Idrottsliga framgångar och jämlik värdering har gett oss bilden av längdskidåkning som både föregångare och praktexempel i att ge män och kvinnor likvärdig status och likvärdiga sportliga förutsättningar.
En bild av damer som träder fram och får allt större utrymme i press och media.
Längdskidåkning har blivit en idrott dit små flickor ser samma framtidsutsikter som små pojkar med likvärdiga hjältar att efterlikna och identifiera sig med.
Många saker har utvecklats i rätt riktning men parallellt med damlandslagets framgångar och högre status gömmer sig en annan bild av samma verklighet.
En bild där kvinnligt inflytande varken är angeläget eller prioriterat och där gamla könsstrukturer rullar i samma hjulspår.
När den här säsongen går mot sitt slut har det gått 23 år sedan en kvinna trädde in i längdskidlandslagets tränarstab på seniornivå.
23 år där män stadigt har designat formerna och där vi vant oss vid att konstatera att kvinnor inte vill vara med och utforma verksamheten.
Parallellt med damlandslagets framgångar matas vi med floskler om att kvinnor inte vill, inte kan och att de saknar kompetens att leda längdskidlandslaget.
Kompetens med vilket vi egentligen inte vet om vi syftar på utbildning, praktisk erfarenhet eller enbart status och manlig respekt.
I en artikel i Dagens Nyheter i december konstaterade Johan Sares att det finns ett utbildningstapp bland kvinnor på högre ledarnivå i Sverige.
Samtidigt vet vi att det funkar bra för män att bli både tränare och förbundskaptener enbart med gymnasieutbildning och förbundets steg 4 i bagaget.
Idag finns mellan 15-20 kvinnliga skidgymnasie- och skiduniversitetstränare i Sverige, runt hälften av dem med universitetsutbildning.
Frågan kvarstår därför.
Pratar vi om faktisk kompetens eller upplevd kompetens?
Pratar vi om att män saknar tighta vänskapsrelationer med kvinnor och därför inte har dem i åtanke när det börjar bli dags att ringa runt och skaka fram tränare?
Eller pratar vi bara om att vi ser det vi alltid har sett och det vi önskar oss se?
Så länge kvinnor inte ens har fått frågan, kan vi ju alla fall anta att de inte vill.
Behöver kliva åt sidan
Visst stämmer det att många kvinnor, oavsett familj eller inte familj, inte vill vara borta 200-250 dagar om året. Men kanske borde inte män med familj heller finna sig i sådana arbetsvillkor. Kanske ska ett landslagstränarjobb helt enkelt inte utformas så att det inte går att förena med familjeliv.
Jämställdhet innebär ibland att män behöver kliva åt sidan för att ge plats åt andra kvinnor. Jämställdhet innebär ibland att män tillfälligtvis riskerar att få en lägre position, vilket kommer att vara smärtsamt för vissa män.
Svensk damskidåkning fungerar som ett utmärkt exempel på hur en kvinnlig idrott kan gå från en undanskymd plats till en sportsligt nästintill jämlik värdering på kort tid.
Den fungerar också utmärkt som exempel där vi kan klappa oss för bröstet och mena att så länge vi visar resultat och tar medaljer så finns ingenting vi behöver förändra.
Skidförbundets tio grenar består i dag av 97 procent manliga seniortränare och 3 procent kvinnor. Svensk längdskidåkning har fostrat Stina, Charlotte, Ebba och en fantastisk skara kvinnliga längdskidåkare de senaste åren.
Svensk damskidåkning levererar och svensk damskidåkning går riktigt bra.
Samtidigt får vi inte glömma bort vad som gömmer sig bakom dem som har kommit fram och lyckats. Tjejer som slutar i förtid. Kvinnliga behov som förbises.
Trots att enskilda individer anpassat sig till en sport som helt byggts upp av män ser vi förebilder som tappas och en demokratisk rätt som ignoreras.
Vi kan inte använda antalet kvinnliga skidgymnasietränare som ett argument för att vi börjar uppnå jämställdhet inom skidsporten. Kvinnor behöver utforma idrotten även på toppen och det är inte förrän vi ser kvinnorna där som vi kan tala om att skidsporten verkligen har blivit jämställd.
Hur länge ska enbart Rikard, Lars, Johan, Johan, Ola, Ola, och Ole Morten finnas på toppen?
När är det dags för Johanna, Martina, Marie, Catrin, Annika och Karin att inta samma positioner för att utveckla svensk längdskidåkning framåt?
