Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Attacken: "Giriga – och arroganta"

Lars Backe Madsen, norsk författare.
Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Foto: NILS PETTER NILSSON

Norge har dominerat längdskidåkningen i många år vilket har förändrat oss.

Vi har blivit giriga och arroganta.

I vinter är det dags för alla norrmän att heja på Sverige.

 

Lars Backe Madsen är en norsk författare och har skrivit omdiskuterade boken "Gullracet, medaljer, makt och mysterier i norsk langrenn". Nu skriver han en gästkrönika för SportExpressen.

Jag ska inleda med en liten historielektion.

1988 reste den norska truppen hem från vinter-OS i Calgary med noll guld i bagaget.

Det hade dessutom varit två traumatiska veckor, där presidenten och generalsekreteraren för det norska skidförbundet varit inkvarterad på en bordell omgjord till ett hotell.

De norska skidåkarna bodde bakom taggtråd i en OS-by tillsammans med åkare från Bolivia och Nya Zeeland, samtidigt som de svenska skidåkarna tillbringade sina OS-veckor på ett eget hotell uppe på fjället där de kunde ladda i lugn och ro.

Norges fiasko i Calgary blev ett nationellt trauma, men samtidigt startskottet för en ny tid. Direkt efter OS 1988 grundades Olympiatoppen, som på sikt skulle göra Norge till Europas tredje bästa idrottsland - och världens klart bästa längdskidnation.

 

 

DDR, gamla Östtyskland, stod som förebild för den nya norska idrottsmodellen, och tränare och ledare skickades till hemliga besök bakom järnridån för att se och lära.

Stora summor pengar satsades på vetenskap, forskning och medicinska experiment, bland annat kring astmamedicin.

Såväl privata som offentliga medel pumpades in i en apparat som växte ännu mer när Lillehammer tilldelades OS 1994.

Norge skulle bli bäst till varje pris, och allra viktigast var längdskidåkningen.

Möts av arroganta svar

Redan 1991 började de norska åkarna dominera på herrsidan, vilket senare upprepades även på kvinnosidan.

Längdskidåkarna blev folkhjältar hemma i Norge, med tv och tidningar som en enda stor hejaklack som dyrkade åkarna helt utan kritiska ögon.

Sakta men säkert blev hela nationen besatt av guld och ära.

Framgångarna inom längdskidåkning har skett parallellt med att Norge vuxit fram som ett av världens rikaste länder. Oljepengarna började flyta in i samband med att Olympiatoppen skapades, och det finns ett tydligt samband mellan pengarullningen och resultaten i skidspåren.

Tidigare brukade man säga att norrmän stod med mössan i hand när de stötte på makt och rikedom, så är det inte längre.

Nu är det vi som är rika, och jag tror tyvärr att det norska skidlandslaget är ett bra och bittert exempel på de som brukar kallas för "nyrika".

Succén har skapat stort självförtroende.

De som ställer kritiska frågor om norsk skidåkning möts ofta av arroganta svar.

Med landslagsåkarna som frontfigurer har norsk skidåkning ändrat karaktär.

Det som förr var en bred folksport, driven av glada amatörer och naturliga talanger, är numera en brutalt ambitiös och mycket dyr sport att utöva.

Det finns en laboratoriestyrd prestationskultur, och den tydligaste symbolen är den sju meter höga vallabuss som dundrar runt på europeiska vägar som ett science fiction-likt monster.

En sport för överklassen

I Norge pågår nu en debatt om längdskidåkning har blivit en sport för överklassen.

Hårdsatsande föräldrar i de rikaste områdena runt Oslo satsar uppemot 100 000 kronor om året för att deras barn ska bli duktiga skidåkare.

Varför kan man undra?

Jo, för att signalerna från landslaget är att det är vad som krävs för att lyckas.

Rika familjer har egna vallabodar och åker till privata fjällstugor för att träna, samtidigt som det sällan finns snö i Oslo.

Längdskidåkning har blivit så dyrt att många barn inte har råd att delta.

Skolorna arrangerar inte längre skiddagar som förr, och budgeten för det norska skidförbundet går nästan uteslutande till landslagen.

Om utvecklingen fortsätter i samma spår, samtidigt som snön försvinner från de stora städerna, kommer det på sikt att hota längdskidåkningens status som Norges nationalsport.

Förknippas med fusk

Internationellt är läget ännu värre. De enorma norska framgångarna bidrar till att intresset i övriga länder sjunker. Som tv-sport i Europa är längdskidåkning obetydlig, och de tunga sponsorerna står inte i kö.

Tyskland är helt borta från världseliten, Italien har en ensam sprintåkare.

Var finns Estland? Vad händer med intresset i Polen när Justyna Kowalczyk lägger av?

I Frankrike, Schweiz och Nordamerika bryr de sig inte.

Finland kämpar fortfarande för att tvätta bort sitt dopingarv från 2001, och Österrikes landslag avslöjades som kollektiva fuskare 2006.

Lägg därtill att Ryssland skjuter sig själva i foten med all doping, och även Norge har haft sina dopinghistorier.

Längdskidåkningen förknippas ofta med fusk.

Ödet vilar i Sveriges händer

Det värsta som nu kan ske är att det nya norska stjärnskottet Johannes Hösflot Kläbo fortsätter att vinna gång på gång. Han är inte någon ny spektakulär profil á la Northug.

Tio nya år med ständig norsk dominans kommer göra längdskidåkning än mer utrotningshotad än i dag.

Så av många olika skäl tror jag att längdsportens öde vilar i Sveriges händer.

Det bästa som kan hända 2018 är att Charlotte Kalla och de andra svenska åkarna vinner guld. Många guld.

Lars Backe Madsen
sport@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!