Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Man kunde få höra att man såg gravid ut”

Kalle Forssell, biträdande sportchef på Expressen, om missförhållandena.
Alessia Hägg.
Foto: Privat.

En osund psykosocial miljö med mobbning, vikthets, och psykisk misshandel. 

Det slår flera konståkare, före detta och aktiva med meriter från landslag, larm om i en granskning av SportExpressen. 

– Jag har upplevt väldigt mycket trakasserier. Saker som att om man inte håller formen, då kunde man få höra att man såg gravid ut, säger en före detta landslagsåkare från Västsverige. 

– Det här pågår i alla konståkningsklubbar över hela Sverige, säger Alessia Hägg. 

Som 15-åring fick Alessia Hägg nog. Hon hade elitsatsat på konståkning, tävlat i SM, nordiska mästerskap och varit med i juniorlandslaget, men innan hon ens hunnit bli vuxen tog glädjen för sporten slut. 

Nu, tre år senare, känner Alessia att hon vill berätta sin upplevelse. Efter att hennes tidigare lagkamrat, talangen Selma Ihr, 15, valt att sluta i sin klubb, på grund av liknande erfarenheter som Alessia, satte sig Alessia vid datorn och tangentbordet.

Hon skrev och skrev, och till slut tryckte hon på publiceringsknappen. 

”Konst, glittriga klänningar, kreativa frisyrer och fina sminkningar är kanske några saker som man tänker på när man hör ordet konståkning. Allt detta stämmer bra, men bakom denna vackra, konkreta sidan av svensk konståkning finns en abstrakt, osynlig, mörk sida som inte publiken känner till men som nu måste upplysas. En sida som har fått många av de bästa konståkarna i Sverige att sluta. En sida som skapar drama, ångest, oro och fysisk- samt psykisk ohälsa bland ungdomar. En sida som fick mig, USM mästarinna 2015/2016 att sluta.” 

”Ska det verkligen vara så här”

Så började inlägget. Alessia berättar där vidare om vilka påfrestningar konståkningen har inneburit, såväl fysiskt som psykiskt. Om hur pressen driver in unga tjejer i osunda kroppsideal och ätstörningar. Om hur hon själv blivit utskälld då hon varit skadad. Hur tränare berättat att man är för tjock och visat hur många gram godis man bör äta per vecka. Om hur hon mådde dåligt på grund av sporten hon först älskade, för att till slut avsluta karriären. 

”Är detta verkligen rätt? Ska det verkligen vara så här?” 

Det frågar sig Alessia Hägg i inlägget. För SportExpressen utvecklar hon sina tankar. 

– När den sista kompisen i min konståkningsgrupp gick ut och sa att hon slutade (i sin klubb) på grund av hon hade behandlats illa. Då kände jag att det här måste få ett slut.

– Jag kände att jag måste gå ut och berätta sanningen.

Vad är det du har upplevt?

– Problemet i klubben var att det inte fanns någon positiv miljö alls. Jag blev alltid nedtryckt av min tränare. Jag mådde dåligt på grund av kommentarer från min tränare, kommentarer som absolut inte var okej. Och jag vittnade hur hon kommenterade andra.

– Det var konstanta kränkningar mot mig och mina klubbkompisar. Och det var därför jag slutade, jag orkade inte i längre.

Vad var det för typ av kränkningar?

– Det kunde vara allt möjligt, men jag vill inte gå in i detalj på det, säger Alessia Hägg. 

Hon berättar vidare att hon själv inte drabbades av ätstörningar, men vittnar om en osund miljö. 

– Men jag hade kompisar i min grupp som var utsatta. Det var kommentarer om allt från att man var tjock, att man borde väga sig oftare, att man borde vara mer försiktig med vad man äter om tränaren ser att man börjar gå upp i vikt. Det är helt oacceptabelt, det ska inte få förekomma. Det kan få grova konsekvenser och men för resten av livet.

– Och det händer inte bara i den här klubben, sådant här pågår i alla konståkningsklubbar över hela Sverige. Jag har hört det från många olika personer.

Tog ni de här missförhållandena och kränkningarna i klubben vidare?

