”Måste i princip välja vem man ska diskriminera”

Loui Sand.
Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN
Foto: Privat

Loui Sand är på väg att skriva historia i herrallsvenskan. 

De senaste åren har transidrottare rivit ned barriärer – men samtidigt skapat debatt.

Idrottsvärlden är splittrad och saknar svar på hur de ska hantera frågan. 

– Det har blivit en situation där man i princip måste välja vem man ska diskriminera, antingen alla kvinnor som idrottar eller de transkvinnor som vill tävla i damkategorin, säger Tommy Lundberg, forskare på Karolinska institutet.

Under de tre senaste åren har Svenska fotbollförbundet gett två transpersoner dispens för spel.

Transidrottare skriver in sig i historieböckerna och nästa generation växer upp med nya förebilder.

Men utvecklingen i elitidrotten går långsamt, och många förbund saknar tydliga riktlinjer. 

– Vi arbetar med att ta fram en policy, vilket även innefattar de som vill elitsatsa, men vi har inget slutdatum. Det är en ganska komplex fråga och i vissa fall svår, men oerhört viktig. Vi vill att det ska bli rätt, säger Per Widén, chef på fotbollförbundets utbildnings och utvecklingsavdelning.

– Vi behöver också ta reda på mer om vad Fifa och Uefa säger, och de säger faktiskt inte så mycket. Vi håller just nu på att samla på oss ännu mer fakta för att kunna gå vidare i frågan, framför allt när det handlar om tävlingsregelverket.

SDHL-målvakten Leon Reuterström är en av de som fallit offer för idrottens bristande regelverk. 

Hans hockeykarriär fick ett abrupt slut 2018 när SDHL-målvakten beslutade sig för att genomgå en könskorrigering.

– Då visste jag inte bättre, då var det egentligen ingen som visste någonting om vad som gällde. Det var bara självklart, precis som att himmelen är blå, och man undersökte det inte mer. Det var bara att sluta, säger Reuterström.

Det har gått tre och ett halvt år sedan den dåvarande Leksandspelaren lämnade platsen mellan stolparna för att få vara sig själv.

Leon Reuterström ser i dag hockeyn som ett avslutat kapitel.

Hade det hänt i dag hade det kunnat vara annorlunda.

– De har brutit barriärer och visat att det går, det har satts en boll i rullning och hade jag gjort om det i dag hade jag kanske agerat på ett annat sätt, säger 24-åringen.

Han pratar bland annat om basketspelaren Noel Filén Hammarström som förra året blev Sveriges första transsexuella elitidrottare när han spelade i herrarnas tredjedivision.

Efter två tuffa år och en könskorrigering gjorde han comeback på basketplanen. Men på vägen försvann glädjen till sporten och Noel Filén Hammarström la av efter en match.

– När jag väl spelat den matchen frågade jag mig själv vem jag egentligen gör det här för? Det var väldigt mycket för att göra ett statement, snarare än att jag verkligen, verkligen ville, sa han då till Aftonbladet.

RF: Det har saknats kunskap

Transpersoner måste ofta välja: idrotten eller identiteten.

Nu försöker tidigare landslagsspelaren i handboll Loui Sand få allt. Nästa helg gör han debut i herrallsvenskan.

Svenska handbollförbundet saknar även de riktlinjer för elitsatsande transpersoner och valde att ge Sand matchtillstånd när Skatteverket godkänt bytet av det juridiska könet.

– Vi jobbar väldigt mycket med RF kring det här, vi har fört en process och även pratat med Loui så klart. Vi försöker göra det så enkelt för alla att vara med, vi vill vara inkluderande, säger SHF:s ordförande Fredrik Rapp.

I dag står alla sporter på egna ben och tar själva beslut om vilka som tillåts tävla på elitnivå. De behöver hjälp, menar Rapp.

