Vem av Therese Johaug, Stina Nilsson eller tidigare Marit Björgen som vinner världscupen kommer uppenbart att influera vilka kroppar yngre åkare kommer att försöka eftersträva.
Kroppar som är något de flesta av oss medvetet eller omedvetet reflekterar över dagligen. Inte nödvändigtvis problematiskt, men följaktligen så att det påverkar oss på något plan. Är man inte född liten och späd som Therese Johaug kan det bli en omöjlig kamp att försöka sträva efter att bli det.
Lika lite som den naturligt späda kommer att kunna bygga muskler som Marit Björgen. Vi har i grunden de kroppar vi har. Hur tävlingsbanorna inverkar på resultaten såg vi inte minst på den flacka världscupavslutningen i Kanada där Therese Johaug för första gången i vinter gick miste om segern i ett distanslopp, slagen av Stina Nilsson.
Med liknande banor hade Johaug inte varit bäst
Med liknande banor resterande världscup hade Johaug knappast varit lika överlägsen, troligen inte ens bäst. Distansbanorna är i regel betydligt tuffare.
LÄS MER: Hon mörkade allt - nu ger skidtalangen sin sanning
Längdskidåkning har alltid varit en viktsport, där en lätt kropp ibland är en fördel. Ett faktum som påverkade även mig under skidkarriären. Med lättare banor hade jag kanske inte behövt pendla 5 kg i vikt mellan sommar och vinter med påföljande menstruationsrubbningar.
Men att kroppsvikten är en viktig komponent i idrott är knappast unikt för längdsporten. Lösningen heter inte lättare banor eller hårt saltade backar. Som idrottare kommer vi alltid att göra olika bedömningar om vad vi är beredda att offra för att nå framgång. De mest hänförda kommer alltid att kortsiktigt offra mer än priset de i förlängningen är beredda att betala.
Längdåkning kräver i dag även explosivitet, snabbhet och styrka. Skulle vi ta bort de tuffa banorna, tar vi bort både mångfald och spänning.
Många idrottare får ett ätstört beteende
De allra flesta kommer vare sig utveckla anorexi eller klinisk ätstörning. Däremot får många idrottare ett ätstört beteende som smittar av sig på omgivningen och riskerar att göra några riktigt drabbade. Idrotten har alltid ett ansvar i det, liksom att slå larm när problemen eskalerar.
I det här fallet handlar lösningen om kunskapsspridning. Kunskap om vilken skada svält åsamkar kroppen. Kunskap om hur man når en fördelaktig kroppssammansättning utan att utsätta kroppen för långvarig svält och allvarliga hormonrubbningar.
Min övertygelse är att det går alldeles utmärkt att med rätt kosthållning nå världseliten i längdåkning med en sund hormonell balans och en sund inställning till mat.
LÄS MER: Skidstjärnorna dumpas: ”Jäkligt suspekt allting”
För mig tog det nästan hela karriären att erinra den kunskapen. Kanske för sent och kanske inte ens fullt ut. Men det behöver verkligen inte finnas en motsättning mellan en sund kropp och en optimerad prestationskropp. Tyvärr är den kunskapen ännu inte tillgänglig för alla, vilket gör att många idrottare under den absoluta toppen med felaktiga metoder försöker svälta sig till en extrem kroppssammansättning.
Bland subeliten, bland yngre åkare. Som idrottare behöver man alltid lära sig att hantera de inneboende problem som varje idrottsgren riskerar att innefatta.
Kunskap är alltid nyckeln.
Inte lättare banor eller förändrade regler.
Fotnot: Maria Rydqvist är före detta landslagsåkare som skriver skidkrönikor för SportExpressen.
Premium
Premium
Premium