– De var fler föräldrar som vände sig till styrelsen i klubben och tog upp det med dem. Och styrelsen sa att de skulle ta tag i det. Men det gjorde de inte.

– Det hände ingenting.

Reaktionerna på hennes Facebook-inlägg har varit kraftiga. Det har delats vidare av många, och flera skriver att de delar samma typ av upplevelser. 

”Äntligen någon som vågar tala sanning”, skriver en person. 

”Du sätter ord på vad jag vet många upplever”, skriver en annan. 

SportExpressen har talat med flera konståkare som vittnar om precis samma saker som Alessia Hägg. En före detta landslagsåkare från Västsverige säger att hon har upplevt ”väldigt mycket trakasserier”. 

– Saker som att om man inte håller formen, då kunde man få höra att man såg gravid ut. Och att man var för tjock, och det kunde sluta med att man fick en liten smäll på magen från tränaren. Inte hårt, men det var oerhört kränkande. Och sådant här händer framför alla andra.

– Ändå är alla tysta. Och det är den här tystnaden som är den värsta. Alla inom konståkningen har varit tysta om det här och det är skönt att det nu har börjat komma ut. Det här händer i klubbar runtom i hela Sverige.

Varför är det här ett så stort problem inom konståkningen och varför är alla tysta?

– I många klubbar är resultaten så pass bra, och så länge det är bra resultat så sopar man allt annat under mattan.

Varför slutade du?

– Jag hade varit skadad ett tag. Jag var tyst in i det sista. Det fanns ingen förståelse för någonting. Man var bara lat, korkad, dum om man var skadad.

– Att vara skadad det fanns liksom inte. Det fanns ingen förståelse för det alls. Kompisar till mig har sagt har att när de åkt hem från träningen hoppats på att bilen de sitter i ska krocka, för att de ska slippa träna mer.

– Jag kan än i dag inte vara stolt över mina prestationer och att det gick bra. Jag skäms mer över att jag var tyst, och tänker på det mer än framgångarna.

Varför var du och de andra tysta?

– Man la ner så mycket tid på konståkningen och man visste att om man sa någonting, då kunde man ryka. Och de få föräldrar som sa någonting, deras barn fick inte vara med längre. Och det där var en konflikt för mina föräldrar, de visste att jag älskade att åka konståkning. De ville inte ta den drömmen i från mig. Det är en stor konflikt inom en själv också när man är mitt i allt det där, säger hon.

En annan åkare i 25-årsåldern från Göteborgstrakten har i dag slutat med konståkningen. Trots framgångsrika år, fina meriter, och representation i landslaget. 

– Jag levde med ständig ångest och ett ständigt hot mot mig. 

– Det var otroligt hård press från tränarna och så är det ju när man är elitidrottare, men det här var på en helt annan nivå, säger hon.

”Vad är det bästa sättet att ta livet av sig på?”

Efter att ha trillat på en tävling fick hon en ordentlig utskällning i omklädningsrummet, vilket ledde till svår ångest. 

– Jag grät hysteriskt och jag tänkte att ”vad är det bästa sättet att ta livet av sig på?”, jag ville hellre dö än att vara där. Det var så många situationer men det var som att man hade lärt sig att det var så det var, att de här trakasserierna var det normala.

Hon gick till träningar och tävlingar med magont och ständig ångest. Men att berätta om situationen för någon utomstående var inte aktuellt. 

– Man var så hjärntvättad, det var som att det där var det normala. När man var mitt i det fattade man inte hur sjukt det var. Man var ständigt maktlös och tränare kan leva på att ständigt hota åkare.

Vikthets förekom också. 

– Min tränare sa till mig att jag skulle gå ner ett kilo på höfterna, och jag hade en vecka på mig att lösa det, säger hon. 

”Finns alltid åkare som snackar skit”

Tränaren i fråga säger att hon är oförstående till anklagelserna. 

– Det är aldrig någon som sagt eller kommit till mig med något sådant. 

Men flera åkare säger att de slutat på grund av att de känner sig kränkta av dig?

