Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag blev skraj för vad som höll på att hända"

Maria Rydqvist. Foto: Nils Jakobsson / BILDBYR N
Foto: Stanko Gruden/Agence Zoom / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE
Foto: Nils Jakobsson / BILDBYR N

Maria Rydqvist, 33, har levt hela sitt vuxna liv som längdåkare på landslagsnivå.

Nu släpper hon en bok om sina erfarenheter.

Fylld av kritik mot en manligt styrd värld, fylld av råd till kvinnliga idrottare - och med skakande berättelser om ätstörningar.

Som tonåring var hon själv nära att drabbas.

– Jag hade tur som fick hjälp. Det hade kunnat sluta på ett helt annat sätt, säger Maria Rydqvist.

Fakta/ Maria Rydqvist

Namn: Anna Maria Sofia Rydqvist.

Född: 22 mars 1983.

Bor: Älvdalen.

Familj: Sambo med Bengt Leandersson, döttrarna Wilda, 6, och Charlize, 3.

Meriter i urval: VM-silver stafett 2015, 4:a 10 km fristil VM 2015, tre SM-guld, silver JVM 15 km f 2003.

Året var 1998 då en 15-årig talang vid namn Maria Rydqvist klev högst upp på prispallen efter att ha vunnit ungdoms-SM.

Arton år senare kan Maria Rydqvist börja se tillbaka på en ytterst framgångsrik karriär med VM-silvret i stafett 2015 i Falun som höjdpunkt.

Hittills, kan man tillägga.

För Maria Rydqvist är inte färdig. I våras beslutade sig 33-åringen för att göra ännu en mästerskapssatsning med VM i Lahtis 2017 som mål.

Rydqvist har under de senaste åren uppmärksammats för mer än bara sina framgångar som skidåkare.

Dels som frispråkig debattör som bland annat via sin egen blogg lyft frågor om orättvisor i idrottsvärlden.

Dels genom att under pågående elitkarriär fött två döttrar och ändå lyckas komma tillbaka till yppersta världsnivå.

"Det är faktiskt lite galet"

Nu tar Maria Rydqvist nästa steg i livet - in i rollen som författare.

Nu till veckan släpps Rydqvist bok "Kvinnor, idrott & manliga ledare" på Sportförlaget.

360 sidor lång.

Skriven helt själv.

Späckad med fakta, intervjuer, åsikter och egna upplevelser.

En del av boken handlar om svårigheterna att få ihop tid till att både vara mamma och elitidrottare. Ändå har du klarat av även skriva en b-o-k?

– Det är faktiskt lite galet, men...jag gillar ju att ha mycket att göra. Jag är ganska rastlös. Så på det sättet har det varit perfekt.

Verkligen?

– Ja, skrivandet är ett bra komplement till träning. När du skriver tar du det fysiskt lugnt. Och jag har kunnat skriva stora delar när jag varit i väg på resor och läger, berättar Maria Rydqvist.

Efter att ha läst boken vet jag ändå inte riktigt hur jag ska kategorisera den. Den spänner över så mycket. Hur skulle du själv beskriva den?

– Kanske som en blandning av biografi, faktabok och diskussionsbok.

Rydqvist fortsätter:

– Jag började med tanken att skriva den bok jag själv saknat, med den kunskap jag velat ha som kvinna och idrottare. Men under processen har det kommit in andra saker. Som diskussionen runt jämställdhet.

Var vill du se din bok läsas?

– I så breda sammanhang som möjligt. Även om jag vänder mig mest till kvinnor så vill jag även att män ska läsa den - för att lära sig om kvinnor och jämställdhet.

Boken "Kvinnor, idrott & manliga ledare" sätter fokus på en rad olika områden. Som sexualisering i medierna, menstruation, p-piller, graviditet och de kvinnliga idrottarnas status jämfört med männen.

Det sistnämnda ämnet är tämligen positiv läsning - i alla fall när det handlar om Rydqvist egen idrott.

– Ja, längdåkning är ett exempel på det ändå hänt väldigt mycket på förhållandevis kort tid, säger Maria Rydqvist.

Hon menar att betydelsen av några specifika individers insatser har varit helt avgörande:

Mer exakt Lina Andersson och Charlotte Kalla.

