som tar ord som "revansch" i sin mun, så det är som vanligt jag som får göra det:

Silvermedaljen i dubbeltrap vid OS i London i går är en fet revansch på misslyckandet i Peking och en spark i skrevet på alla som hånat Håkan Dahlby och har tyckt att han tog för mycket plats.

Det är alltid svårt att samla tankar och formulera sig på rätt sätt när man precis har tagit en OS-medalj, och det var ganska fascinerande att se hur Håkan Dahlbys ansiktsuttryck och ord pendlade mellan obeskrivlig glädje, chock, försök till (misslyckad) humor och ändå en vilja att peka finger och skratta åt alla och säga:

– Där fick ni!

Det sägs att han skrek "fuck you", men det hörde jag inte själv.

"Sverige i ett nötskal"

Han fick i alla fall in en utläggning om jantelagen, om att ingen får sticka ut och en mening om att:

– Men så är det, så är Sverige, det är Sverige i ett nötskal.

Allt handlade om OS i Peking, och framför allt om vägen dit.

Håkan Dahlby sa att han åkte dit för att vinna.

Det gjorde han inte, om man säger så.

Jag var själv med den gången och hörde hur han skyllde på allt från bössa till vindar och färgen på molnen, och det kändes lite B.

Men Håkan Dahlby har lärt sig.

Nu drog han sitt mantra om och om igen:

– Det som hände i Peking skulle aldrig mer upprepas.

Håkan Dahlby var sensationellt kall, avslappnad och suverän i final skjutningen.

Men förmiddagens skottlossning hade varit svackig och svajig, och eftersom man tar med sig poängen till finalen var Håkan Dahlby tvungen att gå i kapp engelsmannen Peter Robert Russell Wilson. Även om Håkan Dahlby sköt bäst i finalen höll Peter Robert Russell Wilson (kunde han inte ha nöjt sig med ett för- och ett efternamn?) undan för guldmedaljen.

Vi åkte långt ut i sydöstra London till nåt som heter Royal Artillery Barracks och visade sig vara en stor och imponerande anläggning som en gång var hem för kungliga artilleriet.

Det blåste kastvindar, det for ömsom vita och ömsom grå och svarta moln över himlen och när inte solen stack som tusen getingar i skinnet så kom en typ av femminutersskurar som kan dränka vilken katt som helst.

Men Håkan Dahlby behöll lugnet, efteråt kysste han bössan och lyfte den med båda händerna mot himlen.

Ockelbo-Danne och Motorprinsen var här också och efter att ha träffat dem sa Håkan Dahlby:

– Jag kom på en bra rubrik... "en prins på var sida och skyttekungen i mitten"... visst är den bra?

Nja, han ska nog hålla sig till bössa i fortsättningen också.

"My boy! My boy!"

Håkans fru Charlotta och son Oskar stod utanför den mixade zonen och Sydsvenskans Max Wiman fick lyfta över Oskar till silvermedaljören. Alla hade pratat om hur avslappnad och skön Håkan Dahlby hade blivit, så jag frågade fru Charlotta om det var nåt hon hade märkt.

Hon tvekade, hon sa:

– Säger alla det? Nej... alltså, jag vet inte... nej, jag vill inte uttala mig i tidningar för jag är inte medietränad.

Det är frivilligt. Ingen behöver göra nåt man inte måste.

Precis som till häst är det inga "chavs", underklassare, på skyttetävlingar heller, och jag fick hoppa åt sidan när en lång man älgade fram med flygande, grått, vågigt hår samtidigt som han vrålade:

- My boy! My boy! Let me through, it's my son!

Sonen var guldmedaljören Peter Robert Russell Wilson. Vad pappan hette vågade jag inte fråga, jag hade inte så mycket plats kvar i blocket.

Nu bör det bara rulla på

Jag vill påpeka att även om man säger "duvor" så är det inte riktiga duvor man skjuter på. Det som far ut ur en maskin framför skyttarna ser inte ens ut som duvor, det är liksom platta grejer som förvandlas till rök när de träffas.

Nånstans borde... nej, då blir djurvänner galna, jag nöjer mig med att säga att jag inte tycker om duvor.

Håkan Dahlby har en liten, udda sträng skägg på hakan.

Han hade fått världens minsta medaljbukett, den bestod av små, söta rosor som piffats upp med nån form av sädesslag. Det var inte havre, för det känner jag igen, det kan ha varit både korn, råg eller vete.

Det var en trög start för Sverige i OS, men efter Sara Algotsson Ostholt och Håkan Dahlby bör det bara rulla på.

Vi håller tummarna för Lassi ­Karonen och Therese Alshammar.

Heja.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!