Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Marcus Birro: Året när en kejsare föll

Foto: Ezra Shaw
Jag har gjort lidandet till en konstform. Jag har sökt upp mörkret som en kåt demon. Jag har vältrat mig i decenniers grymma erövringar.
Att älska Italien är att älska spikarna i kroppen. Ut på straffar i VM 90, VM 94, och VM 98. Sedan Anders Frisks helvetiska övertidsminuter under EM-finalen 2000 och så en korrupt domare, Moreno, och fiaskot i VM 2002.
Inte konstigt att vi vill pausa tillvaron och låsa in drömmarna i våra hjärtan efter den 9 juli 2006. Begripligt således.
Men också ett stort, stort misstag.

FAKTA

ÅRETS SVENSKA MANLIGA IDROTTARE
Zlatan Ibrahimovic. Hur enkelt som helst. Ingen svensk överhuvudtaget, sport eller inte, är i närheten av honom.
ÅRETS SVENSKA KVINNLIGA IDROTTARE
Jag är smygförälskad i Emma Green.
ÅRETS LAG
Mourinhos Inter
ÅRETS LEDARE/TRÄNARE
Mourinho. Givetvis.
ÅRETS NYKOMLING
Linus Hallenius, Hammarby. Genoa efter nyår. Lycka till!!
ÅRETS MÅL
Håller mig hemma i Sverige. Linus Hallenius galna mål för Hammarby är ju galet snyggt.
ÅRETS ZLATAN
Straffen, iskylan och värdigheten, mot Inter i derbyt för Milan.
ÅRETS SKANDAL
Fifa. Alltid. Skammen sitter som hundskit på allt de rör vid.
ÅRETS HJÄLTE
Andres Iniesta. Det är svårt att bortse från ett sent, avgörande mål i en VM-final. Men någon Fabio Grosso-hjälte blir han aldrig...
ÅRETS BILD
När lagkapten Fabio Cannavaro lägger armen om en otröstlig Fabio Quagliarella efter Italiens förlust mot Slovakien. De är från samma stad. Det blev en väldigt stolt och fin bild av ett landslag i förfall. Så ska en lagkapten bete sig.

FEM SAKER ATT MINNAS FRÅN FOTBOLLSÅRET


1. Mourinho och Inter slog ut Barcelona ur Champions League med knivskarpt försvarsspel och en taktisk fullträff som saknar motstycke i fotbollshistorien. En erkänt fantastisk tränare som Guardiola har inte mycket att hämta i en hjärnornas kamp med den makalöse portugisen.
2. Zlatans leende när han dansade fram på röda mattan i Milano i halvlek av Milans första hemmamatch. Hans stora ord då, om Milan som lag, om framgångar och segrar lyfte direkt när han började leverera och göra mål. Zlatan och Italien är ett äktenskap instiftat i himlen.
3. Marcello Lippis presskonferens. Efter att ha hamnat sist i turneringens sämsta grupp var det nog många som vässade pennorna till knivar men när Lippi kom in och från hjärtat höll ett av de vackraste och värdigaste talen jag hört en förlorare hålla, hände två saker. Nederlaget blev lättare att bära för oss fans, och Lippi själv steg i graderna. Det är stort att ärligt erkänna sina misstag.
4. Malmö FF. I en stad som kom att präglas av bråk i Rosengård och fega as som i skydd av mörkret sköt folk i ryggen, reste sig laget på ljusblå vingar. I svåra tider fungerar laget man håller på som en sorts ställföreträdande bön, ett hopp och alternativ till de svarta rubrikerna. När Malmö FF vann guld var det en seger för hela Sverige och ett surt nederlag för mörkerkrafterna.
5. Hamrén/Allbäck. Jag älskade att laget trodde de kunde slå Holland. Om man inte ens tror på det, hur ska det då hända? Svensk landslagsfotboll blev några gram snyggare och roligare med Erik och "Mackan". Vågar nu denna dynamiska duo att slussa in unga spelare i landslaget kan det bli riktigt roligt att följa Sverige under 2011.

TVÅ SAKER ATT GLÖMMA


1. VM i Sydafrika. Inte bara för Italiens fiasko. Ett VM i fotboll ska spelas på sommaren. Nu regnade det, var kallt, och dessutom rätt trist fotboll. Osedvanligt få magiska sagor att rapportera hem om. Väldigt få magiska ögonblick man kommer minnas för alltid.
2. Örgrytes fullständiga haveri, både på planen och i styrelserummen. Nu verkar det vara fullständigt kaos. Vi som älskar Öis är kanske inte så många men vår kärlek är lika mycket värd som någon annans. Gör oss delaktiga i krisen, Öis. Hör av er så löser vi den här soppan tillsammans.