– Det känner jag ju själv, hur Charlotte är en som förändrat mitt sätt att se på min prestation, på mina möjligheter. Och så tror jag det är för de flesta.

Men ur en jämställdhetssynpunkt är långt i från allt bra inom skidsporten.

– Nej, det är en väldig obalans. På vissa områden har det hänt väldigt mycket - på andra inget alls.

Vad tänker du på?

– Ledarsidan.

I boken redovisar Rydqvist svart på vitt läget i sitt förbund. Just nu är bara 4 procent av alla ledare på seniorlandslagsnivå kvinnor.

Det kan jämföras med Riksidrottsförbundets uttalade mål att minst 40 procent av ledarstaben nivå ska utgöras av kvinnor år 2017.

Får se nu, det är bara tre månader kvar till 2017 - den siffran låter bara som en skrivbordsprodukt?

– Ja, det är ju så. I alla fall när det gäller skidförbundet.

Ändå är det här något som diskuterats ganska flitigt de senaste två åren?

– Och då trodde man ju att något skulle förändras. Men nej. Och det är konstigt.

Om du själv fick jobbet som längdchef på förbundet i ett år - hur skulle det se ut 12 månader senare?

– Det skulle definitivt vara hälften kvinnor i ledningen.

Ett argument som brukar dyka upp är att det påstås saknas kvinnor med rätt kompetens?

Maria Rydqvists bok.

– Men det stämmer inte.

Maria Rydqvist menar att någon form av kvotering borde vara aktuellt.

– Det är en självklarhet att ha lika många aktiva tjejer och killar i landslagen. Då borde det vara lika givet att fördelningen ser likadan ut på ledarnivå.

"Ätstörningar det svåraste att skriva om"

En stor del av "Kvinnor, idrott & manliga ledare" behandlar det av svensk idrotts allvarligaste problem:

Ätstörningar.

Maria Rydqvist har intervjuat forskare, läkare och flera aktiva om problematiken. Friidrottarna Emma Green och Ida Svensson samt skidåkarna Sofia Henriksson, Marie Svan och Anna Haag är några av dem som delar med sig av sina historier.

Det är omtumlande läsning.

Inte minst den del när Rydqvist berättar om hur hon i gymnasieåldern själv plötsligt hamnade i farozonen.

– Just ätstörningar var det svåraste ämnet att skriva om. säger Rydqvist.

Varför?

– Jag vill ju spegla verkligheten utan att försköna den. Men samtidigt inte uppmuntra någon, väcka den björn som sover eller skapa ett problem.

Rydqvist fortsätter:

– Men samtidigt är det så himla viktigt att vi faktiskt pratar om det här.

I boken beskriver Rydqvist hur hon under gymnasietiden började fundera kring att det kanske skulle vara bra om hon tappade något kilo, om att det kanske kunde göra henne till en bättre skidåkare.

"Jag gick och tänkte på det ett tag, innan jag omsatte det i handling. Jag berättade det inte för någon. Det skulle bli mitt eget projekt som ingen annan behövde ha någon åsikt om."

Men till slut tappade Rydqvist kontrollen över sitt "hemliga projekt". Kilon försvinna och mensen uteblev. Allt kulminerade när hennes bäste kompis knackade på hemma och konfronterade Rydqvist med frågor runt hennes viktminskning.

"Jag förnekade för min kompis att jag hade gått ner i vikt, trots att det var ganska uppenbart. Jag kände mig avslöjad, påkommen och skyldig. Men jag blev också rädd.", skriver Rydqvist.

"Hade jag tappat kontrollen? Jeansen kändes plötsligt väldigt stora och lösa. Med ens kände jag mig väldigt smal, benig och tanig. Det var skrämmande och obehagligt, samtidigt som en del av mig trivdes väldigt bra med just detta."

I dag ser Maria Rydqvist tillbaka på den perioden i sitt liv med obehag - och samtidigt lättnad över att hennes kompis vågade säga i från.

– Jag blev ju skraj för vad som höll på att hända. Och det hade kunnat sluta på ett helt annat sätt. Man vet ju att ju längre det pågår, ju svårare är det att vända.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!