Jag läser om inplastade hotellrum, journalister på två meters avstånd och skidåkare som inte kysst sin partner på flera månader.
Jag läser om Johan Olssons ständiga kamp inför vartenda mästerskap för att hitta tillbaks till formen i tid.
Förkylningar och sjukdom.
Den ständigt onda anden som vilar över en längdskidåkares form eller icke-form.
Ett enda handtag, en stunds obetänksamhet eller oturen att råka befinna sig bredvid fel person på fel plats. På flyget, i matkön eller bara fel lagkamrat att dela dubbelsängen med.
Vilken människa som helst kan potentiellt bli den som ödelägger hela VM.
Vilket misstag som helst kan få årets alla förberedelser att helt vara förgäves.
Att isolera sig från familjen är vardagsmat för en längdåkare när det gäller som mest.
Att scanna av sina barn varenda morgon för att upptäcka faran flera dygn före alla andra. Den automatiska autopiloten som analysera risken i varenda liten nysning.
Egentligen vill man bara plasta in truten på varenda flygplanpassagerare eller klä sig själv i skyddsdräkt under de sista resorna före VM.
Våndan när man hör hur någon plötsligt fräser ur sig en hel fontän i sätet bredvid.
Stressen som sprider sig när någon i laget plötsligt har satts i karantän.
Kan inte alla förkylda människor bara ha vett att hålla sig hemma?
Är det inte möjligt att bara kasta ut alla som inte har vett att hålla sig på avstånd?
Inför ett mästerskap försöker man ta befälet över allt.
Träning, skidor, kost och vila.
Allt ska klaffa. Allt ska vara på topp.
Träningsplaneringen är fullföljd. Den mentala planen sitter.
Men vissa saker känns bara hopplöst svåra att kontrollera.
Rena rama lotteriet många gånger.
Mina VM 2009 och 2011 slutade båda i förkylningar.
2015 var det Anna Haags otur som överhuvudtaget gav mig VM plats och mitt bästa mästerskap någonsin.
Den enes nöd, den andres bröd..
”Varför är ni längdskidåkare alltid så sjuka”
Frågan som provocerar mest av dem alla.
Är vi längdskidåkare ett särdeles klent släkte eller bara de överlägset mest utsatta som finns?
Alla som undrar borde naturligtvis prova själva hur det är att ständigt ta ut sin kropp till max.
Att ständigt ha en kropp som är felfri och ständigt ska leverera till max.
Sanningen är så klart att vi ägnar oss åt en idrott där varje procent av hälsan spelar en allt eller inget roll.
Efter förra året katastrofvinter för herrlaget har rutinerna sett över extra till i år. Rätt kost och återhämtning, att hålla journalisterna på avstånd och tajma resorna bättre.
Detaljer som likväl som träningen har bidragit till åtta fler pallplatser i år jämfört med säsongen i fjol. Att Sverige som lag har blivit friskare vilket förhoppningsvis göra att vi kan fokusera på prestation och formtopp istället för omtag och avhopp under detta VM.
Att vara lite smått världsfrånvänt och inte fullt normal på alla fronter kvarstår dock i rutinerna inför ett VM.
Premium
Premium
Premium