Johan Olsson är sju år gammal och tar en fikapaus i samband med sin första riktiga tävling i Eskilstuna. Foto: PrivatJohan Olsson är sju år gammal och tar en fikapaus i samband med sin första riktiga tävling i Eskilstuna. Foto: Privat
Johan Olsson är sju år gammal och tar en fikapaus i samband med sin första riktiga tävling i Eskilstuna. Foto: Privat
Klart för start på familjen Olssons egen skidtävling hemma på gården i Västerås. Femårige Johan startar till vänster om storasyster Anna med dagiskompisarna Madeleine och Åsa till höger på startlinjen. Foto: PrivatKlart för start på familjen Olssons egen skidtävling hemma på gården i Västerås. Femårige Johan startar till vänster om storasyster Anna med dagiskompisarna Madeleine och Åsa till höger på startlinjen. Foto: Privat
Klart för start på familjen Olssons egen skidtävling hemma på gården i Västerås. Femårige Johan startar till vänster om storasyster Anna med dagiskompisarna Madeleine och Åsa till höger på startlinjen. Foto: Privat
Pappa Tommy ser till att glidet är det rätta och Johan Olsson själv bidrar med en hjälpande hand inför tävling i Orsa. Foto: PrivatPappa Tommy ser till att glidet är det rätta och Johan Olsson själv bidrar med en hjälpande hand inför tävling i Orsa. Foto: Privat
Pappa Tommy ser till att glidet är det rätta och Johan Olsson själv bidrar med en hjälpande hand inför tävling i Orsa. Foto: Privat
En 15-årig Johan Olsson får hjälp med nummerlappen på den tidens mest prestgefyllda tävling, Kalle Anka Cup. Foto: PrivatEn 15-årig Johan Olsson får hjälp med nummerlappen på den tidens mest prestgefyllda tävling, Kalle Anka Cup. Foto: Privat
En 15-årig Johan Olsson får hjälp med nummerlappen på den tidens mest prestgefyllda tävling, Kalle Anka Cup. Foto: Privat
Succé på ungdoms-OS i Sundsvall 1997. Det blir guld för Johan Olsson, Lina Andersson, Sara Enkvist och Mattias Almgren i mixedstafetten.Succé på ungdoms-OS i Sundsvall 1997. Det blir guld för Johan Olsson, Lina Andersson, Sara Enkvist och Mattias Almgren i mixedstafetten.
Succé på ungdoms-OS i Sundsvall 1997. Det blir guld för Johan Olsson, Lina Andersson, Sara Enkvist och Mattias Almgren i mixedstafetten.

"Johan har ju flera gånger tänkt lägga av"

Publicerad

VAL DI FIEMME/STOCKHOLM. "Genom svårigheterna - mot stjärnorna".

Det är arbetsnamnet på Johan Olssons otroliga guldsaga.

En kamp mot skador, hypokondri, motivationsproblem - och en vinnarskalle utöver det vanliga.

– Johan har ju tänkt flera gånger på att lägga av. Och utan peppning tror jag att han hade kunnat sluta, säger rådgivaren Stig Wiklund.

SPORT-Expressen har synat Johan Olssons karriär - och hittar en bergochdalbana som äntligen nådde fram till guld.

Johan Olsson var elva år gammal. Och sur.

Han hade just genomfört sitt livs första skidtävling och kunde inte förstå pappa Tommys uppmuntrande ord.

– Det var jättebra kämpat, Johan!

– Tycker du? Jag kom ju sist!

Familjen Olsson hade precis flyttat från Skultuna utanför Västerås upp till Östersund för att ge 18-årige storebrorsan Erik bättre förutsättningar i hans satsning i längdspåren, och Johan, som i Västerås bara hade spelat hockey och fotboll, hade inte riktigt räknat med att de jämtländska barnen skulle vara så pass vassa i spåren.

– Du förstår, de här ungarna är ju nästan födda med skidorna på, försökte pappa Tommy.

Johan svalde förlusten, och kom underfund med att längdskidåkning nog var ganska kul ändå.

Han fortsatte att träna, och bågen spändes.

En höst åkte familjen Olsson upp till deras stuga i Vemdalen, och då frågade Tommy barnen vad de hade för målsättning med den kommande säsongen.

Erik som var på väg in i seniorsatsning var försiktig, storasyster Anna likaså, men Johan hade en klar målbild.

– Jag tänker vinna Kalle Anka!

 

Kalle Anka var på den tiden detsamma som en SM-tävling, och Tommy minns att han log lite inombords.

– Ja, jag drog nog lite på munnen i mitt inre. Och det gjorde nog Anna och Erik också, säger han i dag.

