I dag är det VM-stafett igen.
Distansen vi alla vill åka men ingen vet förrän dagarna innan vilka som verkligen får chansen.
Sveriges damlag som har blivit både jämnare och bredare för varje mästerskap som har gått.
Värdet och äran i att få köra som bara vuxit i takt med att laget blivit starkare och guldchanserna större.
Inför VM i Falun var jag långt ifrån påtänkt när en månad återstod. Förhoppningarna om att få en plats fanns inte förrän VM väl hade startat.
Att kvällen efter fjärdeplatsen på 10 km få besked om att få åka var stort.
Medaljförhoppningarna var skyhöga och efter lagets OS-guld året innan fanns förhoppningar om att göra det omöjliga (att slå Norge) igen.
"De enda som bryr sig om du mår dåligt"
Att åka en VM-stafett är något annat än en vanlig VM-distans.
Med en annan sorts press, en annan sorts förväntan än inför andra VM-lopp.
VM-lopp där närmsta familjen är det enda som behöver bry sig om det går dåligt.
VM-lopp som ifall du inte heter Charlotte Kalla eller Stina Nilsson är glömda lika snabbt som du passerade mållinjen.
Efter tisdagens millopp var Ida, Anna, Charlotte och Stina de väntade namnen att få åka idag. Rutin och erfarenhet, före talang och ovisshet.
Visst har Ebba funnits i tankarna hela vintern, men eftersom hon inte testades i tisdags och hade oturen att inte kunna göra sig själv rättvis på skiathlonen trodde jag själv att den tråden kanske var bruten.
Därför var det med viss förvåning men väldigt mycket glädje jag hörde Ebbas namn presenteras i går.
Ett modigt lag. Ett kittlande lag.
Ett lag vi nog är många som ser fram emot lite extra att få se.
Med 19-åringen som aldrig åkt en seniorstafett och knappt fått chansen att köra några världscuplopp i hela sitt liv.
Tredje sträckan med skate och jämt högt tempo.
Tredje sträckan som är den jag själv har åkt i alla mina stafetter de senaste nio åren.
Sträckan som sällan är den som är mest avgörande, men i en damstafett där alla sträckor är viktiga och där enbart bevakning av positioner sällan existerar.
"Ett junior-VM är inte samma sak"
Att köra en junior-VM stafett är inte samma som att åka en VM-stafett med 20-, 30- eller 40 000 åskådare på plats.
Att åka VM-stafett första gången man kör en seniorstafett är inte det samma som när man har gjort det 10 gånger förut. När man vet ungefär vad som väntar, vilken fart som krävs och känner självförtroende i hur man ska tackla det som sker.
Ebba har hanterat favoritskapet inför junior-VM väl och det lopp hon gjorde i skiathlonen i lördags.
När hon mötte pressen i går verkade hon inte speciellt nervös eller orolig för sin uppgift.
Kanske har Ebba även talangen att tackla nya och tuffa utmaningar på precis rätt sätt. Lugnet och självförtroendet som det tar år för andra att skapa sig.
Att köra stafett är idrottens mest nervkittlande kärna. Det roligaste man kan åka. Men också det mest nervösa, ovissa och med klart störst förväntan på sina axlar.
Jag hoppas att Ebba har fått många, precis sådana, sms som det Charlotte skickade till oss andra inför stafetten i Falun.
Jag hoppas och tror mycket på detta lag idag.
Det kommer att bli spännande.
Och jag kommer att imponeras lite extra djupt ifall Ebba lyckas bärga fram Stina för medaljläge.
