Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hemlige bragdhjälten: "Jag är lite av en nörd"

Foto: Carl Sandin
Foto: Carl Sandin
Foto: Carl Sandin
Foto: Carl Sandin
Foto: Carl Sandin
Foto: Carl Sandin
Foto: Carl Sandin
1 / 7

SOTJI. Ett grått och dammigt parkeringshus.

En skitig lastbil.

Mörker.

De jublande glädjescenerna i solskenet på bergsplatån en kilometer ovanför känns väldigt fjärran.

Men det är här succén har grundlagts. Hemligheten bakom medaljregnet gömts. Och guldvapnen slipats till.

– Norrmännen går omkring här med näsan i vädret. Hälsar knappt. Tycker att de är så jävla bra. Men det är vi som hittat rätt, säger Lorentz Söderhielm.

Skidstadion 17.00.

Det har förflutit en timme fylld av kramande, jubel och en ändlös rad av intervjuer för det svenska guldlaget.

Ida Ingemarsdotter lutar sig mot ett räcke och skickar en tanke ner från berget.

– Det är en trygghet för oss att veta att vi har "Lorren" på plats där nere. Vi vet att vi har en kunglig slipare där nere.

Ingemarsdotter fortsätter:

– Han är ingen som står och glassar i startfållan i solen. Men hans jobb är lika viktigt som alla andras.

En stund tidigare har vallachefen Urban Nilsson än en gång fått svara på frågor om hur det är möjligt att få fram så bra skidor. Lopp efter lopp.

Som vanligt pratar Nilsson om lagarbetet. Om att alla vet exakt vad de ska göra. Om att de hittat rätt.

– Vi var i alla fall jävligt nära den exakta sanningen i dag, säger Nilsson.

Hur mår du just nu?

– Man är varm i hjärtat.

Nilsson är i rollen som vallachef den som syns utåt hela tiden. Tar det offentliga ansvaret för sin 14-mannastyrka.

Samtidigt finns det en nyckelperson som vi aldrig ser.

– Jo. Ni borde åka ner till Lorentz, säger Nilsson.

Parkeringshuset 19.00.

Inklämd bland betongpelarna har en rad lastbilar från de olika landslagens vallateam klämt in sig. Den svenska tillhör de minsta. Vilket blir extra tydligt där den står intill Finlands både större och modernare lastbil.

Och från den blåvita grannen ekar det skrål och skratt.

– Du hör? Finnarna, de festar till i kväll. Men nu jävlar gäller det att ha fokus. Ända in i kaklet. Man får inte lägga av. Inte nu.

Svenska landslagets ensamme slipare Lorentz Söderhielm står mitt i den organiserade röra som råder inne i hans lastbil.

Det är här han tillbringat all sin vakna tid sedan han kom till Ryssland den 29 januari. Från morgon till kväll. Med ryggskott.

– Normaldagen packar jag en matlåda och åker hit 9.00. Sedan slipar jag till 22.00. Det har blivit omkring 400 par skidor så här långt.

Det låter ensamt.

– Det är ensamt. Men... jag är lite av en nörd. Jag tycker det här är kul. Och så kan jag ju lyssna på Karlavagnen om det blir för ensamt.

Du är rätt bra också?

– Utan att skryta kan jag säga att jag kanske är den bäste sliparen. Det brukar de andra säga i alla fall.

Och nu?

– Just nu har vi hittat rätt.

Vad säger konkurrenterna här i garaget?

– De är nyfikna. Men man pratar aldrig om vad man gjort. Aldrig.

"Som med ett bildäck - fast tvärtom"

Slipning av skidor är en oerhört komplicerad procedur. Och dyrbar.

Bara de två slipmaskiner som Lorentz Söderhielm jobbar med i sin lastbil kostar tillsammans 1,7 miljoner kronor.

Samtliga tävlingspar slipas kvällen före lopp. Enkelt uttryckt handlar det om att minimera friktionen från fukten överst i snön.

Eller som Lorentz Söderhielm säger:

– Det är ungefär samma sak som man gör med ett bildäck. Fast tvärtom.

Öh. Okej?

– Jo. För att få skidan att släppa från vattenfilmen försöker man hitta ett mönster under skidan som slår sönder vattenfilmen i små kulor. För att minska friktionen.

Söderhielm fortsätter:

– Jag slipar fram små, små kanaler i skidans belag. Med dem kan man sedan liksom rulla fram på de små vattenkulorna.

Lite vattenplaning, alltså?

– Mmm.

Variationerna på olika slipningar är närmast oändliga. Vilket också gör att man kan hitta helt egna lösningar.

– Produkterna, som pulver och vätskor - de är samma för alla. Men slipningen? Det är bara jag som kan göra den jag gör. Ingen annan.

Söderhielm pekar på ena slipmaskinen.

– Du kan ställa in en miljon olika inställningar på en sån där maskin. Och just nu har jag hittat rätt, säger han.

Så bra.

– Men det gäller att vara ödmjuk också. Plötsligt går det dåligt. Och då är man inte värd vatten.

Är det här hos dig nyckeln finns till svenskarnas fantastiska skidor?

– Det är förstås en kombination. Vallateamet där uppe är väldigt duktigt med Urban som ledare. För första gången på mycket länge får alla koncentrera sig på att göra det de är bäst på.

"Norrmännen hälsar knappt på mig"

Samtidigt som det svenska vallateamet hyllas dag efter dag är situationen den motsatta i Norge. Speciellt en ny variant av norsk slipning är nu kraftigt ifrågasatt.

Och Lorentz Söderhielm verkar inte vara alltför imponerad av sina norska kolleger.

– De är så många. Har så mycket pengar. Här nere har de fyra slipare och fyra maskiner.

Söderhielm fortsätter:

– De går omkring här med näsan i vädret. Hälsar knappt på mig. Tycker att de är så jävla bra.

Söderhielm skakar på huvudet.

Förresten. Hur följde du loppet. Var du på stadion?

– Nä, jag var här nere. Men jag såg det på tv.