Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi borde ha passerat det för länge sedan

”Det är för tidigt att vara nöjda”, skriver förre landslagsåkaren Maria Rydqvist. Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Annika Zell. Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

En barriär är äntligen bruten när Annika Zell blir den första kvinnan att leda längdskidlandslaget på 24 år.

Hon hade naturligtvis varit kompetent att leda landslaget redan 2005, när hon var med i vallastaben som den hittills enda kvinnan genom tiderna. 

Tyvärr långt innan skidförbundet var moget att se vikten av kvinnor i organisationen.

Sakta, sakta har skidförbundet äntligen börjat förstå att om kvinnor inte velat bli tränare är det inte kvinnor själva som måste förändras utan sättet vi formar arbetsförhållandena på.

Det måste gå att kombinera ett landslagstränaruppdrag med familjeliv. Vi måste forma arbetsvillkor som gör att tränare orkar vara kvar i mer än två säsonger. Något som naturligtvis gäller både män och kvinnor. Utan kontinuitet skapas ingen trygghet. Utan trygghet ingen långsiktighet.

Låt oss därför inse att det är för tidigt att vara nöjda. Skidförbundet är fortfarande oerhört gubbigt. Men en halv kvinnlig tjänst (på 50 %) bland fem män och ytterligare 10-15 manliga vallare hålls den kvinnliga andelen effektivt nere.

Likaså att vi ens behöver påtala att Annika Zell kommit in i landslaget på grund av sin kompetens och inte på grund av sitt kön. 

Prat vi för länge sedan borde ha passerat. Kvinnor skulle aldrig komma in i liknande miljöer utan kompetens. Snarare när den överbevisats flerdubbelt upp både inför sig själva och inför andra.

 

LÄS MER: Vem är egentligen Annika Zell? 

 

Men Johanna Ojala eller någon annan kvinna som förbundskapten hade saken naturligtvis varit en annan.

Först då hade grytan kunna börja röras om på allvar. Först då hade de manliga premisserna satts i gungning på riktigt.

Johanna Ojala Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Jag kan förstå att Johanna tackar nej (till en tränarroll). Att kombinera bortavaro med småbarn betraktas fortfarande inte lika för en kvinna som för en man. Rollen som förbundskapten förmodar jag att hon inte erbjudits, trots att jag inte tvekar en sekund på att den hade passat henne perfekt. 

Med lika prispengar, lika träningsbidrag och samtliga längdmedaljer (7 av 7) under OS framstår svensk längdskidåkning allt oftare som den mest jämställda av dem alla. Ett framgångsrikt damlag borde logiskt sett vara föredömligt jämställt.

Men bakom damskidåkningens fantastiska framgångar frågar jag mig än i dag hur många damer vi mist på grund av manliga premisser, bristande kommunikation och uteblivna förebilder genom årens lopp.

Skidförbundet är långtifrån jämställt.

En kvinna på en halv tjänst förändrar inte den saken. En kvinna som dessutom har 24 års kvinnlig frånvaro på sina axlar.

Nöjda ska vi därför inte vara. Men möjligen hoppfulla. Efter en hel generation av stiltje kan vi äntligen se att hjulet faktiskt är i rullning.

Med en känsla av att det kvinnliga ledarskapet kommer att fortsätta smygas in i skidsporten.

Med en känsla av att mycket trots allt KAN komma att hända åren framöver.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!