– Det är inget jag känner till som sagt. Och jag tänker inte kommentera det här mer än så. Det finns alltid åkare som snackar skit, säger tränaren. 

Josefin Taljegård, 24, tillhör det svenska landslaget i konståkning, och hon tycker att frågan är komplex. 

Att miljön visst kan vara tuff och hård, och att ätstörningar förekommer. Det kan vara en konsekvens av att elitsatsning inom konståkning börjar vid en mycket tidig ålder.

– Sport och andra fritidsintressen ska ju vara något positivt och utvecklande för ungdomar. Det är ju självklart och konståkning är det på många sätt. Grejen med vår sport är att man måste träna väldigt hårt i tidig ålder om man ska elitsatsa och lyckas på internationell nivå. Då måste man vara beredd att lägga ned mycket tid och energi, säger hon. 

”Elitidrott är inte alltid superhälsosamt”

Just frågan om vikthets och kost kan vara problematisk, och det är en fin gräns att balansera på, menar Taljegård.

– Jag känner ju hur mycket lättare det är att hoppa och snurra om jag väger åtta kilo mindre än om jag väger åtta kilo mer. Sen är det viktigt som tränare att hitta en balans där. Att för tidigt sätta griller i huvudet på åkare, och säga till en 12-13-åring vad de inte borde äta eller väga, för med sig risken att allt centreras kring mat. Tränarna vill inte att deras åkare ska få ätstörningar, det vill ju ingen, men som elitidrottare måste man ligga på gränsen överlag. Kanske inte vad gäller kosten, men elitidrott är inte alltid superhälsosamt.

– Jag har fått höra från föräldrar att jag är en förebild, att man kan prestera bra utan att vara pinnsmal. Samtidigt har jag fått höra, från i princip 85 procent av alla tränare jag haft, och en del domare, att jag ska gå ned i vikt. 

Hur har det känts? 

– Nu förstår jag varför, men det är klart att när man hör det när man är yngre, som tonåring, kanske man inte uppfattar att det handlar om att man ska kunna hoppa högre och rotera snabbare. Där gäller det att tränaren är väldigt noggrann och tydlig. Inte för att man inte ser bra ut eller så. Det är också större skaderisk om man väger lite mer. 

Det känns som en väldigt tunn gräns det där…? 

– Ja, så är det. Vissa tränare är dock väldigt duktiga och kan balansera väldigt fint där.  

På frågan om det finns ett kulturproblem i svensk konståkning, med för hård press på unga åkare, svarar Taljegård:

– Jag vet för lite om andra klubbar… Som elitidrottare tycker jag inte det. Om jag pratar för mig själv så har jag känt mycket press, från mig själv och andra. Jag började väldigt tidigt. Men jag hade heller inte nått hit om jag inte hade gjort uppoffringar. Även om jag fått träna hårt har konståkningen också lärt mig hur nyttigt det är, för både kropp och själ, med varierad fysisk träning. Jag tror att många andra konståkare skulle hålla med om att sporten till stor del har inneburit en positiv utveckling för dem. 

– Vissa tränare kan definitivt trycka ned och vara för hårda, och det är viktigt att man inte går över gränsen. I de fall det händer är det ett problem som måste adresseras, men jag tror inte att det är ett systematiskt problem i svensk konståkning. 

Den klubb Alessia Hägg har representerat, som är baserad i Stockholmsområdet, är särskilt i fokus just nu, vilket DN var först att rapportera om

Sex talanger har de senaste åren valt att lämna klubben, då de menar att bland annat vikthets och skadlig träning har förekommit i föreningen. 

För bara några dagar sedan lämnade föräldrarna till talangen och JVM-åkaren Selma Ihr, 15, in en orosanmälan till klubben, Stockholms konståkningsförbund och Svenska konståkningsförbundet. Föräldrarna menar i anmälan att deras dotter utsatts för en ”osund psykosocial arbetsmiljö”, och där ”vikthets” och ”psykisk misshandel” pågått från en tränare. I anmälan nämns också för hård träning i ungdomarnas tillväxtfaser.

