Mauler: Mammas brev krossade mitt hjärta

Foto: Johanna Lundberg / BILDBYRÅN
Foto: Meddi Kabirzadeh

Nu berättar Alexander "The Mauler" Gustafsson om hur vänner, familj och MMA hjälpte honom bort från droger, misshandel och självmordstankar.

UFC-stjärnan har skrivit en öppenhjärtig självbiograf som han hoppas ska hjälpa ungdomar med samma problem.

– Jag vill ge tillbaka något, säger han till SportExpressen.

Alexander "The Mauler" Gustafsson är en av världens populäraste UFC-stjärnor. Men det fanns en tid när han var en tonåring utan framtidstro som åkte in och ut ur kriminalvårdsanstalter. Nu har han skrivit självbiografin "The Mauler", en bok om hur familjen, vänner och MMA hjälpte honom bort från en vardag av droger, misshandelsdomar och självmordstankar.

– Det absolut jobbigaste har varit att berätta om de dåliga stunderna, den mörka tiden i mina yngre dagar. Folk vet att jag har några fängelsedomar, det är ingen hemlighet, men att öppna sig så här mycket med så många detaljer har varit svårt. Det här är ett sätt att ge tillbaka.  Jag har pratat lite kortfattat om det här tidigare, men nu får ni ta del av allt jag har i garderoben. Det ska bli spännande att se vad de tycker.

– Men det har funnits stunder där jag undrat om jag verkligen vill dela med mig av det här, om jag inte ska skita i det.

Slagsmål med skinheads

Den första delen av boken, som han skrivit tillsammans med Martin Svensson och Leif Eriksson, handlar om uppväxten. "The Mauler" berättar detaljerat om den våldsamma vardagen, bland annat om hur en person drar en kniv mot honom och hur han hugger personen i huvudet med en skruvmejsel. I en annan sekvens jagas han in i en bensinmack av rasister.

– Min polare skyddade kassörskan och ett skinhead slog en flaska i min kompis huvud. Jag slog två flaskor i hans huvud. Jag åkte dit på det, säger Gustafsson

– Mitt i händelsen tänkte jag "Vad fan, händer det här på riktigt". Men det var vardagen när jag var ung. Arboga är ett litet samhälle, alla känner alla och rykten går snabbt och jag blev lite av en måltavla som lång stor svensk som umgicks mycket med folk med utländsk härkomst. Folk hade svårt att acceptera det. Det är samtidigt en bondhålla med mycket tristess och man sökte spänningar. Det blev en ond vana att man slogs och slogs mot varandra. Ibland blev det situation som när 25 skinhead attackerar oss tre i en mack.

Bara 14 år gammal hamnade du i en isoleringscell på kriminalvårdsanstalten "Aspen". 

– Det var rätt tufft. Jag åkte in ett par vändor och blev frihetsberövad. Men man anpassade sig. Man vänder saker från att det var en jobbig sits till något ganska häftigt och folk tyckte det var häftigt och sa saker som "Wow har du suttit inne". Det blev en ond spiral.

Tiden på kriminalvårdsanstalten var tung.

– Men jag kunde ta det. Alla kan ta det. Man anpassar sig. Det ligger i människans natur. Men de som tar stryk är familjen och dem som älskar dig och det såg inte jag då, men det är ju sanningen.

Foto: Foto: Privat

Hyllar familjens stöd

I boken hyllar Alexander Gustafsson hur hans familj, framför allt hans mamma och mormor, stöttat honom. Men vid ett tillfälle fick han ett brev där mamman skriver: ”Alex, jag klarar inte av att gå igenom det här en gång till. Nu lämnar jag över dig till Gud.”

– Det krossade mitt hjärta. Hon sa inte upp kontakten, det är ändå min mamma, men hon sa nu får du ta ansvar för ditt eget liv, nu får du stå för dina val, det var ett sådant brev.

I samma veva vände det för dig. Du hamnade på ett behandlingshem där en anställd introducerade dig för MMA. Det blev vägen ut för dig. 

