Marcello Lippis första match med Gli Azzurri 2004 var borta mot Island. Förlust med 2- 0. Inte många skulle lagt upp en enda euro på att Italien två år senare skulle bli världsmästare. Lippis sista landskamp som förbundskapten var alltså den 9 juli 2006. Trodde vi alla.
Italien vinner finalen mot Frankrike på straffar. Ni kan säkert ana hur det känns när sexton år gamla straffspöken sliter sig från sina bojor och kedjor och äntligen lämnar mitt tunga hjärta.
Lippi avgår efter VM. Roberto Donadoni tar över. Hans nära vän och gamla klubbkamrat i Milan, Demetrio Albertini, är högt uppsatt i det italienska fotbollsförbundet. Donadoni gör det bra. Genom historien har Italien missat mästerskap efter stora framgångar men tack vare Pannucis sena nickmål mot Skottland borta så kvalificerar sig Italien för EM i 2008.
Där förlorar man på straffar mot blivande mästarna Spanien.
Efterspelet blir både märkvärdigt och typiskt italienskt. Donadoni får sparken, fast på ett utåt sett snyggt sätt. Marcello Lippi beslutar sig sedan för att bli en i raden av kejsare som inte inser att hans tid är över. Han blir förbundskapten på nytt. Eftersom han vunnit VM åt Italien är det ingen i hans närhet som vågar yppa ett ord om det rimliga och smarta i att ta jobbet igen.
Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över hur han tänker. Han har ju redan bevisat allt. Han har vunnit VM. Allt han gör i landslaget efter det kommer blekna. Om han inte förlorat sig i galna drömmar om att vinna VM igen. En något haltande jämförelse hämtar jag från mitt eget liv.
När vi vann "På spåret" (jämförelsen haltar som sagt) var min första tanke att aldrig mer ställa upp. Jag hade vunnit! Sedan sade Martin (producent för "På spåret") något smart. "Ni har redan vunnit en gång. Ert namn är inristat i "På spåret"-historien. Nu kan ni vara med och bara ha roligt."
Det hade han så klart rätt i. Något åt det håller måste Lippi också ha tänkt.
I VM vinner dock sällan ett landslag som är där för att ha roligt.
Efter Confederation Cup sommaren 2009 blir Lippi hårt ansatt av italiensk media efter att Italien blivit fullständigt utspelade av Brasilien. Lippi säger:
- Det är lugnt, vi har ett år på oss att komma i form inför VM.
Inför VM spelar Italien en sista träningsmatch mot Mexiko och får stryk. Ärligt talat blir Italien utspelat i den matchen. Alarmklockorna ringer hos alla. Men inte hos Lippi. När han blir (återigen) hårt ansatt av media svarar han med en välkänd ramsa:
- Det är lugnt, vi har två veckor på oss att komma i form inför VM...
Marcello Lippi är en stor italiensk ledare och som sådan befinner han sig i släktskap med, i rakt nedstigande led, stora ledare hela vägen ner till kejsarna under Romartiden. Han tar ut sina vänner och soldater till VM 2010 vars enda merit är att de vann med honom i Tyskland fyra år tidigare.
Alla ser att spelare som Cannavaro, Camoranesi, Zambrotta, Gattuso, Pirlo, och i allra högsta grad Iaquinta och Gilardino, inte håller måttet för ett italienskt landslag 2010.
Men ingen säger emot en kejsare.
Därför kraschlandar Italien och blir sist i en av turneringens sämsta grupper. Alla tecken fanns där under lång tid för oss som kunde se, men ingen vågade berätta det för den store ledaren.
När Italien åker ut efter förlust mot Slovakien sitter jag i en tevestudio på TV4. Jag slåss med tårarna. Det är extremt plågsamt.
Marcello Lippi håller dock ett av de värdigaste talen jag hört en fotbollstränare hålla direkt efter en förlust, och tar på sig skulden för fiaskot. När sändningen är slut hinner jag precis ut på gatan innan tårarna kommer.
