Klockan är 13.38.
Johan Olsson, 34, trycker i väg med armarna, publiken vid Lugnets skidstadion jublar och den svenska längdstjärnan pumpar på ut från stadion.
Om 35 minuter kommer att han att vara världsmästare.
Om 35 minuter kommer han att ha klarat det han för två månader trodde var omöjligt.
- Jag trodde absolut inte på det. När jag var sjuk undrade jag varför jag hade valt att fortsätta ett år till. Varför jag igen försökt göra ett nytt "mission impossible" inför ett mästerskap.
Johan Olssons resa fram till VM i Falun började redan i april.
På en pressträff i Stockholm berättade längdstjärnan att han skulle fortsätta åka, fortsätta utsätta kroppen och psyket för den påfrestning det innebär.
I hans strategi fanns en detalj som var lite speciell.
Han tänkte inte tävla så mycket.
Olsson, som i Norge kallats "världens bästa skidåkare som inte åker tävlingar", hade bara två mål, VM och Vasaloppet, och allt annat var ointressant.
- Jag känner också min kropp bra. Jag kan inte tävla under en hel säsong, berättade Johan Olsson i går.
- Jag vet att jag har en väldigt stor fysisk talang. Om jag är hel och frisk så vet jag att jag har väldigt stor potential. Jag vet att jag kan träna väldigt hårt, men min svaghet är att jag är sjuk ofta och när jag är sjuk är jag ofta sjuk länge.
Olsson bestämde sig för att hålla sig undan.
Ändå kom bakslaget.
Mot slutet av november drabbades Olsson av en virusinfektion som gjorde att han blev sängliggandes.
Och han blev sängliggandes länge.
Olsson var sjuk långt in i december, och när han väl trodde att han blev frisk, då drabbades han av en ny förkylning.
- December brukar vara en urusel månad för mig, sa Olsson.
Mats Larsson, tränare i landslaget, vet hur svår resa fram till VM som vännen Johan Olsson har haft.
När Olsson stakar sig fram i Falun, och i tidsmarkering efter tidsmarkering är i ledning, börjar ögonen fyllas av tårar för Larsson.
Han har känt Olsson sedan knattetiden.
Och när Olsson går mot ett nytt guld, på hemmaplan, blir det känslosamt.
- När jag stod där i skogen tänkte jag: "Måtte det här hålla", säger han.
- Redan där hade jag tårar i ögonen. Jag vet inte vad det är med Johan. Men jag tror att det är att vi har kamperat ihop, och åkt så mycket tillsammans i våra liv. Vi har följts åt, vi har barn som är lika gamla. Det är sådant som kommer upp hos mig.
Mats Larsson känner också till hur tufft det var för Olsson att fatta det beslut han gjorde när han blev frisk.
Det dröjde till januari innan Olsson var helt kry.
För att undvika en ny sjukdom, för att säsongen inte skulle bli helt förstörd, valde han att isolera sig från hustrun Anna och döttrarna Molly och Signe.
Olsson reste i väg, till Bruksvallarna, helt på egen hand, och tränade hårt. Väldigt hårt.
- Det enda man såg var ryggen på honom. Jag lyckades inte prata med honom. Han höll sig för sig själv i sin stuga och var fullt fokuserad på träningen, säger Bruksvallarnas tävlingschef Magnus Myhr.
I en intervju med SPORT-Expressen berättar Olsson att han åkt hela 100 mil längdskidor på tre veckor, att han tränat 25 timmar i veckan.
Samtidigt ligger han och gråter på kvällarna över att han tvingas vara borta från barnen.
- Jag har brutit ihop flera gånger, säger Johan Olsson på presskonferensen efter guldet.
- Jag har inte sett mina barn på sju veckor. Det är väldigt smärtsamt att ha två små barn hemma och inte få träffa dem. Varenda kväll tänker man: "Är det verkligen värt det?".
Anna Olsson, Johans fru, satt i går kväll i SVT och berättade hur nära det var att han valde att lägga ner, bara skita i allt.
- Jag sa det: "Ger vi upp nu, då kommer vi ångra det resten av våra liv. Du måste vara kvar där uppe i stugan. Molly kan inte vara med dig nu, du måste träna och hon måste gå i förskolan."Jag var väldigt bestämd.
Stig Wiklund, mental coach, har arbetat med Johan Olsson i över ett decennium.
Han berättar att Olsson, mer än någon annan, kan göra uppoffringar, och trycka undan allt annat, för att nå sitt mål.
- Det var en jäkla uppoffring. Jag har jobbat med Johan sedan 2003, och vi har varit med om både med- och motgångar. Men Johans största styrka är att han kan komma tillbaka, fokusera och satsa.
När Johan Olsson passerar mållinjen faller han ihop.
Han är så utmattad att han nästan börjar skaka.
Från Bruksvallarna och framåt har han följt sin plan, tränat ordentligt och sett resultaten dag för dag.
När han blev femma i VM-genrepet i Östersund insåg han att något var på gång, men han tvivlade in i det sista på att det skulle räcka så här långt.
Så sent som häromdagen tyckte han att det mesta kändes fel.
Att du kan säga dagarna innan att det inte känns bra, är det ett mentalt spel, eller känns det bara inte bra?
- Det handlar nog mer om vad som jag tror krävs. Jag kräver mer av mig själv och känner "det här räcker inte, jag måste sätta åkningen, det måste kännas så här, jag kan inte få mjölksyra så tidigt". Jag kräver mer av mig själv och det är min egen känsla som är dålig.
- När jag har ett mål och ett uppdrag som känns omöjligt, så sätter det i gång mig.
Hur känslan är nu?
Johan Olsson får frågan, men svaret är ganska fåordigt.
- Just nu fattar jag ingenting, känns det som. Det kommer ta ett tag att smälta det här.
Johan Olsson har snart lång tid att smälta både det här och mycket annat.
I morgon åker han stafetten, på söndag femmilen, och när han står på startlinjen inför Vasaloppet veckan därpå kan det vara hans sista stora tävling.
SPORT-Expressen träffar Johan Olsson när han lämnar Lugnetområdet.
Vi ställer frågan igen: Med ett guld i handen, var de där uppoffringarna värda det?
- Man är ju här och nu, säger han.
- Ibland känns det som att det är värt det, att processen man går igenom är värd det. Ibland är det inte det. När tårarna rinner när man ska somna, för att man saknar sina barn, då är det inte värt det.
- Men sådana här dagar tror både jag och min fru att det är det.