Marcello Lippis första match med Gli Azzurri 2004 var borta mot Island. Förlust med 2- 0. Inte många skulle lagt upp en enda euro på att Italien två år senare skulle bli världsmästare. Lippis sista landskamp som förbundskapten var alltså den 9 juli 2006. Trodde vi alla.
Italien vinner finalen mot Frankrike på straffar. Ni kan säkert ana hur det känns när sexton år gamla straffspöken sliter sig från sina bojor och kedjor och äntligen lämnar mitt tunga hjärta.

Lippi avgår efter VM. Roberto Donadoni tar över. Hans nära vän och gamla klubbkamrat i Milan, Demetrio Albertini, är högt uppsatt i det italienska fotbollsförbundet. Donadoni gör det bra. Genom historien har Italien missat mästerskap efter stora framgångar men tack vare Pannucis sena nickmål mot Skottland borta så kvalificerar sig Italien för EM i 2008.
Där förlorar man på straffar mot blivande mästarna Spanien.

Efterspelet blir både märkvärdigt och typiskt italienskt. Donadoni får sparken, fast på ett utåt sett snyggt sätt. Marcello Lippi beslutar sig sedan för att bli en i raden av kejsare som inte inser att hans tid är över. Han blir förbundskapten på nytt. Eftersom han vunnit VM åt Italien är det ingen i hans närhet som vågar yppa ett ord om det rimliga och smarta i att ta jobbet igen.
Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över hur han tänker. Han har ju redan bevisat allt. Han har vunnit VM. Allt han gör i landslaget efter det kommer blekna. Om han inte förlorat sig i galna drömmar om att vinna VM igen. En något haltande jämförelse hämtar jag från mitt eget liv.
När vi vann "På spåret" (jämförelsen haltar som sagt) var min första tanke att aldrig mer ställa upp. Jag hade vunnit! Sedan sade Martin (producent för "På spåret") något smart. "Ni har redan vunnit en gång. Ert namn är inristat i "På spåret"-historien. Nu kan ni vara med och bara ha roligt."
Det hade han så klart rätt i. Något åt det håller måste Lippi också ha tänkt.
I VM vinner dock sällan ett landslag som är där för att ha roligt.

Efter Confederation Cup sommaren 2009 blir Lippi hårt ansatt av italiensk media efter att Italien blivit fullständigt utspelade av Brasilien. Lippi säger:
- Det är lugnt, vi har ett år på oss att komma i form inför VM.
Inför VM spelar Italien en sista träningsmatch mot Mexiko och får stryk. Ärligt talat blir Italien utspelat i den matchen. Alarmklockorna ringer hos alla. Men inte hos Lippi. När han blir (återigen) hårt ansatt av media svarar han med en välkänd ramsa:
- Det är lugnt, vi har två veckor på oss att komma i form inför VM...
Marcello Lippi är en stor italiensk ledare och som sådan befinner han sig i släktskap med, i rakt nedstigande led, stora ledare hela vägen ner till kejsarna under Romartiden. Han tar ut sina vänner och soldater till VM 2010 vars enda merit är att de vann med honom i Tyskland fyra år tidigare.

Alla ser att spelare som Cannavaro, Camoranesi, Zambrotta, Gattuso, Pirlo, och i allra högsta grad Iaquinta och Gilardino, inte håller måttet för ett italienskt landslag 2010.
Men ingen säger emot en kejsare.
Därför kraschlandar Italien och blir sist i en av turneringens sämsta grupper. Alla tecken fanns där under lång tid för oss som kunde se, men ingen vågade berätta det för den store ledaren.

När Italien åker ut efter förlust mot Slovakien sitter jag i en tevestudio på TV4. Jag slåss med tårarna. Det är extremt plågsamt.
Marcello Lippi håller dock ett av de värdigaste talen jag hört en fotbollstränare hålla direkt efter en förlust, och tar på sig skulden för fiaskot. När sändningen är slut hinner jag precis ut på gatan innan tårarna kommer.
Jag sjunker ner mot den solvarma stenväggen och väntar på en taxi som kommer och kör mig till hotellet där jag dränker mina sorger i subtilt kolsyrat mineralvatten och Youtube-klipp på VM-finalen 2006.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!