Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Northug: "Hon är som Hellner - rädd för mig"

Foto: Nils Petter Nilsson

FRAMVERRAN. Det råmar så det dånar omkring oss. Luften är tung av doften av färsk spillning. Golvet täckt av högar med hö.

Och där står Petter Northug och boxas med en rejäl kossa.

– Ser du? Hon är ju som Hellner. Lite rädd för mig, säger 26-åringen och skrattar.

Välkommen till Framverran. Platsen för födelsen av det fenomen som förändrat en hel skidvärld.

Den smala asfaltvägen vindlar sig fram längs fjordstranden medan regndropparna faller mot vindrutan.

Trots vädret är det - som så ofta i Norge - smått bedövande vackert.

Undrar bara vart vi ska svänga av?
– Där är det. Ser du den parkerade Audi-jeepen? Sväng vänster där, säger min norske vägvisare.

Lillebror Tomas Northug har tydligen tagit bilen ner till landsvägen för ett rullskidpass, och lämnat den vid vägskälet. Så vi svänger in på grusvägen och startar klättringen upp mot vårt slutmål.

Jo, jag har hyfsad koll på Petter Northugs bakgrund. Vet att han i grunden är en lantis. Att han växt upp under hyfsat enkla förhållanden.

Men det visar sig att jag egentligen inte förstått någonting.

– Ärligt talat trodde jag att han skulle bli bonde, säger pappa John.

– Jag var lite mer osäker. Men jag trodde i alla fall aldrig han skulle bli bäst i världen på åka skidor, säger mamma May.

Familjen Northug har öppnat dörren för SPORT-Expressen till sin gård vid grusvägens slut i byn Framverran, 1,5 timmes bilresa norr om Trondheim.

Det är en unik situation. Detta är vanligtvis fredad mark. Hit släpps aldrig medier in.

– Nej. Här har aldrig en tidning fått vara, säger Petter Northug.

Sedan funderar han ett par sekunder.

– Eller förresten...jag fick något pris av en lokaltidning för flera år sedan. Då var de här och tog en bild.

Petter Northug säger det sittande på sängen i det pojkrum som var navet i hans värld de första 16 åren i livet.

Det är tämligen spartanskt inrett. Mamma Northug har hängt upp en klase medaljer på en vägg, en bild på en ytterst spinkig liten gosse efter ett skidlopp ("Kolla, jag var ganska sent utvecklad, va?"), en tavla med en karikatyr av sonen finns där också.

Men inga gamla affischer.

– Fast det såg ut ungefär så här när jag var liten, jag var inte mycket för bilder på väggen, säger Petter Northug.
 

Men alla hade vi väl posters?

– Nä, jag var nog för lat för sånt. Det fanns vare sig tjejer eller skidåkare på mina väggar.
 

Du ville inte ha en affisch med Gunde Svan?

– (skratt) Nä du, Gunde kunde jag möjligen haft som dart-tavla.


Bakgrunden till intervjun är lite speciellt. Det norska tv-produktionsbolaget Globus har fått uppdraget att spela in en nära åtta (!) timmar lång dokumentär om Petter Northug för norska TV2.

En del av den handlar - inte helt oväntat - om Northugs speciella förhållande till Sverige. Och svenska medier i synnerhet.

Därför hade jag redan i våras besök hemma i Stockholm av ett tv-team som ville veta allt om mina år i Northugs fotspår.

En av frågorna: Har du något drömreportage det här året?

– Tja, att få sitta ner med Petter och ta ett snack i hans hemmiljö skulle ju vara något alldeles extra, svarade jag.

– Då försöker vi ordna det. Bara Petter tycker det är okej, säger Anders Sæther på Globus när kameran släckts ner.

Tydligen var det inga problem.

Och därför följer nu en tv-kamera varje steg jag och Petter Northug tar där hemma på gården i Framverran.

Jag kan väl säga så här. Petter Northug verkar bry sig betydligt mindre om situationen än jag.



Besöket är på många sätt en omtumlande upplevelse. Petter Northug har genom åren lyckats med konststycket att vara den mest omskrivne längdåkaren i världen - och samtidigt den kanske mest svårtillgänglige.

Gärna presskonferens. Betydligt mer sällan enskilda intervjuer. Och aldrig i hemmiljö.

Men nu?

– Hallå! Välkomna. Bara kliv in.

Petter Northug sticker ut skallen i hallen från badrummet när jag knackar på och öppnar dörren till den vita gården i trä.

– Men...du är ju naken, säger jag lätt överrumplad.

– Ja, vad då? Jag har just tränat, säger Norges skidkung, sliter snabbt på sig ett par jeansshorts, en t-shirt och går ut och hämtar en tallrik yoghurt i köket.