I anmälan står bland annat: 

”Selma har fått höra av huvudtränaren för elitverksamheten i föreningen XXX, sedan 13 års ålder, vid upprepade tillfällen, att hon väger för mycket. Många av dessa tillfällen har varit på isen och inför andra, om hon t.ex. inte klarat ett hopp eller ramlat. Hon har behövt väga sig en gång i veckan och rapporterat det till klubbens huvudtränare. När de varit på tävlingar har tränaren sagt åt Selma, 'att nu räcker det nog med mat för dig'.

Detta har lett till att Selma varit hungrig och trött under flertalet tävlingar och därmed inte kunnat göra sitt bästa. Det har också lett till att hon ätit i smyg. Selma har tom. känt att det finns en vilja, från huvudtränarens sida, om att Selma ska börja kräkas upp sin mat.”

Selma Ihr, vars mamma Ida har medverkat i SportExpressens publicering, har nu lämnat klubben. 

– Till slut orkade jag inte längre, säger Selma Ihr till DN

SportExpressen har talat med klubbens ordförande som bekräftar att en ”utredning är påbörjad” men att de inte ”vill lämna några ytterligare kommentarer”. 

I anmälan framgår att en åkare under 15 år fått höra att hon väger för mycket, det finns en osund kostinställning, psykisk misshandel nämns... Hur ser ni på det?

– Som jag säger, vi håller på och utreder det här. Det här är nya uppgifter för oss. Vi utreder, och inga ytterligare kommentarer just nu, säger klubbens ordförande.

När tror du ni kan ha det?

– Jag vill inte säga mer nu. Vi gör en utredning och kommer naturligtvis att återkoppla till anmälaren.

Det är särskilt en tränare som pekas ut. Kommer den tränaren fortsatt att jobba på?

– Inga ytterligare kommentarer i nuläget.

Det svenska konståkningsförbundet hanterar också fallet, och säger att de har ett möte inbokat med flickan och hennes föräldrar. 

SportExpressen har sökt tränaren via samtal och sms, men utan svar. Till DN säger tränaren att hen inte har ”har möjlighet att svara på frågor”.

Högst upp på hemsidan på Sveriges konståkningsförbund finns information om förbundets ”uppförandekod”. 

Där står det bland: ”Vi ansvarar för åkarnas och övriga aktivas hälsa och välmående i samband med konståkningsverksamhet.”

Så vad säger Katarina Henriksson, förbundets ordförande, som de skakande vittnesmålen? 

– Det känns jättetråkigt. Det var kanske Alessias inlägg ni såg först. Ingen ska behöva uppleva en sån miljö som beskrivs där. Det är viktiga frågor hon tar upp och viktigt att de kommer fram. 

– Det känns oerhört tråkigt om det här är något som pågår i hela landet. Det känns inte alls bra. 

Flera vittnesmål handlar om vikthets. En åkare som ha fått höra att hon sett ”gravid ut”, och varit ”lat, dum och korkad” om hon varit skadad. Vad tänker du när du hör det? 

– Det är inte okej någonstans, att utrycka sig så. Inte mot någon, men framför allt inte barn och unga. Det är inte okej. 

De vi pratat med upplever att det finns ett problem generellt i konståknings-Sverige. Upplever du att det finns ett kulturellt problem?

– Vi har jobbat med de här frågorna, och vi försöker vara pro-aktiva. Vi har haft det här uppe för några år sedan, i media, också. Vi har verkligen tagit tag i de här frågorna och försökt jobba ute i föreningarna, bland tränare och i distrikten. För att komma tillrätta med eventuella problem. Vi får kanske inte veta allting, men tidigare har vi inte alltid fått höra vad som pågår. Men vi har försökt att vara pro-aktiva i utbildningsinsatser från vårt håll, som vi har jobbat med i flera år. Så det känns tråkigt att det är samma sak igen, det man hör nu. Det känns som att vi inte har lyckats så bra som vi velat. 

