Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De försökte fuska sig till guldmedaljer i OS

Ben Johnson springer avstannande i mål med ett segerfinger i luften, trots det på ny världsrekordtid. Carl Lewis (långt till höger) har redan tidigare anklagat Johnson för doping.
Marion Jones pojkvän CJ Hunter åkte fast redan 2000 för doping. 2007 erkände sedan Marion Jones att hon tog tog anabola steroider under OS i Sydney. Foto: Claudio Bresciani/Scanpix
Marion Jones nya pojkvän Tim Montgomery avslöjades under den långa processen mot Balco. Foto: RICH
Andreas Krieger i rätten. Foto: Jockel Finck
Tomas Johansson lämnade ett positivt dopingprov efter sitt silver i supertungvikt vid OS i Los Angeles.
Marita Koch. Foto: Arne Jönsson
Boris Onitjenkos fusk med värjan blev en stor skandal.
Här avslöjades han.
"Jag har fuskat och ni har rätt att vara besvikna på mig."
Heidi Krieger har på grund av all doping hon utsattes för som ung tvingats byta kön och heter numera Andreas. Foto: Thieme, Wolfgang
1 / 10

Drömmen om att få kröna sin karriär med ett OS-guld ­förenar ­miljontals idrottare världen över.

Vissa har vad som krävs för att lyckas - och vissa lyckas genom att bryta mot reglerna.

OS-historien är full av mer eller mindre raffinerade ­fuskare.

Det viktiga är inte att vinna, utan att deltaga och kämpa väl".

Det är svårt att inte ­ironisera över det olympiska motto som OS-grundaren Pierre de ­Coubertin introducerade i London 1908.

I den miljardindustri som i dag är OS kan en framgång under spelen vara skillnaden mellan ett gott liv med en tryggad framtid och en idrottskarriär som trots ­tusentals nedlagda träningstimmar ­förpassas till glömskan.

OS-guld har dessutom länge haft ­förmågan att uppbringa nationell stolthet och personlig beundran, så innan de feta sponsorkontrakten kom in i bilden fanns andra anledningar för världens olympier att inte nöja sig med att kämpa väl.

Men viljan att vinna lär ha funnits så länge det funnits tävlingar.

Och så länge det funnits tävlingar har det funnits människor som fuskat i dem, ju mer krävande och prestigefulla desto mer lockande att ta genvägar.

Fuskarna i de första olympiska ­maratonloppen bör knappast prisas för sin diskretion. Amerikanen Fred Lorz vann loppet i St Louis 1904 efter att ha åkt lastbil den sista milen.

Den slutgiltige segraren Thomas Hicks sprang i mål efter att under loppets gång ha fått förfriskningar i form av råa ägg, konjak och stryknin (ett giftigt ämne som i små mängder stimulerar nervsystemet och förr brukade ges till galopphästar).

Olika former av prestationshöjande - ­eller smärtlindrande - medel var uppenbarligen en del av OS-historien från begynnelsen.

Men det skulle dröja innan de blev ­förbjudna.

Cykeldoping ledde till döden

Väckarklockan ringde under OS i Rom 1960.

Cyklisten Knud Enemark Jensen var 23 år gammal och tillhörde de danska medaljhoppen efter en lyckad säsong. Under spelens första dag hade det danska lagtempolaget vittring på bronsmedaljen när Enemark Jensen plötsligt drabbades av yrselkänslor med tio kilometer kvar av loppet.

Han blev allt sämre och var knappt vid medvetande när hans lagkamrater stannade för att skölja hans huvud med vatten några kilometer från mål. Efter det sade han sig åter vara redo, men svimmade bara sekunden senare och föll hårt mot asfalten. Han fördes med ambulans till ett sjukhustält i målområdet men återfick aldrig medvetandet utan avled på platsen.

