På plats under skid-VM finner vi en kvinnlig testpilot från Finland och en kvinnlig vallare från Polen. Enstaka kvinnor bland ett par hundra gubbar, män och killar från trettiotalet nationer. Skidsportens vallabod är så ojämställd att vi får leta med ljus och lykta för att finna en lika skevt fördelad yrkeskår i samhället.
När Karl-Johan Westbergs mamma presenterades som en helgens vallare i nationella gruppen under världscupen i Ulricehamn för ett par helger sedan var det så oväntat att jag till och med jag själv funderade för en sekund på om hon verkligen var kompetent att valla på en världscup.
Svenska landslagets vallateam har inte haft ett kvinnligt inslag i sedan 2005, med konsekvensen att tjejer tvingas testa fäste tillsammans med någon som trampar ner hela fästzonen när han ställer sig på skidorna. Liksom att hela längdskidvärlden utom de aktiva damerna består av enbart män.
Trots att det egentligen inte finns någonting med vallningen i sig som skulle vara speciellt manligt har den blivit så manligt kodad att kvinnor inte ens kommer på tanken att bli landslagsvallare. Inte för att det skulle finnas några formella hinder, utan för att just vallning ända sedan historiens män skidade till skogen haft en så utpräglat manlighetsnorm att den lever kvar än idag. En norm där jag redan som liten tjej lär jag mig att jag behöver en förnuftig man som talar om för mig ifall jag ska ha ett mjukare klister eller en kletigare burk. Att det är pappa som kan valla och mamma som får hämta nummerlappen. Att det är männen som står för expertisen och kvinnorna för det som vem som helst egentligen klarar av.
Som kvinna och vallare behöver jag gå emot så många påfallande könskulturer att i princip ingen har tagit sig hela vägen dit. För vilken kvinna ska överhuvudtaget lockas att träda in i en miljö där 20 av 20 är män?
Annika Zell har närmast blivit ett unikum. När jag körde mitt första senior-VM 2005 var Annika med som landslagets hittills enda kvinnliga inslag i vallateamet någonsin. Annika vallade visserligen inte skidorna hon heller, men testade åtminstone glidet åt åkarna. Varken före eller efter denna säsong har någon svensk kvinna fått tillträde till svenska landslagets vallastab. Det låter närmast barockt, men är knappast unikt för Sverige. I den internationella vallacirkusen hittar vi Kati Venelainen från Finland och Valentina Vuerich från Polen omgivna av ett par hundra män från trettiotalet länder.
Att få fram kvinnliga landslagsvallare kommer att ta tid.
Frågan är om mina egna döttrar ens kommer att få uppleva det.
Man går helt enkelt ingen snabbkurs i vallning. Och så länge vi knappt finner kvinnor på klubbnivå, lär vi inte heller få se dem i landslaget på väldigt länge. Faktum är att jag knappt kommer på en enda tjej som är riktigt intresserad av att valla skidor.
När vi kommer till att rekrytera kvinnor till liknande mansvärld måste vi börja om från ruta ett. Att förändra kulturen. Att få mammorna att valla skidorna och små flickor att lära sig själva.
Den svenska vallateamet gör ett heroiskt arbete och vi svenskar har konkurrenskraftiga skidor i de flesta lopp. Naturligtvis påverkas jag som åkare, till skillnad mot avsaknaden av kvinnliga ledare, inte heller nämnvärt av den manliga kulturen i just vallaboden. Det är inte på det planet frågan har betydelse.
Samtidigt kan jag ändå fundera över vad grabbarna skulle säga om det var de som hade testpiloter som vägde 25 kg mer eller mindre än de själva. Även om vi löser det ändå, finns det trots allt en stark poäng i att ha testpiloter som väger ungefär lika mycket som den de testar skidorna åt.
Vallaboden står fast som ett könskulturellt fenomen.
Ett manligt rum dit kvinnor vare sig känner sig lockade eller finner något slags anseende i att beträda.
Att valla skidor är långtifrån ett glamourjobb. Kanske är kvinnor helt enkelt för smarta och insiktsfulla för att inse att tio timmars arbetsdagar med stress och dålig luft inte är något att tråna efter. Vallaboden har bara blivit en manlig gemenskap dit enbart män finner någon status.
Samtidigt ska vi inte förringa att vallning även är en inkörsport till andra ledarjobb inom skidåkningen. Att det i ett större perspektiv blir ytterligare ett område dit bara män ser framtida karriärmöjligheter och män blir experter, vilket bidrar till att kvinnor lämnar idrotten när de lägger av.
Kvinnor behöver också finnas inom skidsporten, där en värld som inbegriper enbart män, skapar en både praktisk och demokratisk begränsning.