– Det här är inte något som en sport ska bestämma egentligen, det här är något RF eller något ännu högre upp i idrottsorganisationen måste ta beslut om för att det ska vara rättvist och enkelt för alla.

Loui Sand spelar den här säsongen för Kärra HF i herrallsvenskan.
Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Men inte heller Riksidrottsförbundet sitter inne på alla svaren.

– Vi har påbörjat en utvecklingsprocess inom idrotten och vi ser bland annat över egna riktlinjer och dokument för att kunna vara ett så bra och tydligt stöd som vi kan för specialförbunden. Här har vi och förbunden en resa att göra tillsammans. Jag förstår att förbund kan uppleva att de inte alltid får det stöd de behöver i de här frågorna och det jobbar vi i nära dialog med dem för att förbättra, säger Sofia B Karlsson, sakkunnig i inkluderingsfrågor på Riksidrottsförbundet.

Det har saknats kunskap på området, berättar Sofia B Karlsson.

– Det har inte funnits en jättehög kunskap i den här frågan inom idrottsrörelsen och det behöver vi ta ansvar för att förbättra. När det gäller Hbtq har vi gjort framsteg, vad gäller trans och ickebinära har det varit lägre kunskapsnivå. Här pågår en kunskapshöjning som vi inte alls är klara med och som vi ser som oerhört viktigt för att kunna säkerställa att idrotten är öppen för alla oavsett könsidentitet.

Högre upp i idrottsvärlden har frågan om elitsatsande transidrottare ställts på sin spets och skapat politisk strid.

Internationella olympiska kommitténs riktlinjer säger att transpersoner tillåts tävla om testosteronnivåerna är tillräckligt låga. Det gjorde det möjligt för nyzeeländska tyngdlyftaren Laurel Hubbard att bli den första transidrottaren att delta i ett OS i somras.

När Hubbard, som tidigare tävlat som man, hade misslyckats med i sina tre försök och åkt ut var debatten redan i gång.

”Många idrottsförbund stoppar huvudet i sanden”

Forskare menar att IOK:s riktlinjer inte tar hänsyn till de biologiska fördelar en person som fötts i en manlig kropp har gentemot cis-kvinnor (en person vars biologiska kön överensstämmer med det upplevda könet).

– Man har fortfarande kvar en fördel, det är ganska tydligt i de studier som finns. Man ser ett ganska litet tapp i muskelmassa och styrka, vi pratar om fem procent ungefär på ett års behandling. Och skillnaden mellan män och kvinnor ligger någonstans kring 30-40 procent i muskelmassa och upp mot 40-50 procent i styrka, säger Tommy Lundberg, forskare på Karolinska institutet.

– Därför står man i den här situationen där man i princip måste välja vem man ska diskriminera, antingen alla kvinnor som idrottar eller så diskriminerar man de transkvinnor som vill tävla i damkategorin. Men man kan inte göra alla nöjda, det är hel omöjligt just nu.

Laurel Hubbard skrev historia när hon blev den första transidrottaren att tävla i ett OS.
Foto: SETH WENIG / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: Mark Schiefelbein / AP TT NYHETSBYRÅN

IOK har erkänt att deras riklinjer inte uppfyller sitt syfte och ser just nu över sitt förhållningssätt.

Det många länge försökt att undvika går inte längre, idrotten måste bestämma sig, menar Lundberg.

– Jag tycker tyvärr att många idrottsförbund fortfarande stoppar huvudet i sanden och tror att man ska kunna balansera det här med rättvisa och inkludering och hitta en lösning som är bra. Det säger till exempel IOK fortfarande i media, det funkar inte riktigt så. Det finns ingenting som tyder på att de här två kan gå hand i hand just nu.

Friidrotten gör det lättare för transpersoner

Samtidigt som idrottsvärlden letar vägar framåt på elitnivå har flera svenska specialförbund börjat arbetet på ungdomsnivå.