Pappa John dyker upp runt ett hörn och säger "Hej, hej. Vad kul att ni är här", mamma May runt ett annat "Vill ni ha lite nybakade bullar?" - och på den vägen är det.

En stund senare har vi satt oss i vardagsrummet med utsikt över skog, kohagar och fjorden långt där nedanför.

– Det var inget lätt ställe att växa upp på, säger Petter Northug.
 

Inte?

– Nä. Jag kommer ihåg när jag var 16 och skulle flytta härifrån för att gå skidgymnasium. Den överväldigande känslan var glädjen över att äntligen slippa jobbet här på gården.

Northug fortsätter:

– Nu var ju det enda jag behövde göra att träna.

Sedan börjar Petter Northug berätta om sina barndomsår i Framverran. Om dagar som började och slutade bland mjölkkorna i ladugården. Om vår- och sommarveckor med sådd, plöjning, gödselspridning och höbärgning från morgon till kväll.

– Även om jag egentligen var för ung tillbringade jag massor av tid med att köra traktor.
 

Det låter ju annars rätt kul för en grabb.

– Inte direkt. Jag satt där timma efter timma och körde runt, runt. På skallen hade jag ett par hörselkåpor med radio i - men det är så dålig mottagning här att jag bara fick in en enda kanal.
 

Och det var inte den bästa, anar jag.

– Verkligen inte.
 

Din pappa trodde du skulle ta över gården. Men det var alltså aldrig aktuellt?

– Möjligen om jag inte tvingats slita så hårt här som barn. Då kanske jag hade velat komma tillbaka efter studierna och ta över. Men nu tappade jag liksom all motivation för det.

Tio år senare sitter vi och tittar ut genom fönstret över familjen Northugs ägor.
Men nu gör Petter Northug det med både förståelse och tacksamhet.

– Nu i efterhand kan jag se hur alla pusselbitar föll på plats för att jag skulle kunna bli den jag är i dag, säger han.
 

Vad menar du?

– Jag fick väldigt tidigt lära mig att jobba hårt, att vara med och bidra till familjens försörjning.

– Och när jag lekte var det oftast utan kompisar. På sommaren spelade fotboll för mig själv och fantiserade om medspelare. På vintern åkte jag skidor till skolan, och lekte sedan i timmar i ett uppskottat hopp bakom gården.

Petter Northug fortsätter:

– De åren gjorde mig väldigt mentalt stark. För en elitåkare var min barndom egentligen perfekt - utan att jag hade en aning om det då.


Petter Northug reser sig ur fåtöljen och ger oss en liten rundtur i sitt barndomshem. Berättar om mamma Mays ilska när hon upptäckte att det spelats fotboll i vardagsrummet. Visar oss pojkrummet. Går ut och joxar med en fotboll på gården.

Och öppnar sedan porten till ladugården och börjar lekfullt boxa en jättekossa i pannan.

Aldrig stressad. Svarar utförligt på alla mina frågor. Hela tiden glatt ödmjuk.

Vi är med andra ord ungefär så långt i från den överhettade spurtfantom som kaxigt brukar döma ut allt och alla i målområden skidvärlden runt. Lika fjärran änderhållaren som brukar briljera med elaka one-liners på smockfulla presskonferenser.

– Det där har bara med tävling att göra. Då byter jag lite personlighet, säger Petter Northug.
 

När började allt?

– Hmm...fram till jag blev 19 var jag väldigt blyg i större grupper. Satt alltid längst bak. Sa inget. Tog inga initiativ. Hängde bara med alla andra.

Men året när Northug blev senior förändrades allt. I takt med resultaten växte självförtroendet.

Och kaxigheten.

– De som träffat mig bara något år tidigare kände nog inte igen mig längre, säger Northug.
 

Jag har alltid undrat hur din mamma och pappa reagerade?

– De blev väldigt överraskade. Och det blir de väl fortfarande när de ser mig i tv ibland. De säger att jag förvandlas till en helt annan person.
 

Vad gillar de det?

– Inte alls. Mamma har sagt i från flera gånger. Hon vill inte att jag ska säga något dumt om svenskarna, att vi ska vara kompisar även på tävling...men det är ju faktiskt inte möjligt. (skratt)
 

Annars har jag en känsla av att det är May du är mest rädd för?

– Japp. Pappa har jag varit ovän med så många gånger genom åren att jag inte bryr mig så mycket. Men när mamma slår på trumman - då är det illa.

Sedan målar Petter Northug upp en ständigt återkommande scen de senaste åren hos familjen Northug i gården på Framverran.

Det är julafton.