– Ja, Carlos var väldigt viktig. Men många andra har också en stor del i mitt liv när det vände. Men det var han som introducerade mig till sporten och det vände för mig tack vare det. Behandlingen byggde på ett belöningssystem. Gjorde du rätt blev du belönad, gjorde du fel fick det konsekvenser och konsekvensen var hårda fyspass och det gillade jag och tänkte: "Wow det här var kul". Sedan testade jag ett MMA-pass och fick dyngstryk och tänkte "Shit, vad kul, jag måste lära mig det här" och det blev till slut en karriär.

Hur var omställningen till hårda fysiska pass, för i boken berättar du ju om att du tar hasch och kokain? 

– Den var inte så svår för jag har aldrig riktigt... Jag har mer testat mycket, men jag har slagits, jag har druckit alkohol och rökt hasch och tagit sådana saker enstaka gånger, men aldrig fastnat för det. Det har aldrig varit min grej. Det insåg jag tidigt. Jag gillade kampen och adrenalinet som kommer av att ha en fysisk kamp. Det gav mig en tillfredställelse. Innan var det inte i bra sammanhang, för det var på gatan och det var olagligt, men nu fick jag göra det i en kontrollerad miljö och med respekt. Efter att man hade kampat var det kärlek och respekt mot partnern och man tackade för träningen. Jag fick ett annat perspektiv på det och tyckte det var mycket roligare att man respekterade varandra och att ingen dömde dig för det.

Din historia visar hur MMA kan vara ett sätt att hjälpa andra ungdomar på glid. 

– Precis! Visst, det är våld, men man utför det under kontrollerade former och det finns regler. Du representerar något och du måste vara en god representant för klubben och gymmet. Det kom så mycket ansvar med det och jag gillade det.

Det kunde ju ha gått åt ett helt annat håll. Du hade ju självmordstankar vid ett tillfälle i din ungdom. Du ringer din mamma och säger ”Jag orkar inte mer. Jag vill ta livet av mig.”

– Ja. det var när jag satt inne. Jag hade inga mål och var bara tom. Jag tänkte "Vad ska jag göra efter det här? Vad ska jag göra nu?". Jag hade väldigt destruktiva tankar och hade ingen glöd i kroppen.


LÄS UTDRAG UR BOKEN: "Vi försvarade oss mot rassarna"

En varningssignal

Din mamma och två systrar kommer ned och stöttar dig då. 

– Ja, det var viktigt. Sedan vill jag säga att det är en stor skillnad mellan att säga det och att verkligen göra det. Visst, jag var destruktiv, men jag har aldrig varit djupt deprimerad. För det finns folk som är där och jag vill inte.... man sa mycket högt och det här kände jag. Sedan kan jag inte säga att jag kan backa upp vad jag sa. Men det var ändå en varningssignal om att allt inte stod rätt till och en normalfuntad människa säger inte sådant och att hon kom betydde mycket.

Det visar betydelsen av vuxna förebilder som bryr sig.

– Ja, det är jätteviktigt!

Vad skulle du säga till någon som är tonåring och är i samma situation som du var, som slåss och använder droger?

– Mitt råd är att man ska lyssna på folk som har erfarenhet och mer kunskap och respektera deras råd. Det är inte "bullshit", det är inte taget från tomma intet. Det kan gå riktigt illa annars. Ha ett mål i livet och satsa helhjärtat för att nå dit. Lika mycket tid som du lägger på gatan, lägg det på vad du vill bli.

"Jag ångrar och skäms"

Han fortsätter.

– Jag ångrar och skäms över att jag testat saker jag inte borde ha testat och över sättet jag betedde mig efter ett slagsmål, att man garvade. Jag tänkte, att det var kul. Ok, vi var två som slogs, men det var alltid en som skadade sig mer än den andre. Man vänder det till något positivt fast att det var väldigt negativt och inte okej någonstans. Jag tänkte helt åt helvete.

Tänker du ibland på att det är små marginaler, att ditt liv kunde ha slutat annorlunda? 

– Ja, visst det var jobbiga situationer och det var inte alls acceptabelt, men jag är glad det bara var en fajt och att ingen fick några permanenta eller livshotande skador eller dog.

FOTNOT: "The Mauler", skriver av Alexander Gustafsson tillammans med Leif Eriksson och Martin Svensson ges ut på Norstedts och finns i butik från och med fredag.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.