Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Trodde jag hade blivit kidnappad”

Stefan ”Lill-Lövis” JohanssonFoto: CHRISTER WAHLGREN / KVP/ EXPRESSEN
Foto: ULF RYD
Foto: VESA KLEMETTI
Foto: IMAGO/IBL
Foto: IMAGO/IBL

Stefan "Lill-Lövis" Johansson var en vanlig kille från Växjö.

Sedan fick han köra Ferrari i formel 1.

Då förändrades allt.

- I Italien är fotboll och Ferrari religion. Det är helt galet. Värst var när jag trodde att jag hade blivit kidnappad.

I en intervju med SportExpressen berättar Stefan Johansson om de galna åren, de stenhårda kraven i formel 1 och sitt nya liv som klockdesigner åt kändisar i Hollywood.

sRonnie Peterson är tidernas mest framgångsrike svensk i formel 1, med tio segrar och 26 pallplatser på 128 lopp, 1970-78. Marcus Ericsson, som är på väg att avsluta sin femte säsong, har kört näst flest lopp av alla svenskar (93).

Men Stefan "Lill-Lövis" Johansson har gjort något ingen annan svensk har gjort.

– Jag har gjort det som alla racerförare drömmer om att få göra någon gång. Jag har kört för Ferrari i formel 1. Alla vill köra den röda bilen. 

Stefan Johansson fick en plats i det mytomspunna formel 1-stallet Ferrari 1985-86. Han körde totalt 79 formel 1-lopp, 1980-91. När det gäller framgångar i formel 1 är det bara Ronnie Peterson av svenskarna som har finare meriter.

Stefan Johansson och Alain Prost i Rio de Janeiro 1987Foto: ALAMY/IBL

Stefan kom på prispallen tolv gånger, blev tvåa fyra gånger och trea åtta gånger.

Utan stallorder hade han vunnit några lopp.

– Det hände några gånger att jag fick teamorder att låta min stallkamrat komma före mig. Första gången var mitt tredje lopp för Ferrari, Kanadas GP, då jag kom tvåa bakom min stallkamrat Michele Alboreto. Jag hade kört upp mig från 15:e plats någonting till tvåa och jag hade kunnat köra om Alboreto hur lätt som helst, men det fick jag inte, berättar Stefan.

Han var nykomlingen och Alboreto var den rutinerade försteföraren, men Stefan Johansson var tacksam över att bli personligt utvald av Enzo Ferrari, grundaren till Ferrari.

– Han var en fantastisk man. Att han valde just mig, att han tyckte att jag var den bäste föraren som var tillgänglig just då, det var surrealistiskt. Helt plötsligt blev jag inkastad i en annan värld. Jag kunde inte gå någonstans i Italien utan att bli igenkänd. 

Fick soppatorsk i ledningen

Allt gick fort. Ferrari värvade Johansson i början av säsongen 1985 och löste ut honom från hans kontrakt med Tyrrell.

– Vi hade ett möte på Hotel Savoy i London på en måndag, jag åkte till Italien och träffade Enzo Ferrari två dagar senare och söndag samma vecka körde jag mitt första race för Ferrari i Portugal.

Han var nära att vinna sitt andra race.

– Jag ledde racet på Imola i Italien med två varv kvar, då jag fick soppatorsk.  

Enzo Ferrari var fortfarande väldigt närvarande under Stefans år i Italien.

– Vi käkade lunch nästan varje dag. När vi körde tester sommarkvällar ville han alltid vara kvar längst av alla, vi kunde inte sluta förrän det blev mörkt. Sedan hade han humor och gillade att berätta om äventyr med tjejer när han var yngre, så att tolken blev röd som en tomat i ansiktet.

Stefans två år i Ferrari kan annars sammanfattas med ett ord: otur.

– I formel 1 gäller det att tur med timing. Det hade inte jag. Du behöver ha lite tur att få sitta i rätt bil. Se på Fernando Alonso nu, som man kan argumentera för är den bäste föraren i världen, men som valt fel team. Och när Marcus Ericsson äntligen får sitta i en bra bil, då är han med och fajtas om poäng direkt, säger Stefan och fortsätter:

– Jag var nog för snäll också. Lite typiskt svensk. En stor del av formel 1 är politik - alltså rätt backning i rätt bil. 

Men Stefan Johansson gnäller inte.

– Jag har krigat mot flera av världens bästa förare och jag vet att jag gjorde det absolut bästa jag kunde göra under omständigheterna.  

Kenny Bräck och ”Lill-Lövis” i Portugal 1996

"Han bara tittade på mig och skrek"

Han blir fortfarande igenkänd i Italien, även om det inte är lika hysteriskt som förr.