Så fel de hade.

Johan Olsson vann Kalle Anka, och det visade sig vilken otrolig talang som fanns i den lilla kroppen.

Och det skulle rulla på.

Som 16-åring vann han ungdoms-SM, tog brons i ungdoms-OS på tio kilometer fritt och vann OS-guld i mixedstafetten.

Nej, Johan Olsson ville inte komma sist en gång till.

 

Med pappa Tommy som tränare började Johan trappa upp sin satsning ordentligt, men när han var 20 år sade Tommy:

– Nu kan jag inte jag hjälpa dig mycket mer.

Johan fick i stället hjälp av tränarna i sin klubb Åsarna, och som 21-åring tog han steget från junior- till A-landslag.

I slutet av 2001 gjorde han sina första världscuptävlingar - men det skulle dröja innan de stora framgångarna kom.

Den första stora medaljen kom faktiskt först i Turin-OS 2006. Och det var, konstigt nog, till viss del operasångaren Luciano Pavarottis förtjänst.

Tillsammans med sin pappa hade Johan utvecklat en väldigt speciell uppladdningsrutin.

I bilen, på väg till tävlingar, brukade de lyssna på "Nessun Dorma" för att hitta rätt känsla.

– I slutet av låten applåderade publiken, och då föreställde sig Johan att de applåderade honom när han var på väg in i mål. Så den ville han spela inför varje tävling, säger Tommy Olsson.

Vad har då detta med stafettbronset i Turin att göra?

Jo, när Johan Olsson, åkandes på andrasträckan, slet med dåliga skidor sprang dåvarande landslagsläkaren Ulrich Ghisler (som också jobbat som operasångare) bredvid i spåret och sjöng på just "Nessun Dorma".

Olsson fick nya krafter av kuppen - och Sverige tog brons.

Det var här hans medaljresa började. Men det skulle ta tid.

 

 

Förre förbundskaptenen Joakim Abrahamsson har följt Johan Olssons karriär noggrant.

De började inte jobba tätt tillsammans förrän våren 2008, men Abrahamsson hade koll på Olsson.

Och efter att ha gjort vissa justeringar i träningsupplägget kom så äntligen Johan Olssons första världscupseger, i Davos i december 2008.

– Jag hade sett en fantastisk talang med rätt förutsättningar. En fantastisk teknik och bra syreupptagningsförmåga. Vi gjorde en hel del ändringar där och då lyfte Johan, säger Abrahamsson.

Segern i Davos innebar dock inte någon direkt explosion av segrar och mästerskapsmedaljer, men ett tålmodigt arbete skulle leda fram till succé.

Väl framme i OS i Vancouver två år senare var Johan Olsson bättre än någonsin.

Han tog brons i skiathlon, brons på femmilen, och det där stafettguldet som senare belönades med bragdguldet.

 

Om man ska peka ut en person som haft extra stort inflytande på Olssons karriär - frånsett familjen - är det kanske mentala rådgivaren Stig Wiklund.

Han har sedan 2004 hjälpt Johan med att hitta rätt balans i livet - och tänka på rätt sätt.

– Johan har gjort en enorm mental resa. Han har haft en släng av hypokondri och tänkt det värsta hela tiden. Han har haft en tendens att tycka att han är trött, tung och sjuk, och det har vi jobbat med sen 2004, Johan och jag. Att hitta ett annat fokus, säger Wiklund i dag.

Wiklund följde gårdagens enorma guldlopp från soffan tillsammans med hunden Johan (ja, döpt efter den Johan), och glädjen var mycket stor i huset i Bollstabruk.

Tillsammans med Johan Olsson har han gått igenom fantastiska perioder - och jobbiga stunder.

Det har varit en fajt mot tvivel och motivationsbekymmer.

– Johan har ju tänkt flera gånger på att lägga av, säger Stig och fortsätter:

– Och utan peppning tror jag att han hade kunnat sluta. Han har varit skadad och haft en jäkla otur. Då är det lätt att man börjar fundera. "Räcker jag till? Är jag bra nog?". Men jag har sagt till honom att han har förutsättningar att bli bäst i världen. Att bli en mästerskapsåkare.

Ja, skador och problem med luftrören har varit tuffa hinder på vägen.

Just detta gör hans VM-guld ännu större, menar sjukgymnasten Magdalena Moström Kledzik, som jobbat nära Johan under en lång tid.

– Det är svårt att unna någon ett guld hårdare än Johan. Han har fått jobba så enormt mycket med sin kropp genom åren. Han har varit drabbad av skador och fått kämpa väldigt mycket med det. Framförallt i gymmet, men även med behandlingar. Hans resa är enormt imponerande, säger hon.

