Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maria Rydqvist: Det borde inte vara rimligt

Maria Rydqvist är elitskidåkare och har varit med i flera mästerskap. Hon krönikerar för SportExpressen under VM.
Foto: Carl Sandin / BILDBYRÅN

I dag tävlar Charlotte Kalla på 30 kilometer i VM.

I morgon är det dags för Johan Olsson att köra femmil.

Femmilen, mandomsprovet, med en speciell plats i folkets hjärtan.

Och så tremilen – distansen som är lite av vilken sträcka som helst.

Visst kan det finnas en poäng i att anpassa idrott för att de ska passa våra fysiska skillnader som män och kvinnor bättre. Men jag kan inte komma ifrån tanken på hur bisarrt det känns när jag ser på våra distanser idag.

Stafett: 5 km för damer. 10 km för herrar.

Skiathlon: 15 km för damer. 30 km för herrar.

Halva distansen för damer. Dubbla distansen för herrar.

Hur kommer det sig ens att vi ser på damer som någonting som bara ska åka häften så långt?

Hur kommer det sig att Charlotte Kalla ska köra 5 kilometer när Johan Olsson kör 10?

Varför, egentligen, har längdskidsporten skapat någon slags gyllene regel om att damer och herrar inte kan tävla på samma distanser, undantaget en gång per år då vi faktiskt gör det uppför Alpe Cermis på Tour de Ski?

Vare sig det handlar om en prolog i en tour eller en stafett som till slut blir så kort att vi knappt hinner starta (3,75 km i La Clusaz), ska damer i alla andra distanslopp prompt köra kortare än herrar.

Till och med när det handlar om att behöva korta ner distanserna vid snöbrist.

"Om det inte vore för normen..."

Det borde egentligen inte vara rimligt för FIS, internationella skidförbundet, att korta ner damernas lopp när det bara är herrarna som inte kan genomföra sin fulla längd (30 km i La Clusaz).

Förhållandet mellan våra distanser borde inte vidmakthållas till varje pris, enbart av principskäl.

En femmil för damer blir inte ointressant bara för att den inte artar sig precis som herrarnas femmil. Kanske är det istället just utslagsgivande en femmil ska vara. Ett lopp som verkligen korar den uthålligaste av oss alla, istället för att vi ska sova oss igenom de första 49 km innan det är dags för spurt.

Om det inte vore för normen. Att herrklassen är måttstock och den vi måste rätta oss efter.

Tremilen har inte samma prestige

1987 tog Billan VM-guld på 20 km fristil.

På den tiden körde damerna inte ens hälften av herrarnas distans.

30 år senare får vi köra en hel mil längre. Tre mil när herrarna kör fem. Vilken utveckling!

Men trots allt så har inte tremilen samma prestige för damer.

Tre mil är inte samma utmaning för en kvinna som en femmil är för en man.

Hade längdskidsporten uppstått idag hade vi förmodligen åkt lika långt som herrar. Men istället tävlar vi i två fysiologiskt skilda saker och vi når inte samma (hjälte)status.

SVT:s opinionsundersökning från tidigare i vinter visade att över 70 procent av folket tyckte att distanserna för damer och herrar borde vara lika. Samtidigt var intresset att diskutera frågan ganska svalt bland åkare.

Inte så överraskande egentligen.

Professionella idrottare har fokus på sitt eget idrottande, inte på att reflektera eller granska.

När jag fått frågan vad andra åkare tycker rycker jag därför mest på axlarna.

Poängen har aldrig varit att gå ihop i någon slags gemensam komplott. Antagligen skulle hälften hålla med och hälften vara emot.

Det är inte heller främst på det planet frågan bör diskuteras.

Snarare idrottens brist på reflektion utifrån våra kön.

"Varför alltid utgå från herrarna?"

Varför fortsätter vi ständigt att utgå från herrarna? Varför lever vi kvar i uppfattningar om kvinnor som vi hade för 60 år sedan?

Fysiologiskt presterar kvinnor 10-15 procent sämre än män i de flesta idrotter.

Uthållighetsmässigt är vi inte lika långt efter, och just uthållighet används sällan som ett argument.

Istället handlar argumenten om differenser, dålig konkurrens och tidsavstånden som vi andra damer skulle hamna efter efter Marit Björgen, Ingvild Flugstad Östberg och Therese Johaug (ifjol) ifall vi körde för långt.

Vilken skillnad som än uppstår tolkas den till männens fördel. En tätare herrtopp tyder på bättre konkurrens. Men samma utfall i damklassen kan lika gärna tolkas som att vi saknar någon som är riktigt bra.

Det var ingen som sa att herrtävlingarna var ointressanta på 90-talet när Dählie och Smirnov vann stort, brett och överlägset. Samma överlägsenhet i damklassen möts inte givet med samma respekt.

Herrklassen är norm och är vi inte som den är vi inte tillräckligt bra.

Nåväl, kanske finns det ändå större frågor för FIS att ta tag i under detta skid-VM.

Som att det parallellt med längdskidgrenarna pågår en gren som kallas nordisk kombination.

Grenen där damer år 2017 ännu inte har tillträde att delta.

Jämför man med det får frågan om damernas femmil nästan komma i ett senare skede.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!