Som den gången han kom dit med flyg efter ett lyckat race.

– Jag skulle plocka upp min egen bil på flygplatsen, men hade nästan slut på bensin så jag behövde fixa en reservdunk. Jag försökte förklara det för en taxichaufför, men han bara tittade på mig och skrek: "Stefano Johansson" och sen bara körde han bara iväg, förbi flera bensinstationer och jag fattade inte vad han snackade om. Vad fan ska han kidnappa mig, tänkte jag.  

Stefan Johansson skrattar över minnet.

– Till slut körde han in på en skogsväg och jag blev orolig och tänkte, men vad fan nu? Så kom vi fram till en taxistation, det var säkert 300 taxibilar där, min taxichaufför  hoppade ur bilen och skrek: "Stefano Johansson"! Jag fick skriva autografer i ett par timmar. 

– Sånt kan nog bara hända i Italien, de är för sköna där. Det är känslorna utanpå och det går inte att bli förbannade på dem. Den där taxichauffören var så jävla stolt över att han hade mig med sig i baksätet.

Fick lönen i kontanter på hotellrum i Japan

Under åren i formel 1 körde Stefan Johansson även för Shadow, Spirit, Tyrrell, Toleman, Ligier, Onyx, AGS, Footwork och även klassiska McLaren, där han stallkamrat med Alain Prost.

I några av de andra teamen, som i vissa fall hade kort livslängd, var det ibland riktigt snurrigt, som den gången han fick lönen för hela året i kontanter i en väska på ett hotellrum i Japan.

Stefan Johansson var som alla racerförare en balanskonstnär, medveten om farorna.

Hur ofta var det nära ögat för dig?

– Det var det egentligen på varje varv, det är så man kör, på gränsen till det omöjliga - hela tiden. När man kliver in i bilen blir man en annan människa, som en krigare. Det var de stunderna man levde för. Och fick man det att fungera så var det sådan jävla känsla.

Händer det att man känner rädsla?

– Nej, inte när man sitter i bilen. Det går inte. Men kanske någon gång direkt efter. Och sedan var det jobbigt när andra råkade illa ut. Jag har flera kompisar som dött i olyckor på banan. Men då var det konstigt hur man reagerade: direkt efter en dödskrasch ville man hoppa in i bilen så fort som möjligt och köra det snabbaste varv man gjort någonsin. Det är något komplext psykologiskt spel det där.

Vunnit klassiska Le Mans

Efter formel 1 körde Stefan Cart-racing i fem år, bland annat fyra Indy 500. Han deltog också i flera 24-timmars på Le Mans och vann den klassikern 1997 tillsammans med sin gamle stallkamrat från Ferrari Michele Alboreto och Tom Kristensen.

Stefan Johansson och Stanley Dickens är de enda svenskarna som vunnit Le Mans. 

Segern i Le Mans 1997Foto: DANIEL JANIN / EPA PRESSENS BILD

Efter karriären har Stefan varit manager åt bland andra Scott Dixon - flerfaldig vinnare i Indyserien - och Felix Rosenqvist.  

När han pratar om konkurrenter hyllar han främst två förare: Alain Prost och Michael Schumacher. 

– Många har stor talang, men Prost och Schumacher tog det en nivå till. De var så oerhört dedikerade vad de gjorde. De kanske hade fem procent mer talang än alla andra, men deras arbetsmoral var 20 procent större. När andra kunde njuta av framgångar, köpa lyxjakter och fina bilar, då var Prost och Schumacher ännu en dag på testbanan. De hade sådant oerhört fokus.

Stefan Johansson får numera sin tävlingsinstinkt tillfredställd som manager.

– Jag är mer nevös när Scott och Felix kör än när jag körde själv. Jag hoppar och skriker som fan, medger 62-åringen.

Brad Pitt har köpt klocka av "Lill-Lövis"

Los Angeles är hemma sedan över 20 år, men inget av barnen Kelly, 27, Klara, 20, eller Stefan Jr, 18, har velat köra racing.

– Nej, faktiskt inte. Och det är bra. Jag vet i fan om jag skulle klara det.

Stefan Johansson lägger också ner mycket tid på att designa klockor.

 - Det är något jag gjort i många år, mest för kul. Och det är lyxprodukter i begränsade upplagor för den som vill ha något unikt, berättar han.

Kunderna är bland andra kändisar i Holllywood, som Brad Pitt.

Sedan gör Stefan konst, han har haft flera utställningar med sina målningar.

Konst känns som en stor kontrast mot racingen?

 – Egentligen inte. Det är lite samma känsla när man kommer in i zonen och glömmer bort tid och rum. Det är en skön känsla, även om konsten tar längre tid.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.