Augustinätterna var mörka i Kabul den sommaren. På en kyrkogård i de centrala delarna av staden låg Maria och fruktade för sitt liv.
Hon bestämde sig för att gömma sig där. Det fanns ingen annanstans att ta vägen. Hon provade att bo hos släktingarna – men de bad henne lämna av oro för sin egen säkerhet.
Talibanerna, som bara ett par dagar tidigare återtagit makten i Afghanistan, letade febrilt efter henne. Talibanska soldater bröt sig in i hennes hem, rotade, frågade och pressade föräldrarna.
Men familjen vägrade erkänna att Maria är idrottare.
Hon är en av landets främsta i judo, har medverkat i lokal-tv och varit aktiv på sociala medier. Om talibanerna fick tag på henne innebar det konsekvenser hon inte ens vågade tänka på.
Hittade bevis: ”Blev livrädd”
I tolv timmar bet rädslan tag i Maria på den där kyrkogården. När hon till slut vågat sig hem möttes hon av ett hus fullt av fotspår från skitiga soldatkängor. Pappersstrimlor låg utspridda på golvet.
– De hade hittat dokument från min karriär, dokument som bevisade att jag var idrottare. De rev sönder papprena framför ögonen på mina föräldrar, säger Maria.
Det var de enda bevisen de kunde hitta. Resten – diplom, medaljer och liknade hade Maria antingen bränt upp eller grävt ned.
– Men jag blev livrädd. Efter det förstod jag att jag inte kunde vara kvar i landet.
Hon blev tvungen att fly. Maria lämnade familj och vänner i Kabul och korsade gränsen till Pakistan. Där bor hon på ett kvinnohem för flyktingar. Men rädslan för att talibanerna ska hitta henne är intakt.
Kan straffas med piskrapp och döden
Dessutom är kvinnosynen i Pakistan lik den i Afghanistan. Landet är enligt svenska regeringen ett av världens minst jämställda länder.
– Här får jag träna om jag vill, men det händer ofta att jag blir trakasserad. När jag joggade i en park häromdagen skrek flera män efter mig, följde efter mig och försökte stoppa mig. Det är så obehagligt att jag har slutat att springa på offentliga platser, säger Maria.
Maria, som egentligen heter någonting annat, är en bara en av flera kvinnliga afghanska idrottare som inte får utöva sin passion i livet.
Sedan talibanerna tog makten i Afghanistan 2021 har styret strypt de flesta av kvinnors rättigheter. Numera är det olagligt att idrotta, en kvinna som ses träna kan straffas med piskrapp eller i värsta fall döden.
– Det som har hänt är en mardröm. Tjejer är inte tillåtna att gå till skolan. De får inte göra någonting utan sin manliga förmyndare. När jag pratar med kvinnor i Afghanistan säger de att det inte behövs kvinnofängelse längre, hemmet är redan ett fängelse, säger Friba Rezayee.
Skrev historia i Aten
Friba Rezayee blev 2004 Afghanistans första kvinnliga olympier. I judohallen i Aten skrev den då 20-åriga Rezayee idrottshistoria.
På den tiden bodde Rezayee i ett Afghanistan på uppgång, i ett land av förväntningar och förhoppningar. Hennes medverkan i OS innebar visserligen dödshot från talibanerna, som då verkade i utkanten av det afghanska samhället, men framför allt blev hon en förebild. Bilderna på en ung tjej – som struntat i att täcka huvudet och i stället färgat håret rött – kablades ut i tv och gav kvinnorna någonting att tro på.
I dag bor Rezayee i Kanada – hon flydde dit 2011 efter att dödshoten blivit för påtagliga – och arbetar för kvinnoorganisationen Women Leaders of Tomorrow. Det var med hennes hjälp som Maria lyckades fly mardrömmen i Kabul.
Och det finns fler kvinnor att hjälpa. Rezayee kämpar för att få ut ytterligare fyra judoutövare. Hon berättar om en kvinna som startade en träningsgrupp i smyg, men tre talibanska soldater ertappade gruppen och straffade kvinnan genom att slå henne med ett gevär.
– De slog henne i armen framför hennes kompisar och sade till henne: ”Vi borde egentligen skjuta dig, men det här räcker som en markering”. Hon trodde först att hon bröt armen. Hon fick ett stort blåmärke.
Rezayee försöker få gehör från IOK.
Hon har flera gånger vädjat till IOK – få dem att införa sanktioner mot landet och framför allt få med utövarna i organisationens så kallade Refugee Team, IOK:s stöd till flyktningar runtom i världen. Men Rezayee har fått noll gehör.
– IOK verkar inte bry sig. Afghanska kvinnliga idrottare bör ha samma rättigheter som idrottare i Sverige, USA och resten av världen. Det enda jag bryr mig om är att de ska hjälpa till, men just nu är IOK väldigt vänliga mot talibanerna.
Drömmer om Europa
Hon har också försökt kontakta den afghanska olympiska kommittén.
– De bryr sig inte alls. Flera av ledarna i kommittén har själva flytt landet, men inte tänkt på idrottarna. Kvinnornas rättigheter har aldrig varit en fråga för dem.
För Maria är framtiden oviss. Familjen är kvar i Afghanistan och hon vet inte om hon någonsin kommer få träffa dem igen.
Hon vill inte vara kvar i Pakistan. Hon hoppas att göra likt damlandslaget i basket och fotboll, hamna i ett land med större möjligheter. I dag lever exempelvis fotbollslaget i Australien.
– Den känns som att många av oss judoutövare har blivit bortglömda. Vi är i en väldigt osäker situation där vi bara lever dag för dag. Förhoppningsvis kan jag och andra bortglömda kvinnor komma till ett säkert land i Europa.
