En rödblommig 17-åring går i mål inne på Lugnets skidstadion i Falun. Av alla 106 startande på 10 kilometer klassiskt är Eva Ingebrigtsen en av de yngsta åkarna.
– Det var tungt i dag. Jag kände inte att jag hade en superdag, men det kändes ändå ganska bra, säger hon efter att ha slutat 42:a.
Hon är en av Norges mest lovande längdskidstalanger. Redan när Eva Ingebrigtsen var tolv år gammal skrevs det artiklar i grannlandet om en konditionsidrottare utöver det vanliga.
– Jag försöker att inte tänka så mycket på det och bara göra mitt bästa. När man är här ser man också hur långt upp det är till toppen, så det finns en del att jobba med.
– Jag drömmer ju om att bli bäst.
För att ta sig till toppen trodde Ingebrigtsen att hon behövde gå ner i vikt. Och när hon väl börjat vågade hon inte sluta.
När det var som värst vägde hon 43 kilo och som resultat av ätstörningen försvann mensen i två år.
”Jag ägnade all min energi åt att låtsas vara glad”
I höstas, i en stor intervju med Dagbladet, berättade norskan för första gången om sin sjukdom – anorexin som tog över hennes liv i de tidiga tonåren.
– Jag kunde vara med vänner, men jag var inte närvarande. Jag ägnade all min energi åt att låtsas vara glad, men inuti var allt bara ”när, vad och hur mycket kan jag äta nästa gång?”, berättade hon för tidningen.
Drygt två månader efter publiceringen är 17-åringen stolt över att hon vågade berätta.
– Jag tyckte ju att det var lite svårt och ganska läskigt att göra det. Men samtidig: om jag kunde hjälpa någon annan så ville jag gärna göra det. Och nu i efterhand känner jag att har växt i mig själv. Jag är väldigt glad över att jag gjorde det, säger hon till SportExpressen.
Vad har du fått för reaktioner?
– Det är många som säger att de uppskattar min öppenhet och när man börjar prata om det så inser man att det är ganska många andra som tänkt likadant.
– Tidigare har jag egentligen inte hört så mycket om de här problemen i skidvärlden. Men nu på senare tid känns det som att folk är bättre på att prata om det. Jag tror man är på god väg att bli mer öppna om det, det tycker jag är väldigt bra.
Ingebrigtsen beskriver hur hon är i sin egen bubbla ute i skidspåren, där märkte hon knappt av sjukdomen.
– Men när jag blev friskare märkte jag att det gick mycket bättre, jag åkte fortare. Det är jätteviktigt att äta tillräckligt för att orka träna.
Stoppades från att åka skidor
Räddningen blev hennes föräldrar.
– Jag hade en period när jag inte åkte skidor, det var mamma och pappa som gjorde den avvägningen. Jag tror det är viktigt att slå ner hårt på det, för då blir man motiverad till att bli bättre.
Vad har din familj betytt i det här?
– Det är ju väldigt viktigt att man är öppen om det i familjen och att man kan prata om det. Till slut är det ju du själv som måste göra förändringar, men hade det inte varit för mamma och pappa tror jag inte att jag hade insett hur allvarligt det faktiskt var.
– När du har någon runt dig som vet hur du faktiskt har det så hjälper det dig att inte hamna i dåliga vanor igen. Det är väldigt viktigt för det kan bli ännu svårare att hantera dåliga dagar annars.
Eva Ingebrigtsen jobbar fortfarande med sin anorexi, men nu är de bra dagarna betydligt fler än de dåliga.
– Det går väldigt bra. Det är alltid så att man kan ha några sämre dagar, men överlag så går det väldigt bra.
Premium
Premium
Premium