De danska cykelledarna erkände så ­småningom att de gett laget Ronicol, ett ämne som ger ökad blodcirkulation ut i musklerna. Vid flera tillfällen har de läkare som obducerade dansken även hävdat att de funnit spår av amfetamin i hans blod, men det har aldrig helt bevisats. Döds­orsaken är fortfarande oklar, men det talas om en kombination av värmeslag och ­vätskebrist till följd av Ronicolintaget.

Hur det än må vara sägs det tragiska dödsfallet vara en huvudanledning till att IOK fick upp ögonen för farorna med doping.

Dopingens ansikte

Finalen på 100 meter har länge haft en ­särställning under OS och få lopp har varit så hett emotsedda som duellen i Seoul 1988.

För alla visste att det skulle stå ­mellan den Jamaicafödde kanadensaren Ben ­Johnson och USA:s superstjärna Carl Lewis. Lewis hade tagit fyra OS-guld i Los Angeles fyra år tidigare, men under 1987 snuvats på både VM-guld och världsrekord på 100 meter av Johnson. Amerikanen hade reagerat på nederlaget genom att antyda att hans rival varit dopad.

Johnson hade inte haft någon bra säsong inför OS i Seoul men när starten gick för 100-metersfinalen var han som vanligt snabbast ur blocken. Lewis förväntades hämta igen försprånget under den senare delen av loppet men efter några sekunder stod det klart att han inte skulle ha en chans. Johnson sprang ­avstannade i mål på den nya fenomenala ­världs­rekordtiden 9,79 - 13 ­hundradelar före tvåan Lewis.

Den efterföljande dopingkontrollen övervakades av den svenske läkaren och dopingexperten Arne Ljungqvist som tidigt anade vad Johnsons tester skulle ge för resultat.

- Jag hade sett hans gula ­ögonvitor vid en hedersmottagning som IAAF (det internationella fri­idrottsförbundet) höll för friidrottsstjärnor några dagar tidigare. Gula ögonvitor är ett tecken på långvarigt bruk av steroider, för de påverkar levern, har Ljungqvist berättat för Expressen.

Och visst var Johnsons prov positivt, han hade tagit den anabola steroiden ­stanozolol. OS-guldet gick till Lewis, ­Johnson diskvalificerades och blev även av med sitt VM-guld från 1987.

- Ben Johnsons positiva dopingprov bekräftar de misstankar jag haft hela tiden. Däremot är jag överraskad över att han åkte fast, kommenterade Carl Lewis ­händelsen enligt Reuters.

År 2003 kunde magasinet Sports ­Illustrated avslöja att även Carl Lewis testats positivt för doping inför OS i Seoul. Amerikanen hade haft de doping­klassade substanserna efedrin, pseudoefedrin och ­fenylpropanolamin i kroppen, men undslapp avstängning.

- Man kan inte säga att Lewis lämnat ett positivt dopingprov när det handlar om så låga värden. I dag skulle ett värde under tio mikrogram inte ens rapporteras vidare från laboratoriet, och det kan mycket väl vara så att USA:s olympiska kommitté har frikänt Lewis på korrekta grunder, sa Ljungqvist.

Östtyska övergrepp

Ett år efter OS i Seoul föll Berlinmuren och med den de kommunistiska regimerna i Östeuropa. Kalla kriget tog slut och när järnridån gick upp avslöjades också ­sanningen om det östtyska idrotts­ undret.

Östtyskland (DDR), med runt 15 ­miljoner invånare, hade mellan åren 1968 och 1988 tagit 153 guld, 129 silver och 177 brons bara i sommar-OS. Både i Montreal 1976 och i Seoul 1988 överträffades ­självaste USA i antal vunna guld. Som perspektiv kan ­sättas Sveriges facit under perioden: 15 guld, 26 silver och 26 brons.

Den lilla staten ett stenkast över muren hade med andra ord imponerat på många med sina idrottsbedrifter, helt i enlighet med den styrande regimens planer.

När den östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv öppnades efter murens fall skulle det visa sig att det statligt subventionerade medaljregnet grundlagts i staden Jena - på läkemedelsföretaget Jenapharm. Med en kombination av stenhård träning från låg ålder och ett ljusblått piller från Jenapharm blev östtyska simmare och friidrottare bäst i världen. Pillret hette Oral-Turinabol och var en anabol steroid.