I fotbollen har könsuppdelningen avskaffats för alla barn under 13 år. Gymnastikförbundet har tagit debatten om transinkludering ett steg längre. Förra året gjorde de det möjligt för gymnaster att tävla i vilken tävlingsklass de vill, oavsett juridiskt kön, upp till och med junior-SM-nivå. Det går i linje med RFSL:s rekommendationer.

Tidigare i sommar följde friidrottsförbundet efter och tävlande på bredd- och motionsnivå får nu välja den klass de vill delta i.

– Det här handlar om att göra friidrotten mer tillgänglig för transpersoner. Det handlar inte om att alla individer nu fritt väljer vilken tävlingsklass de känner att de vill tävla i för dagen, säger Hillevi Thor, chef på Svenska friidrottsförbundets föreningsavdelning.

Vad har ni fått för reaktioner?

– Vi fick lite reaktioner i början. Eftersom friidrotten är en individuell idrott finns farhågor om det kan bli orättvisa tävlingar. Där tar vi stöd i den forskning som finns, men också i att friidrottens tävlingar för barn och unga och på breddnivå handlar mer om att mäta sig mot sig själv och följa sin egen utveckling. Det var samtidigt många som reagerade positivt på policyn, det var inte bara frågor och farhågor. Inom friidrotten har vi länge arbetat för att ge alla individer möjlighet att delta utifrån sina förutsättningar.

Kritisk mot reglerna: ”Jättekonstigt”

Forskaren Tommy Lundberg är en av dem som reagerat på beslutet.

– Det är för mig jättekonstigt. De får det att låta som om det bara är elitidrotten som har betydelse. De som är på lite lägre nivå vill också tävla, det är därför man håller på med idrott och det är viktigt att den är meningsfull för dem också. Man kanske inte vinner svenska mästerskapen men kan tävla på lägre nivå, det kan vara lika betydelsefullt för dem. Jag förstår inte alls det resonemanget att det här bara skulle vara viktigt på elitnivå, för tävling är vad idrott handlar om, säger han.

– Jag är kritisk mot både gymnastik och friidrottsförbundets policy.

Hillevi Thor på friidrottsförbundet svarar på kritiken:

– Policyn omfattar två delar, en för barn-, ungdoms- och breddtävlingar och en del för elittävlingar. Vi tar som sagt stöd i den forskning och expertis som finns på området och för barn, unga och inom breddverksamheten är det stora värdet av en tävling att tillsammans med andra få utmana sig själv och sin egen utveckling. Dessa tävlingen ska vara ett roligt sammanhang som skapar motivation och som kan verka inkluderande. 

– För elittävlingarna följer vi samma medicinska riktlinjer som bland annat finns inom IOK och Internationella Friidrottsförbundet. Där är det viktigt att det finns ett internationellt samarbete och samsyn, säger hon.

”Kommer in i puberteten och bli påtvingad – ett jättehårt slag”

Leon Reuterström kände att han inte hade något val när det stod mellan hockeyn och hans identitet.

Även om han tycker det går långsamt fram ser den tidigare elitmålvakten positivt på det som håller på att hända i Idrotts-Sverige. 

– Jag tror det är jättebra att det har börjat komma upp på tapeten att man faktiskt får välja själv upp till tonåren, då är det upp till individen. Så länge man har möjligheten så kommer betydligt fler välja det de känner sig bekväma med och därför kommer fler och fler idrotta tror jag, säger han.

Vad tror du det har för betydelse att man får välja tävlingsklass upp tills man fyller 18?

– Det är någonstans i högstadiet man vill introducera och framför allt behålla barnen inom idrotten, dels för att uppfostra och för att man inte ska hamna snett, den tiden är väl jobbig för alla. Då är det jätteviktigt att man fortfarande känner sig bekväm med att man kan fortsätta. Så det inte bara handlar om femåringar som får spela var de vill och sen när de kommer in i puberteten då helt plötsligt blir de påtvingade någonting, då tror jag det blir ett jättehårt slag.


Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.