Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maria Rydqvist: Mensen har inte hittat sin plats på arenan

Foto: / BILDBYRÅN

Vi är vana att berätta det mesta om vår kropp. Analysera alla detaljer.

Hur vi toppat formen inför mästerskapet. Reagerat på omställningen efter höjden.

Vi analyserar in i minsta detalj, men undviker medvetet det naturligaste i världen. Vi snackar form, taktik och före. Hur vi tänker om banan och tror om våra konkurrenter.

Hur vore det istället om jag plötsligt säger något helt annat?

Om något märkbart utanför mallen. Om jag berättar om hur dubbelvikt av mensvärk jag var inför starten på loppet. Hur huvudet sprängde av PMS-migrän, eller hur mycket extra vätska jag fick släpa runt i kroppen den här dagen.

Trots att jag kört snart 20 säsonger sedan mensdebuten känns det som en rätt ordentlig tröskel innan jag med micken under munnen verkligen skulle skylla ett dåligt lopp på mens.

Innan jag skulle uttrycka det mest explicit kvinnliga, i en manligt normerad skidvärld.

Trots att en tredjedel av det kvinnliga startfältet berörs under pågående mästerskap. Och för vissa rentav påverkar dem mer än bakhala skidor och taktiska missar,

är det inte fullt normaliserat att prata PMS och kvinnokroppsrealiteter just här, just så.

Inte kan jag väl å ena sidan tala om den kvinnliga kroppen som ett hinder och i nästa hävda att vi ändå ska köra femmil?

Ska vi idrotta får vi väl helt enkelt anpassa oss?

Trä på oss de kritvita dräkterna.

Klämma in oss på de två toaletterna vid starten, med slut på papper och rinnande vatten.

Kunde inte låta bli att smajla

I år har vi i alla fall fått ett blått fält baktill som vi tacksamt har bejakat under den gångna vintern.

Men jag kunde inte låta bli att smajla när jag läste den befriande Instagram-posten från VM-debutanten dagen före premiären.

”Dans mot PMS är bästa medicinen”, skrev Anna Dyvik.

Ett avbräck från den förväntade vanliga.

Ett hopp om att kunna lyfta även det lika angelägna.

Att mensen inträffar under mästerskapet är inget man jublar över för det mesta.

Stressigt innan start. Svårt att hinna byta.

Vätskefylld och seg. Illamående och ont i magen. Humöret långt ifrån topp, trött och off-the-limit.

”Jag kände mig mycket bättre på tävlingsdagen. Mensen kom dagen innan och då var jag lite nedstämd. Men på tävlingen var det bra igen.

Det var väl inte så kul när jag förstod att mensen skulle infalla under VM. Men att förskjuta den funkar inte alls för mig. Det blir bara konstigt”, berättar Anna.

Många idrottare äter p-piller för att kunna styra mensen och ta kontroll över när den infaller. Men många vill inte äta p-piller och mår heller inte särskilt bra av det.

Plötsligt kommer mensen två dagar för tidigt ändå och så har man varken bindor eller tamponger med till tävlingsplatsen.

Inga mensskydd i läkarväskan. Inga mensskydd i vallatrailern.

Då är det bara att hoppas att någon av de andra fyra, fem svenskorna också har mens så att man slipper den paniken.

Mens och prestation.

Formtopp och PMS.

Hur många skjuter upp den?

Vad vet vi egentligen om kvinnliga skidåkares form under menstruationen?

Hur många av medaljörerna hade mens under VM och hur många skjuter istället upp den under mästerskap? Hur många av de startande har inte ens någon mens under hela tävlingssäsongen?

Trots att jag tävlat 12-13 år i landslaget känns det som att jag fortfarande inte riktigt vet.

Som att ingen annan heller riktigt vet.

Som att det något vi får sköta någon annanstans.

Prata om i andra sammanhang.

Mensen har inte hittat sin plats på idrottsarenan. I läkarväskan. Eller i vallatrailern.

Kanske får vi helt enkelt anpassa oss om vi inte ska avvika alltför mycket.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!