Runt 10 000 idrottare uppskattas ha dopats i statens regi, ofta från tidig ålder, och i många fall med tragiska livsöden som följd.

Birgit Boese var en lovande kulstötare under 1970-talet och antogs till sportskolan Ton und Sport Club i Berlin som tolvåring. Efter träningspassen på skolan kallades eleverna in till tränaren Helga Börners rum en efter en, för att svälja steroider med ett glas saft.

- Jag minns att jag inte tyckte att det var så konstigt. De flesta barn i Östtyskland var vana vid att äta vitamintabletter och det var vad Frau Börner sade att det var, vitaminer och mineraler, berättade Boese för DN.

Efter att ha tvingats sluta idrotta vid 16 års ålder på grund av skada gick hon upp 40 kilo i vikt, växte på längden och ökade i skostorlek från 40 till 46. Den son hon kunnat få först efter mångåriga hormonbehandlingar lider av svår astma och andra sjukdomar.

Hundratals, vissa siffror talar om tusentals, före detta idrottare från Östtyskland tros ha fått men på grund av den systematiska dopingen. Under år 2000 ställdes flera av de ansvariga till svars i tysk domstol, och i samband med rättegången vittnade kulstöterskan Heidi Krieger, som vunnit EM-guld 1986.

Heidi hette nu mera Andreas. Omfattande doping från 17 års ålder hade tvingat den framgångsrika kulstöterskan att byta kön.

- Två år efter att jag började ta ­medicinen märkte jag att jag skulle sluta som man. Det var som om jag stod vid sidan om och tittade på mig själv, berättade han för åklagarna.

DDR:s idrottsminister Manfred Ewald och friidrottsläkaren Manfred Höppner dömdes till villkorlig dom för den ­systematiska dopingen. Lothar Kipke, chefsläkare på det östtyska simförbundet, fick spendera ett år och tre månader i fängelse.

DDR:s framgångsrecept må ha varit okänt för många östtyska idrottsutövare, i synnerhet för de barn som lurades att ta dopingpreparaten. Men toppidrottarna var medvetna om vad de gjorde, det vittnar inte minst ett brev som 400-meters­löperskan Marita Koch skrivit till Jenapharm om. I brevet anklagade hon läkemedelstillverkaren för att ge konkurrenten Bärbel Wöckel-Eckert starkare dopingpreparat eftersom Wöckel-Eckerts släkting jobbade på företaget.

Amerikansk Balcohärva

Statligt subventionerade anabola steroider i stor skala må aldrig ha förekommit - ­eller åtminstone aldrig avslöjats - väster om järnridån, men 2003 kom de första ­avslöjandena kring ett mystiskt ­laboratorium i Kalifornien, USA.

Laboratoriet gick under namnet Balco (The Bay Area Laboratory ­Co-operative) och dess ägare Victor Conte gav också en föraning om vad som komma skulle.

- Friidrottsvärlden är smutsig, vilket snart kommer att visa sig, och den här affären har många fler inblandande än tränare och idrottsmän, konstaterade han enligt GP.

Tillsammans med sin medicinskt ­kunnige kompanjon Brian Goldman hade Conte lyckats framställa steroiden tetrahydrogestrinon (THG), som specialdesignats för att undgå upptäckt. Under de amerikanska mästerskapen i friidrott 2003 syntes THG för första gången i ett dopingtest - då hade preparatet funnits på marknaden i ett tiotal år.

OS-guldmedaljören Justin Gatlin, VM-guldmedaljören Kelli White, den före detta världsrekordhållaren på 100 meter, Tim Montgomery, och den brittiske EM-guldmedaljören Dwain Chambers var några av de sprinterlöpare som - liksom ett stort antal idrottsmän från andra sporter - avslöjades som fuskare under den flera år långa utredningens gång.

