Den här intervjun får ärligt talat en lite stökig start.
Linn Svahn har just berättat att hon sitter i bilen på väg till Åsarna för att se sprinten i junior-SM där lillebror Leo tävlar.
– Det känns lite lättare för mig att kolla på brorsan i JSM än att åka till Falun och stå på sidan och kolla på världscupen, säger hon.
Men i nästa sekund händer plötsligt något.
– OJ, OJ! ropar plötsligt Linn Svahn.
Sedan hörs bara ljudet av en vrålande biltuta.
Hallå? Linn?!! Vad är det som händer?
– Äh, det var ju en skylt där det stod ”Micke 40 år – tuta!”. Så jag kände ju att det måste jag ju göra, säger Linn Svahn och skrattar.
Man kan väl se det hela som ett tecken på att det svenska sprintfenomenet är på väg tillbaka mot en bättre plats i sitt liv.
Glädjen är tillbaka. Och framtidstron.
Linn Svahn: ”Tar inga risker”
– Jag har haft flera veckor nu som rullat på bättre än planerat. Inga bakslag. Och jag känner mig helt trygg i att vara tillbaka fullt ut när nästa säsong börjar till hösten, säger Linn Svahn.
Fint. Men det innebär samtidigt att det inte blir någon comeback redan den här säsongen?
– Nej. I den situation jag är så vill jag inte ta några risker. Det är absolut inte aktuellt. Men samtidigt så gör det inte så mycket.
Hur menar du?
– Jag är så inne i min egen bubbla nu – där det enda som gäller är nästa säsong. Det är det jag fokuserar helt på. Så därför rinner tankarna på att inte få tävla i vår av mig ganska snabbt.
När vi sågs i november hade du ändå ett litet hopp om att få tävla redan i vinter?
– Mmm, men i och med att det blev en ny operation i december så förändrades det. Då kändes plötsligt tävlande väldigt långt bort.
Den andra operationen av Linn Svahns axel innebar ett avbrott i rehabträningen. Och att en ny tuff tid väntade.
Nu berättar för första gången Linn Svahn om den tunga tiden.
– Många har försökt peppa mig med att säga ”Det kommer snart ett ljus i tunneln”, säger 22-åringen.
Linn Svahn: ”Jävligt mörkt”
Sedan fortsätter hon:
– Då har jag kontrat med att: ”Ja, men det är jävligt mörkt i den här tunneln – och det där ljuset är väldigt, väldigt långt bort”.
Hon berättar om smärtorna som plågat henne i flera månader. Om att hon haft så ont i sin opererade axel att hon inte kunnat lyfta ett mjölpaket ur kylskåpet med höger hand.
Hur länge var det så?
– Fram till årsskiftet.
Jösses.
– Den vardag jag levt i nu har varit så otroligt långt i från den jag varit van vid tidigare. Jag har haft så himla ont – och varit så enormt påverkad av det.
– Och man vill ju först nå en nivå när man kan hantera ett vanligt liv innan man börjar tänka på att åka skidor fort.
Men efter årsskiftet har allt successivt blivit bättre. Så bra att hon till och med kunde följa OS i Kina på tv utan att det kändes jobbigt.
– Så länge den egna träningen går bra är det inga problem. Men om det gått tyngre... då är det lite mer av självplågeri att se de andra tävla, säger hon.
Hur var det egentligen att se OS-finalen i sprint?
– Det var häftigt! Jag satt där hemma och klappade mig igenom hela finalen. Det var ju så imponerande!
– Men samtidigt: Det är förstås trist att behöva sitta hemma och titta på. Jag hade ju velat vara där. Men jag tänker att om fyra år är jag där i stället och slåss som guldet.
Linn Svahn: ”Många myrsteg”
Var är du på din väg tillbaka just nu?
– Ja du. Det har varit en väldigt lång process, väldigt många myrsteg. Men nu kan jag börja belasta axeln igen. Och det är väldigt skönt. Nu känner jag ju att jag kommer framåt.
Har du fortfarande ont?
– Nej, nu är jag i smärtfri i vardagen. Det är jätteskönt. Och det har inte blivit några bakslag av att jag börjat belasta den i träning.
Hur har den här tiden varit rent mentalt?
– Även om det här har varit ett väldigt, väldigt kämpigt år så tror jag ändå om jag ser tillbaka om fem år så hade jag inte velat vara utan det. Att det gjort mig starkare på ganska många sätt.
– Det här gör att man växer mentalt. Plus att du får nya perspektiv, både på träning och livet i stort.
Till exempel?
– Som glädjen att kunna göra en rörelse utan att skrika över hur ont det gör.
Sedan fortsätter Linn Svahn:
– Under hela den här tiden har jag inte velat hamna i situationen att sitta och tycka synd om mig själv.
– Jag har aldrig känt ”Nä, jag vill inte hålla på med den här skiten längre”. Mer ungefär att ”Okej, det här suger - men hur ska vi göra något bra av det här nu?”.
Ny vardagen: Fem timmars benskejt
Även om Linn Svahn inte kunnat belasta sin axel under lång tid har det förstås inte stoppat henne från att träna andra delar av sin kropp.
Som sina ben.
– Hade du pratat med mig för ett år sedan hade jag nog inte sagt att ”jag har inga problem med att benskejta i fem timmar”. Jag hade snarare trott att det inte var fysiskt möjligt.
Och nu?
– I dag är det en vardag för mig. Så jag känner mig väldigt stark nu. När jag fått träna upp även överkroppen kommer jag att vara en starkare skidåkare än innan allt det här.
Det är ett knappt år kvar till VM i Planica.
– Där vill jag åka fort, säger Linn Svahn.
Och vinna det där guldet, va?
– Nä, jag vill vinna f-l-e-r-a guld där.
Sedan säger Linn Svahn:
– Det är ju något jag tänker på varje dag. Det är mitt ljus där längst bort i tunneln.
