Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Revolutionen som skakade om skidvärlden: ”Jag blev utbuad”

Bill Koch.
Koch anno 1982. Foto: UPI TT NYHETSBYRÅN
Bill Kock år 1983. Foto: IMAGO/IBL

NEW YORK. Han revolutionerade längdskidåkningen när han tog in skejtning i skidvärlden.

Bill Koch, 63, blev kompis med Thomas Wassberg och Gunde Svan, men fick också fiender för sin innovation. 

– Jag blev utbuad, och på internationella skidförbundet blev de galna, säger han. 

Sen lämnade han världseliten och tog skidorna med sig till Hawaii – och åkte i sanden i stället. 

Bill Koch var ett unikum på sin tid – en amerikan som nådde framgång på längdskidor. 

Hans silver från tremilen i Innsbruck-OS 1976 var USA:s enda OS-medalj i längd ända till förra året, då Jessica Diggins och Kikkan Randall tog guldet före Charlotte Kalla och Stina Nilsson i sprintstafetten i Pyeongchang. 

Men den stora omvälvningen skulle påbörjas först fyra år efter Innsbruck, efter OS i Lake Placid. 

Och det var i Sverige det hände. 

Vid sidan av världscupen fanns då långloppsorganisation Worldloppet (ja, den finns än). Där var reglerna friare.

– Efter OS -80 så hade de ett lopp på en älv i Sverige för att testa Worldloppets åkare mot världscupsåkarna, för att se vad som var snabbast. Såklart var skejtningen snabbare, det såg alla, säger Koch. 

Han säger att skidfolket ändå trodde att det bara berodde på att man åkte ute på en helt flack bana, och att det inte skulle funka i världscupen, där spåren var mer kuperade. 

Tog VM-brons efter ”Oljan”

– Men jag trodde på det. Så jag tog ett sabbatsår från världscupen och åkte Worldloppet och skejtade. 

Säsongen 1981-82 var han tillbaka. Vid den här tiden var längdskidåkning lika med klassisk stil.

– I första loppet kom jag in på plats 40 eller nåt sånt. Och folk sa till mig ”Vi sa ju det, det funkar inte i världscupen, med backarna”. Men jag trodde ändå att det skulle gå – och nästa lopp vann jag. Och resten av säsongen gick väldigt bra…

Ja, så bra att Bill Koch vann sammanlagda världscupen tack vare sin nydanande åkning. Han tog också ett brons på VM-tremilen, den som vanns av Thomas “Oljan” Eriksson från Borlänge.

 Men det var inte bara klang och jubel kring Kochs innovation. 

– Det var många väldigt, väldigt negativa reaktioner. Jag blev utbuad på vissa ställen. Det var rätt konstigt, för buande är inte direkt nåt som är vanligt i sporten. Och på FIS, internationella skidförbundet, blev de galna. De gjorde allt de kunde komma på, under de kommande åren, för att stoppa skejten. Men de kunde inte stoppa den. 

Vänskapen med Wassberg och Gunde

Någon svensk kritik minns han inte. Tvärtom. Han hyllar både folk han stötte på utanför spåren – “bland de mest gästvänliga folk jag träffat, helt otroligt!” – och åkare som Thomas Wassberg.

– Vi var goda vänner. Det år jag vann världscupen, 1982, stod det mellan mig och Wassberg. Inför sista loppet hade vi chans att vinna båda två. Och när jag tog hem det var han den första som kom fram. Han gratulerade och lyfte upp mig på sina axlar, det var en sån sorts person han var. 

En annan var han till och med förebild för. 

– Första gången jag hade kontakt med Gunde var när han var bara en liten grabb som kom och tog min autograf på Svenska skidspelen. Vi tog en bild och allt. Och sen när han slog mig några år senare, då tog vi en till bild på oss ihop. Så det var kul.

Gunde Svan var, förutom en vass åkare, rätt påhittig han med. Kommer du ihåg när han kom med EN jättelång stav -85?

– Det var så himla roligt. Det var då FIS var galna på allt med det här med skejting. Och så dök han upp med den där långa staven, vi kunde bara garva åt det. 