Gemensamt för Gatlin och Montgomery, liksom för den mindre framgångsrike ­kulstötaren C J Hunter som åkt dit för doping redan i samband med OS i Sydney 2000, var att de tränades av Trevor Graham.

Det gjorde även Sydney-OS drottning och trefaldiga guldmedaljör, Marion Jones.

Gemensamt för Montgomery och Hunter var dessutom att de båda haft ett förhållande med Jones. Följaktligen misstänktes även friidrottens absoluta superstjärna i härvan. Men själv bedyrade hon sin oskuld.

2004 bekräftade Victor Conte ryktena.

- Hon kom till mitt hotellrum, det var en hel del hon behövde veta - som hur hon skulle få ut luften ur sprutan så att hon inte injicerade luft. Marion var inte ett dugg nervös, hon hade cykelbyxor på sig som hon drog upp, därefter tog hon tillväxthormonet, sa Conte i en intervju med ESPN Magazine.

Jones svarade med att stämma Conte på motsvarande 170 miljoner kronor för förtal.

I oktober 2007 läckte så ett brev ämnat för Jones nära och kära ut i Washington Post. Där erkände hon slutligen att hon varit dopad när hon tog sina fem medaljer, varav tre guld, under OS i Sydney.

- Jag har fuskat och ni har rätt att vara besvikna på mig. Jag har bedragit er och det skäms jag för, förklarade en skamfylld och tårögd Jones när hon mötte pressen några dagar senare, enligt GP.

Den före detta sprinterdrottningen dömdes efter erkännandet till sex månaders fängelse för att ha begått mened under förhör i samband med Balcohärvan. Hon avtjänade straffet under 2008.

"Modern" femkamp?

Den tillräckligt kreative och skamlöse ­behöver dock inte begränsa sig till att ­knapra otillåtna medel för att fuska under OS. Boris Onisjtjenko använde en betydligt mer raffinerad metod för att försäkra sig om vinst i värjmomentet i modern ­femkamp vid OS i Montreal 1976.

Under lagtävlingen mot Storbritannien hade Onisjtjenko först tagit en suspekt värj­seger mot Adrian Parker. I nästa match, mot vännen Jeremy Fox, markerades en träff för Onisjtjenko när Fox parerat en stöt genom att luta sig bakåt och ryssens värja med blotta ögat kunde ses vara flera centimeter från engelsmannens kropp.

Det fick en upprörd Fox att begära att arrangörerna såg över elektroniken i arenan. Onisjtjenko lämnade motvilligt ifrån sig sin värja och efter en grundlig genomgång av vapnet fann arrangörerna vad man hade missat vid den obligatoriska inspektionen inför tävlingen.

I handtaget satt en skickligt konstruerad strömbrytare som gjorde att Onisjtjenko kunde markera en träff när helst han kände för det. Skandalen var ett faktum, och inte blev den mindre av att modern femkamp haft ett rykte om sig att vara gentle­mannasporten i OS.

- Jag kan inte förstå hur en man kan riskera sitt goda rykte inom idrotten enbart för att vinna ännu en medalj, utbrast ordföranden i det internationella förbundet för modern femkamp, svensken William O. Grut, enligt The Milwaukee Sentinel.

Det har ryktats om saltgruvestraff för Onisjtjenko när han kom hem, men mer sannolika är uppgifterna om att han efter Montreal fick försörja sig som taxichaufför.

Spansk skam

Det kanske allra mest skamlösa exemplet på olympiskt fusk utspelade sig under Paralympics i Sydney år 2000. Spanien hade satsat hårt på mästerskapet och slutade så småningom trea i medaljligan. Ett av gulden bärgades av basketlaget för utvecklingsstörda. Det var bara det att spelarna i laget inte var utvecklingsstörda.

- Tio av tolv spelare i laget hade inget handikapp alls. Jag är beviset för det, sa spelaren Carlos Ribagorda i en intervju i SVT.

Ribagorda var även journalist och blev den som avslöjade vidden av skandalen.