– Sen vill jag säga att vi har påbörjat ett projekt, som rör idrottsmiljön och förutsättningarna för våra aktiva. Det handlar om trygga idrottsmiljöer för utövarna. Det ska vi dra igång i höst och det handlar om att utbilda tränare och ledare och ungdomar i hur man beter sig, och hur man bygger sin självkänsla och blir en stark individ. Är man en stark individ kan man också lättare flagga om något är fel. Ibland kan jag känna att man inte vågar säga någonting, och då kommer det inte till vår kännedom. Vi tror verkligen på det projektet, och komma än mer tillrätta med problemet.

Vad gör ni för att säkerställa att det går rätt till i klubbarna? 

– Föreningarna är ju arbetsgivare till tränarna, så de är ansvariga för sina tränare och sina medlemmar. Vi försöker alltid stötta genom utbildningar för föreningarna, för tränarna… Vi försöker hela tiden vara proaktiva och ha ett utbildningsmaterial som alla tar del av för att man ska bete sig rätt mot våra barn och unga. 

Ni fick nyligen in en anmälan mot en klubb i Stockholmsområdet. Var det första gången den klubben anmäldes? 

– Vi hade ett problem uppe för ett antal år sen, och vi gjorde en insats då. Det kommer inte alltid till min eller styrelsens kännedom när det hanteras i en förening eller i distriktet, men det gjordes en insats då av vår sportavdelning. Det var flera landslagsåkare, som det är nu också... Då hamnar det mer på vårt bort, i och med att de representerar förbundet internationellt. 

Det är många landslagsåkare som har lämnat just den klubben. 

– Ja, tyvärr. Det inser vi att vi måste göra något mer åt. Vi har inte haft tillräckliga insatser. 

Kan du vara självkritisk och tycka att förbundet borde gjort något mer i den här frågan? 

– Ja, absolut, säger Katarina Henriksson. 

Varför händer sådana här saker inom konståkningen? Alessia Hägg tror att det beror på att konståkning är en mycket tävlingsinriktad sport där tränarna har en stor makt. 

– Tränaren är allt. Har man ingen tränare så kommer man ingenstans. De har så mycket makt och de utnyttjar den makten hur de vill och utan att det får några konsekvenser.

Tror du att du hade fortsatt med konståkningen om du inte hade upplevt det här?

– Jag tror absolut att jag hade fortsatt. Jag älskade att åka konståkning. Men jag tappade motivationen helt efter det här. Jag gillade inte konståkningen längre och jag ville inte åka mer. Men det handlade egentligen om själva konståkningen, för den har jag nu i efterhand förstått att jag verkligen gillar.

– Jag vill gå ut och berätta om det här nu för att folk ska få upp ögonen, både inom och utanför konståkningen. Det måste hända något, det här kan inte fortgå, säger Alessia Hägg. 

Hit kan du vända dig om du far illa inom idrotten

Idrottsombudsmannen

■ tar emot ärenden, ge råd och vägledning

■ utreder ärenden som innehåller misstänkta förseelser enligt kap 14 RF:s stadgar (om bestraffning)

■ hantera ärenden med stöd av interna sakkunniga, till exempel jurist eller expert på barn- och ungdomsidrott

■ hanterar ärendelogg i visselblåsartjänsten.

Du kontaktar idrottsombudsmannen på telefon 08-627 40 10 eller e-post idrottsombudsmannen@rf.se.

Visselblåsaren

Visselblåsartjänsten är ett alternativ då det av någon anledning inte är möjligt att ta ärendet till förening eller förbund – till exempel då en person inte vill eller vågar anmäla. Visselblåsarärenden kan exempelvis handla om ekonomiska oegentligheter, övergrepp eller trakasserier.

Visselblåsartjänsten är krypterad och lösenordsskyddad. Alla meddelanden behandlas konfidentiellt och den som anmäler har möjlighet att vara anonym.

Genom visselblåsartjänsten får en begränsad grupp hos RF meddelande när en visselblåsning kommer in, och hanterar ärendet i ett särskilt system. Mottagargruppen har ett antal uppgifter, exempelvis att

■ gemensamt avgöra visselblåsningens karaktär och besluta om vidare åtgärd

■ anmäla misstänkt brott till polis

■ anmäla oro eller misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.