VM 1985 var mästerskapet när skejtningen höll på att slå igenom – trots att FIS inte hade godkänt det som disciplin. 

– Det var lite sorgligt att se åkare som tagit medalj tidigare men inte kunde ta sig in på topp-30 nu, för de kunde inte skejta med modern teknik. Att se alla de här elitåkarna försöka, när de inte hade tränat. Jag tänkte bara “det är inte klokt, här är vi på VM och knappt nån vet vad de håller på med”, säger Koch. 

Säsongen efter delades tävlingarna upp i fri och klassisk stil. 

Kochs karriär hade dalat vid det laget och förutom en comeback vid OS -92, där han var fanbärare för USA:s lag, var det slut på framstående roller i skidvärlden.

Bill Koch åkte skidor i sanden på Hawaii

Några år senare fick han ändå en ny omgång uppmärksamhet för sina skidpåhitt. 

I slutet av 90-talet hade Koch, hans fru Kate och de två barnen flyttat till Hawaii. 

Kanske inte något ställe man förknippar med längdskidor, direkt. Men det stoppade inte Koch. 

– Jag bestämde mig för att ta med skidorna, bara för att, liksom. Och så åkte jag på stranden. Jag kunde inte begripa hur snabbt det gick! Det var lika snabbt som att åka på blötsnö. It blew my mind. Och det var så jag åkte skidor de kommande åren, säger han och ger sig in i en utläggning om exakt vilken sand som krävs, och hur man får anpassa sig till hur vattnet kommer. Åkningen sker i ett lätt sick-sack-mönster längs med vattnet. 

– Det behövs att det kommer in bränningar, så att de grövre sandkornen hamnar överst. Och så får man själva banan tack vare de vågorna. Man åker klassiskt när vågen kommer in för att ta sig över kammen, och skejtar med när vågen går ut igen. 

– Det var med vanlig skidutrustning. Jag åkte på korta skidor, 1,50, de var snabbare. 

Efter åren på Hawaii har Koch nu flyttat tillbaka till hemtrakterna i Vermont i nordöstra USA, och är tillbaka på mer konventionellt underlag. 

– Jag åker mycket skidor än. Runt 100 dagar om året i alla fall, jag går ut alldeles utanför dörren och kör. Ofta är jag ute hela dagarna, och tar paus mitt i. En av mina favoriter är att köra en femmil, så det gör jag rätt regelbundet, säger 63-åringen. 

Han följer fortfarande elitskidåkningen, och hoppades på VM-framgångar för USA men det blev som bäst en fjärdeplats för Jessica Diggins. 

Diggins tränar i Vermont, och dyker ibland upp och åker med ungdomarna i klubben där Koch också är engagerad. 

Kikkan Randall, Bill Koch och Jessica Diggins – alla USA:s OS-medaljörer i längd på en bild.

Han gillar att titta, men tycker att de borde ändra banorna så det blir mer tekniskt krävande och mindre avhängigt kondition och kraft. 

– Det borde vara mindre stigningar och mer snäva kurvor och sånt. Det borde vara extremt tekniskt, tycker jag. Förr var det mer teknik, eftersom man inte hade såna otroliga spårmaskiner som nu. Nu är allt så slätt och ordnat. All den kunskap som åkarna hade förr för att kunna ta sig igenom banorna och vinna, den är helt borta nu. Det skulle vara intressant att se de snabbaste åkarna i dag gå upp mot Sixten Jernberg eller Veikko Hakulinen (finsk dominant på 50-talet, reds anm.) och se hur de skulle klara sig på Hakulinens banor. De skulle förmodligen inte klara att hålla sig på banan! 

– Men det skulle ju gå att få tillbaka. Det vore kul om FIS tog tillbaka det och gjorde nån tävling “traditionell” så får man se hur det skulle gå. 

Vad tänker du om det här med några års distans, att du var med och förändrade hela längdsporten med skejtningen?

– Jag är stolt. Men också glad att det gick till på det viset det gjorde, och att den klassiska åkningen räddades. Det såg ut som att den klassiska stilen skulle gå förlorad, och det gjorde mig ledsen. Jag gillar faktiskt klassiskt mer än skejtning, hehe.