- Av de 200 spanska deltagarna saknade minst 15 personer fysiskt eller mentalt handikapp, förklarade han, enligt TT.

Ordföranden för Spaniens idrottsförbund för mentalt handikappade, Fernando Martin Vicente, var även ordförande för det internationella förbundet. Det var han som sett sin chans att smussla in s panska deltagare som saknade handikapp i Paralympics utan att genomföra de tester som krävdes, allt för att landet skulle triumfera under spelen.

Svenska fuskare

Såväl amerikaner och ­kanadensare som östtyskar fuskar uppenbarligen i idrott - men det gör även svenskar.

Faktum är att den svenska moderna femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall blev förste olympier att diskvalificeras för att ha använt otillåtna medel, efter att ha tagit "två öl" för att lugna nerverna inför skytte­momentet i lagtävlingen i Mexico City 1968. Sverige hade tilldelats bronset men fick snällt lämna tillbaka medaljerna när Liljenwalls tilltag uppdagades.

Just denna episod kan tyckas harmlös, men det finns andra exempel. Brottaren Thomas Johansson tog silver i supertungvikt vid OS i Los Angeles 1984, men dopingprovet visade att han tagit anabola steroider inför tävlingen.

Komplicerade kromosomer

Stanisława Walasiewicz har länge utpekats som en av de största fuskarna i OS-historien. Mer känd som Stella Walsh dominerade polsk-amerikanskan friidrottscenen under större delen av 30-talet och vann bland annat OS-guld på 100 meter i Los Angeles 1932.

Walsh tog sina sista steg i livet på en parkeringsplats i Cleveland 1980. Två män som ämnade råna den då 69-åriga kvinnan lyckades i stället skjuta ihjäl henne då hon gjorde motstånd.

Kort efter Walshs död spreds ryktet om att OS-guldmedaljösen egentligen var en man. Den officiella obduktionsrapporten klargjorde att Walsh hade både kvinnliga och manliga kromosompar, att hon saknade kvinnliga fortplantningsorgan och att hon hade en liten men icke fungerande penis. Obucenten Samuel Gerber menade att Walshs könstillhörighet var otydlig och att hon hade kunnat uppfostras både som man och som kvinna.

"Walsh levde och dog som en kvinna. Socialt, kulturellt och rättsligt, Stella Walsh accepterades som kvinna i 69 år", skrev Gerber i rapporten enligt Washington Post.

Men den mer svart-vita och snaskiga historien tycks ha varit allt för lockande för att inte skrivas ner. I otaliga artiklar och lika många listor genom åren har Walsh figurerat som mannen som låtsades vara kvinna för att vinna OS-guld.

- Att säga att hon fuskade är varken korrekt eller rättvist, säger psykiatrikern William G. Reiner till Washington Post.

Enligt Reiner är det inte säkert att Walshs tillstånd gav henne några fördelar jämfört med andra kvinnliga tävlande, det beror på hur hennes kropp förmådde tillgodose sig manliga könshormoner. Det är till och med möjligt att Walshs dubbla uppsättningar könshormoner var en nackdel i hennes strävan efter att bli snabbast i världen, enligt Reiner.

 

Sedan diskussionerna kring Caster Semenenya – 800-meterslöperskan  som sprang hem VM-guldet i Berlin 2009 – tog fart har IOK beslutat att de kvinnliga friidrottare som tjänar på sin hyperandrogynism (för mycket manliga hormoner i kroppen) måste genomgå en hormonbehandling med östrogen för att få delta i OS.

I en debattartikel i DN ifrågasätter Claudio Tamburrini, docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, IOK:s beslut.

"Elitidrotten går ut på att den bästa idrottaren ska vinna. Toppidrottarna tränar i stort sett lika hårt och visar samma kämparanda och mentala förträfflighet. Det som snarare utmärker vinnaren är det faktum att han/hon är genetiskt överlägsen, inte bara i förhållande till oss andra, utan också till sina motståndare", skriver Tamburrini.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!