Jag sjunker ner mot den solvarma stenväggen och väntar på en taxi som kommer och kör mig till hotellet där jag dränker mina sorger i subtilt kolsyrat mineralvatten och Youtube-klipp på VM-finalen 2006.
Italien vinner finalen mot Frankrike på straffar. Ni kan säkert ana hur det känns när sexton år gamla straffspöken sliter sig från sina bojor och kedjor och äntligen lämnar mitt tunga hjärta.
Lippi avgår efter VM. Roberto Donadoni tar över. Hans nära vän och gamla klubbkamrat i Milan, Demetrio Albertini, är högt uppsatt i det italienska fotbollsförbundet. Donadoni gör det bra. Genom historien har Italien missat mästerskap efter stora framgångar men tack vare Pannucis sena nickmål mot Skottland borta så kvalificerar sig Italien för EM i 2008.
Där förlorar man på straffar mot blivande mästarna Spanien.
Efterspelet blir både märkvärdigt och typiskt italienskt. Donadoni får sparken, fast på ett utåt sett snyggt sätt. Marcello Lippi beslutar sig sedan för att bli en i raden av kejsare som inte inser att hans tid är över. Han blir förbundskapten på nytt. Eftersom han vunnit VM åt Italien är det ingen i hans närhet som vågar yppa ett ord om det rimliga och smarta i att ta jobbet igen.
Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över hur han tänker. Han har ju redan bevisat allt. Han har vunnit VM. Allt han gör i landslaget efter det kommer blekna. Om han inte förlorat sig i galna drömmar om att vinna VM igen. En något haltande jämförelse hämtar jag från mitt eget liv.
När vi vann "På spåret" (jämförelsen haltar som sagt) var min första tanke att aldrig mer ställa upp. Jag hade vunnit! Sedan sade Martin (producent för "På spåret") något smart. "Ni har redan vunnit en gång. Ert namn är inristat i "På spåret"-historien. Nu kan ni vara med och bara ha roligt."
Det hade han så klart rätt i. Något åt det håller måste Lippi också ha tänkt.
I VM vinner dock sällan ett landslag som är där för att ha roligt.
Efter Confederation Cup sommaren 2009 blir Lippi hårt ansatt av italiensk media efter att Italien blivit fullständigt utspelade av Brasilien. Lippi säger:
- Det är lugnt, vi har ett år på oss att komma i form inför VM.
Inför VM spelar Italien en sista träningsmatch mot Mexiko och får stryk. Ärligt talat blir Italien utspelat i den matchen. Alarmklockorna ringer hos alla. Men inte hos Lippi. När han blir (återigen) hårt ansatt av media svarar han med en välkänd ramsa:
- Det är lugnt, vi har två veckor på oss att komma i form inför VM...
Marcello Lippi är en stor italiensk ledare och som sådan befinner han sig i släktskap med, i rakt nedstigande led, stora ledare hela vägen ner till kejsarna under Romartiden. Han tar ut sina vänner och soldater till VM 2010 vars enda merit är att de vann med honom i Tyskland fyra år tidigare.
Alla ser att spelare som Cannavaro, Camoranesi, Zambrotta, Gattuso, Pirlo, och i allra högsta grad Iaquinta och Gilardino, inte håller måttet för ett italienskt landslag 2010.
Men ingen säger emot en kejsare.
Därför kraschlandar Italien och blir sist i en av turneringens sämsta grupper. Alla tecken fanns där under lång tid för oss som kunde se, men ingen vågade berätta det för den store ledaren.
När Italien åker ut efter förlust mot Slovakien sitter jag i en tevestudio på TV4. Jag slåss med tårarna. Det är extremt plågsamt.
Marcello Lippi håller dock ett av de värdigaste talen jag hört en fotbollstränare hålla direkt efter en förlust, och tar på sig skulden för fiaskot. När sändningen är slut hinner jag precis ut på gatan innan tårarna kommer.
Jag sjunker ner mot den solvarma stenväggen och väntar på en taxi som kommer och kör mig till hotellet där jag dränker mina sorger i subtilt kolsyrat mineralvatten och Youtube-klipp på VM-finalen 2006.