Mamma, pappa, Petter och lillebröderna Tomas och Even sittande runt köksbordet.
Tour de ski är bara några dagar bort. Petters tankar är redan där. På loppen. På hur han ska vinna. På vad han ska säga.

Och mamma May känner faran.

– Jag brukar inte vara så lätt att få kontakt med de där dagarna. Jag har redan börjat elda upp mig inombords. Men mamma gör vad hon kan för att för att lugna ner mig.
 

På vilket sätt?

– Hon försöker ge mig råd. Som "Säg inget dumt den här gången, snälla Petter. Var ödmjuk nu." Och jag svarar typ "Ja, ja, du behöver inte oroa dig."
 

Och vad gör pappa?

– Han sitter på sin stol och är knäpptyst. För han vet att det inte spelar någon roll vad som sägs, han vet att när jag får nummerlappen på mig så kommer det att bli rabalder igen.



Jag har alltid tyckt det är lika fascinerande att få träffa föräldrarna till personer jag lärt känna mer eller mindre väl. May och John Northug är inget undantag.

• Lantbrukare John, 55, är den som är mest lik sin son, både i personlighet och utseende (kolla bara profilen!). Han är också den som setts mest vid Petters sida i under åren i skidcirkusen.

– Sedan han flyttade hemifrån var det ju i samband med skidlopp jag kunde hålla kontakten bäst. Och den delen bara växte. I dag är det min bror som har djuren på gården, säger John Northug.
 

Det var inte så du trodde det skulle bli?

– Nej. Petter var ett lovande ämne för att bli bonde och ta över. Väldigt engagerad. Mycket intresserad.

John Northug ler:

– Jo, det såg bra ut länge. Tills idrotten tog honom.
 

Hur skulle du egentligen beskriva Petters barndom?

– Ganska hård. Ganska ensam. Hans bästa vän var farfar. Men samtidigt var det en väldigt trygg och lugn miljö.

Han blev ändå ganska busig.

– Ja, och alldeles för kaxig ibland. Och allt som sägs, allt som skrivs - det har varit jobbigt. Men jag tror det är ännu värre för mor än far.

John Northug kliar sig på skäggstubben.

– Medaljen har sin baksida. Så är det.

• Sjuksköterskan May, 46, är betydligt mer tystlåten än sin pratsamme man.

Samtidigt får man hela tiden känslan av det är hon som styr där i bakgrunden och håller koll på sin familj.

– Jag tror i alla fall att det är mig Petter har mest respekt för, säger May Northug.
 

Min mamma skulle få ett spel om jag var lika fräck i käften som din son är emellanåt. Hur klarar du av det?

– Det kan gå för långt. Speciellt mot er i Sverige. Ni är ju våra grannar. Vi tycker ju om Sverige.
 

Så vad säger du då?

– Att han inte får vara för elak. Att jag inte gillar när det går över till personangrepp.
 

Det verkar inte alltid funka så bra.

– Nä. Men jag hoppas att alla förstår att han egentligen inte menar något illa.
Och mest av allt är förstås May Northug stolt över vad hennes äldsta son uträttat.

– Ja. Att komma från en så här liten plats och ändå greja det som Petter. Det är klart man blir stolt.


Lars Gilleberg börjar bli lite stressad.

Gilleberg är Petter Northugs agent och har kvällen till ära samlat ihop diverse klienter ur sitt stall av stjärnor för en avslappnad middag i en lyxig anläggning nere vid fjorden.

Bland de inbjudna finns bland annat skidskytten Tarjei Bö, OS-femman på 1500 meter Henrik Ingebrigtsen, ett par landslagstjejer i handboll, och ett par sångerskor.

Bara huvudpersonen saknas.

Ett par mil därifrån guidar i samma ögonblick fortfarande Petter Northug omkring SPORT-Expressen på gården.

– Du måste nog åka nu, säger till slut en kille ur tv-teamet som fått ett samtal från Gilleberg.

– Va? Okej då, säger Northug.

Ett par minuter senare varvar Northug upp sin nya kelgris. Dagen före har han fått en splitter ny Audi A7 levererad.

– Visst. Du kan åka med mig, säger Petter Northug.

Vi gör en u-sväng på gårdsplanen och ger oss i väg mot Gilleberg och de andra.
Första huset vi passerar är det där farfar Northug bodde fram till sin död 2005.

Vad han hette i förnamn? Petter.

– Pappa har rätt. Farfar var verkligen min bästa kompis. Det var till honom jag gick varje dag efter skolan. Och det var hos farfar jag fick gå i mental skola.
 

Vad lärde han dig, frågar jag.

Petter Northug skrattar bakom ratten när vi susar hiskeligt snabbt nerför grusvägen i mörkret.

– Att viktigast av allt var att aldrig, aldrig, förlora mot de där svenskarna.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.