Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jörgen Brink: "Det var som en mardröm, fruktansvärt"

CAVALESE. Han orkade inte ens ta av sig skidorna själv.
Efter en lång stund reste sig Jörgen Brink, 28, och sa:
- Jag får gå hem och gråta en skvätt.
I samma stund blev han hela svenska folkets favoritloser. En syndabock att förlåta. En antihjälte att älska. Skidförbundets växel blev nerringd av människor som ville ge skidåkaren med de snälla ögonen stöd i hans svåra stund. Själv stod Jörgen Brink vid trappan till svenskhotellet Montanara och pressade fram ett litet leende: - Skönt att jag inte blir halshuggen. Men det känns ändå som att jag är en svikare. Fyra timmar tidigare hade han legat utslagen i målområdet, med yrsel och domnade armar. - Om nåt sånt här händer i ett individuellt lopp är det en annan sak. Nu känner man ett ansvar för Sverige, och för de andra grabbarna som hade kört så bra innan. Man känner sig som en sumpare. Det är bedrövligt. Djup suck: - Vi hade verkligen guldchans. Plötsligt svartnade det för ögonen Ja, verkligen. Med två kilometer till mål och enbart lättare partier kvar hade Brink drygt 20 sekunders försprång till de jagande Thomas Alsgaard och Axel Teichmann. Sen blev allt svart. - Jag stannade aldrig helt, men det var nog snigelfart i sista backen. Det var som en mardröm, fruktansvärt. Exakt vad som hände vet ingen, inte ens Jörgen Brink själv. Armarna domnade, det svartnade för ögonen, benen kändes som spaghetti. Alltihop hände på bara hundra meter. Symptomen, som han beskriver dem, kan tyda på att han drabbades av någon form av blodtrycksfall. Klart är att kroppen på några sekunder var full av mjölksyra trots att Brink själv inte uppfattade att han hade pressat sig för hårt. Han tyckte att han körde med viss säkerhetsmarginal. Det kändes som jag stod stilla När han väl gått in i väggen fanns ingen räddning. Alsgaard och Teichmann blixtrade förbi. Brink minns: - Det sista jag hörde var att jag ledde med tio sekunder, och så var de där. Det kändes som om jag stod stilla. Spaghettibenen bar i alla fall ända in i mål. Men, som Per Elofsson påpekade, det var nog tur att det mest var nerför på slutet. - Annars hade vi nog missat bronset också.