Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

"Vi försvarade oss mot de där rassarna"

Foto: Cornelia Nordström

"The Mauler", skriver av Alexander Gustafsson tillammans med Leif Eriksson och Martin Svensson ges ut på Norstedts och finns i butik från och med fredag.

Här är några utdrag från boken.

”Lås, lås, lås!” skrek jag.

”Jag kan inte!” skrek Wilson.

Jag insåg att det inte skulle gå att hålla emot länge till. Och i nästa stund hade de lyckats slita upp dörren. Jimmy rusade fram

till kassörskan, som såg helt skräckslagen ut.

”Du måste ut härifrån!” skrek han. Men kassörskan stod helt paralyserad. Då kastade sig Jimmy över disken för att skydda henne. I nästa stund kom en kille upp bakom honom och slog två flaskor mot hans huvud. Jag såg det i ögonvrån och ryckte åt mig två flaskor från en av kylarna och gav killen samma behandling som han gett Jimmy. Det var puckoflaskor. Det ljusbruna innehållet flöt ut över golvet tillsammans med blod från både Jimmys och killens huvuden. Allt var kaos. Jag minns att jag knäade någon och skallade någon annan, samtidigt som jag halkade omkring i sörjan på golvet. Wilson fick tag i en stor kille och höll honom, samtidigt som jag slog honom allt vad jag kunde. Mitt i alltihop kändes det absurt, som om vi befann oss i en film. Flaskor och matvaror ven genom luften och vi försvarade oss mot de där rassarna i ytterligare några minuter innan vi till slut räddades av att snuten kom. Hela macken var förstörd och jag kunde knappt gå efter att ha knäat både en och två killar. Men det bekymrade jag mig inte så mycket om. Värre tyckte jag det var att ingen av dem som startat bråket åkte fast. Det gjorde inte heller någon av mina polare. Bara jag. För att jag slagit de där tv. flaskorna i skallen på killen som gjort detsamma på Jimmy. Polisen som kom fram till mig kallade mig för Ove. Trots att jag bara var fjorton bast var det namnet redan välkänt bland snutarna. När det långt senare blev rättegång satt killen som jag dunkat flaskorna i huvudet på taktiskt och grät i rättssalen

– och jag dömdes till att betala 15–16 000 i skadestånd till honom. Visst, jag hade ju självklart kunnat låta bli att slå honom, låtit honom fortsätta puckla på Jimmy, men jag funkade inte så.


"Det slutade med att de satte mig i isoleringscell. Jag var helt naken. Det fanns inga möbler. Blev jag pissnödig fick jag använda en golvbrunn. Men att sätta en sån som jag på isolering hjälpte såklart inte ett skit. Jag blev bara mer aggressiv, mer hatisk. Än i dag förstår jag faktiskt inte grejen. Jag var fjorton år och blev liksom bara inlåst. Det fanns ingen tanke med det."



"Efter några månader mådde jag så psykiskt dåligt att jag började ge upp. Jag tappade liksom allt hopp om mig själv och framtiden. Och runt jul ringde jag morsan, som jag nu inte hade sett på nästan ett halvår, och sa:

”Jag orkar inte mer. Jag vill ta livet av mig.”

”Men, Alex, säg inte så”, försökte hon. ”Det finns säkert en ljusning i det här.”

”Jag tror faktiskt inte det … Jag ser ingen väg ut.”

”Tänk inte så. Jag kommer ner till dig.”

Och nästa dag kom hon och två av mina systrar verkligen ner. Det är ungefär sextio mil mellan Arboga och Kristianstad, så mamma hade fått köra i snöslasket hela natten.

Jag hade bokat ett besöksrum och för de tjugo kronor som jag

ägde hade jag köpt Ballerinakex och Fanta. Mamma och mina systrar var tvungna att klä av sig i underkläder och bli kroppsvisiterade innan de fick komma in till mig. Det var såklart hemskt för dem, men framförallt förnedrande. Besöksrummet, som vi satt i de där få minuterna vi hade på oss, var litet. Väggarna var sjukhusgröna och nerklottrade med könsord. Vi satt på en brits eftersom rummet saknade både bord och stolar. I rummet bredvid gick ett psykfall runt och skrek hysteriskt.

Vi tuggade på de där Ballerinakexen och drack Fantan som

fångvaktaren kom in med. Mamma och mina systrar bara grät.

Trots det betydde det mycket för mig att de kom. För det var

tankarna på dem och på min hund – som jag hade bilder av

på väggen i cellen – som gjorde att jag till slut tog mig igenom tiden i fängelset."


"Morsan tycker som sagt alltid att det är jobbigt när jag ska gå en fight. Men hon vill ändå vara på arenan och be för mig, och det är jag tacksam för. För även om jag inte ser henne på läktaren, så är det som om jag känner hennes närvaro. Nu hade hon i

alla fall sett alltihop (eller snarare blundat och kisat sig genom matchen) tillsammans med sin nya man Jarmo. Och tillsammans med Anna kom de till sjukhuset för att träffa mig. Men Jones var tydligen den första de såg där han låg på en sjukhussäng helt söndermosad.

Och mamma har berättat att hon tittade på honom som om hon ville döda honom. Mig hittade hon en bit därifrån bakom ett skynke, och tydligen skakade jag av allt adrenalin. Men för egen del tyckte jag inte att det var så farligt. De sydde mig i huvudet och plåstrade om mig. Ändå bröt mamma ihop när hon stod där bredvid mig.

”Mamma, ta det lugnt, ta det lugnt”, sa jag.

Och till slut lugnade hon ner sig. Men när vi senare skulle lämna sjukhuset, kunde hon ändå inte låta bli att spänna ögonen i Jones på nytt.


"The Mauler", skriver av Alexander Gustafsson tillammans med Leif Eriksson och Martin Svensson ges ut på Norstedts och finns i butik från och med fredag.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.