Värst var det hösten 2011. Under ett träningspass på rullskidor slant han med ena staven och fick en stark smärta i nacken.

Olsson befarade det värsta - diskbråck.

– Då var han väldigt deppig. Det är nog det mest negativa han upplevt. Han trodde att det kanske var slut, säger Tommy Olsson.

Som tur var blev det inte så. Det var inte diskbråck, utan "bara" en nerv som kommit i kläm.

Satsningen kunde rulla vidare.

 

Johan Olsson beskriver gårdagens guld "som det största man kan vinna", och det är en seger han drömt om länge.

Redan efter bronset i Vancouver-OS för tre år sedan fanns en stor revanschlusta, och inför årets säsong drog han upp tydliga riktlinjer tillsammans med rådgivaren Stig Wiklund.

– Ja, vi träffades för ett år sedan ungefär och han sa då att femmilen var hans största mål. Det var femmilen han ville vinna, säger Wiklund.

Inför varje lopp får Olsson tre ledord av Wiklund, för att sättas i en bra sinnesstämning.

Huvudbudskapen i meddelandet som skickades i lördags kväll var dessa:

* Jag gör mitt eget lopp.

* Jag är kraftfull.

* Jag är modig.

Så vad kan vi konstatera efteråt?

– Att han gjorde sitt eget lopp. Att han var kraftfull. Och att han var modig!

– Johan är en perfektionist, lite av en konstnär, och det har varit viktigt för honom med de här nyckelorden, säger Stig Wiklund.

Inför loppet hade Stig och Johan pratat mycket om att kunna utmana "trötthetströskeln".

Och det är en lika fysisk som mental prövning.

För att kunna pressa sig till det yttersta har Johan Olsson inför mästerskapet ägnat många timmar på löpband vid Vintersportcentrum i Östersund, samt haft långa diskussioner med Stig.

– Vi är tränade för att klara det här. Om jag skulle komma dit en gång, helt otränad, då skulle bandet äta upp en. Man skulle bli totalt överkörd.

– Och Stig har hela tiden pepprat mig med att jag ska vinna VM-guld på femmilen. Det mentala fokuset är så sjukt mycket hans förtjänst. Han plockar ner en på jorden ibland och säger till mig "nu får du fan skärpa dig!", säger Johan Olsson i dag.

 

Johan Olsson är snart 33 år, och anledningen till hans relativt sena genomslag har med mognad att göra. Det menar pappa Tommy.

- Johan står med fötterna långt ner i den svenska myllan. Och han har blivit mycket lugnare sedan han och Anna fick Molly. Han har insett att skidåkning faktiskt inte är allt.

Som Johan säger själv:

– Det här guldet är för min familj. För min fru, som tar hand om vårt barn. Hon gör det möjligt för mig att fortfarande vara en elitskidåkare. Det är tufft med ett litet barn, med sömnlösa nätter. Hon betyder otroligt mycket.

Tommy och Johans mamma Eva var i Val di Fiemme i mitten av mästerskapet, men följde gårdagens guldlopp från soffan i Sundsvall.

– Jag pratade med Johan i december, och då sade han till mig: "jag struntar nog i femmilen". Så när jag bokade resan hoppade vi den, säger Tommy.

Men vad gör väl det?

Pappa Tommy och mamma Eva fällde glädjetårar framför tv:n i stället.

– Jag kunde inte sitta still. Jag for runt, runt här hemma och var väldigt nervös. "Tänk om han ramlar, tänk om han ramlar", sa jag till Tommy, säger Eva, innan hon avslutar.

– Tänk vad härligt att han får den här triumfen nu, man vet ju hur mycket jobb det har varit.

Vad som väntar för Johan Olsson återstår att se - men Stig Wiklund är övertygad om att framgångsvågen kommer att fortsätta.

Han säger att Johan har alla möjligheter att "bli OS-kung i Sotji", och avslöjar att de tillsammans diskuterar ett bokprojekt.

Arbetsnamnet: "Genom svårigheterna - mot stjärnorna".

– Utan den mentala resan hade Johan aldrig varit där han hade varit. Om det sen är jag eller någon annan som hjälpt honom - det spelar ingen roll. Det vore intressant att beskriva hans resa. Dipparna som har varit, tvivlet som funnits där... Han har till och med haft tankar på att börja med skidskytte… När han sa det till mig sa jag till honom: "fan, är du inte klok!? Du ska ju bli bäst i världen på skidor!"

Tänk så rätt han fick.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter och Instagram.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag