Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Erik, 24, flög ut från stup – blev förlamad

Han var längdåkare på elitnivå.Foto: Kelly Gorham.
Erik Axelsson har blivit förlamad.Foto: SARA BRATELL.

LIDINGÖ. Elitskidåkaren Erik Axelsson, 24, har precis blivit förlamad efter en fasansfull olycka.

Han sitter i rullstol – med ett leende på läpparna.

– Jag mår genuint bra! Jag ser positivt på framtiden och känner mig otroligt obegränsad, säger Axelsson i en stor intervju med SportExpressen.

Erik Axelsson sitter på en pinnstol inne i ett sterilt konferensrum på Bosön, idrottsanläggningen på Lidingö strax utanför Stockholm.

Han har en mikrofon fäst i t-shirten och ska för första gången ställa upp på en längre intervju om olyckan och den nya livssituation som han har hamnat i.

Men först måste vi prata om det som precis hände.

På något sätt lyckades han på egen hand hoppa från sin rullstol till den där pinnstolen – trots att han är förlamad från bröstet och nedåt.

– Ja, hur fan går det där till? Jag vet inte själv, säger Erik Axelsson och skrattar.

– När man inte har några magmuskler så får man ofta jäkligt taskig balans. Men på något sätt löser jag det ändå!

Har du hjälp av skidåkningen i sådana lägen?

– Så kan det vara. Jag har ju tränat i så många timmar och känner min kropp så väl. Jag har väl byggt upp någon sorts kroppskontroll som fungerar även utan muskler… jag vet inte, ärligt talat.

LEENDET! Erik Axelsson har blivit förlamad, men är ändå positivt inställd till livet. "Jag känner mig otroligt obegränsad", säger han.Foto: SARA BRATELL.

Erik Axelsson är 24 år gammal och kommer från Piteå. Anledningen till att vi just nu sitter på Bosön är att han går på ett sju dagar långt läger för personer som nyligen drabbats av ryggskador.

Vad man gör på ett sånt läger? Tränar. Stenhårt.

– De kör skiten ur oss här! Vi tränar seriöst mer än vad jag gjorde när jag åkte skidor. Ibland det är fyra pass om dagen, säger han och flinar.

– Men det är grymt, verkligen. Jag har fått träffa massa coola människor och ledarna som jobbar med oss har också ryggmärgsskador, så de kan de tips och tricks om allt möjligt.

– Jag är så tacksam över att få vara här.

"Ringde pappa i panik"

Livet har förändrats ordentligt för Erik Axelsson under de senaste månaderna.

I mars avslutade han ännu en skidsäsong borta i USA, där han tävlade för skollaget på Montana State University. Han placerade sig som åtta i den totala RMISA-cupen, strax bakom Martin Bergström som den här helgen tävlade för svenska landslaget i världscuptävlingarna i Davos.

Sen packade han ihop sina väskor och flög över Atlanten för ett sommarlov hemma i Piteå. Och där inträffade olyckan, en sen kväll i augusti.

STJÄRNA I USA. Erik Axelsson skördade stora framgångar i spåret under sin tid på Montana State University.Foto: MSU.

Han tar ett djupt andetag innan han börjar berätta vad det var som hände.

– Det var på natten, jag var själv och cyklade med telefonen i handen…

– Och jag cyklade ut för ett stup.

Kraschen blev brutal.

– Jag flyger framåt, över styret och landar på bröstkorgen. Benen kommer över mig bakifrån och slår mig i bakhuvudet, som en skorpion.

Erik Axelsson berättar att han låg avsvimmad på marken i ”fyra-fem timmar”. När han vaknade upp var det morgon.

Och han fick en chock.

– Jag fattar inte var jag är och ser att telefonen ligger tio meter framför mig. Det är då jag känner mig själv på magen och känner att det är som gelé, fast varmt… och jag känner ingenting.

– Då är det bara överlevnad.

Han försöker slita sig fram till telefonen genom att dra i gräset med händerna, men det går inte. Lösningen blir i stället att rulla.

Han tar tag i ena benet, kastar det över det andra och låter kroppen följa med i rörelsen. Och så gör han om samma process, om och om igen.

– Det tar nästan en timme att rulla tio meter.

Till slut har han telefonen i sina händer.

– Jag ringer till pappa och säger i panik: ”Jag är förlamad, jag vet inte vad jag ska göra!”. Han säger: ”Ring ambulansen, ring 112!” Jag gör det och lyckas genom Google Maps få fram ungefär var jag är.

– Men telefonen dör i samtalet. Och jag svimmar av precis efter det.

Stödet från familjen

Ungefär en timme efter larmsamtalet vaknar Erik Axelsson till liv. Han hör att någon skriker ”Erik, var är du?” och lyckas svara.

Sen går allting väldigt snabbt. Han hamnar i en ambulans och körs till Sunderby sjukhus där läkarna förklarar att han brutit nacken. Han flygs med helikopter vidare till Norrlands universitetssjukhus i Umeå där han opereras direkt.

– Bryter man nacken så blir man oftast förlamad i armarna också. Men själva ryggmärgsskadan ligger på bröstryggen och det gör all skillnad. Nu har jag armarna kvar!

Hur var första tiden på sjukhuset?

– I början var det bara en chock. Jag tänkte typ ingenting första veckan, det var bara tomt. Jag gick på skitstarka mediciner och hade svinont i ryggen…

Men sen?

– Sen har det gått bra!

Han ler igen.

– Det har varit en omställning, så klart. På en dag har livet blivit en helt ny utmaning. Men mitt mål nu är att bli så stark som möjligt, så rörlig som möjligt och så självständig som möjligt.

– Jag vill inte att någon ska titta på mig som att jag drar ner gruppen, eller att det ska bli långsammare för att jag är med. Jag vill att det ska vara mer ”häng på, nu kör vi!”.

PÅ LÄGER. Under lägret på Bosön har Erik Axelsson tillgång till ett helt gym där allt är rullstolsanpassat.Foto: SARA BRATELL.

Under vår intervju inne på konferensrummet på Bosön återkommer Erik Axelsson flera gånger om till hur mycket familjen betyder för honom. De har funnits vid hans sida hela tiden – och har nu dessutom byggt om hemma i huset i Piteå för att det ska bli mer anpassat för hans liv i rullstol.

Hittills har allting fungerat väldigt bra, förklarar han, även om det ibland uppstår en del utmaningar.

– När filpaketet står på översta hyllan i kylskåpet kan det vara lite svårt att nå ibland, men allting löser sig. Jag försöker lära mig att klara av allting själv.

– Mamma och pappa är med hela tiden, men de tar lite avstånd. Först får jag prova och ramla tre gånger innan de hjälper till.

Hur reagerade din familj efter beskedet att du blivit förlamad?

– Det är väldigt mycket en avspegling av hur jag själv reagerade. Hade jag varit negativ och asdeppig hade de tyckt att det var jättejobbigt, så klart. Men jag har haft ett stort leende på läpparna och då mår de också bra.

Han fortsätter:

– De tycker att det är kul att vara med. Jag får tillbringa mycket tid med dem nu, när jag är hemma, och det blir lite som när man var liten och åkte skidor och mamma och pappa alltid var med och vallade och lagade mat och så där. Men nu får de hjälpa till på annat sätt.

– De får gå bakom när man ska träna på att köra på bakhjulen och sånt.

Aktuell för Paralympics?

När vi frågar Erik Axelsson hur han ser på framtiden får han återigen ett leende på läpparna. Han säger att framtiden känns ”spännande”.

Redan en och en halv vecka efter olyckan var han i gång med sina studier igen. Han har ett år kvar på sitt masterprogram på Montana State University och planen är att återvända till USA. 

– Jag kände ganska tidigt att ”jag tänker fan inte ligga här och inte göra någonting, nu har jag massa tid att läsa”. Så nu läser jag på distans.

– Planen är att vara tillbaka i Montana i slutet av augusti och målet är att i maj 2020 kunna rulla upp på scenen och kasta hatten och vara jävligt stolt över mig själv, att jag ändå lyckades ta mig tillbaka och klara av den här utbildningen, avsluta det jag påbörjade i skolan.

I RULLSTOL. Erik Axelsson sitter i rullstol, men ser inte det som något hinder. Han jobbar nu för att bli så rörlig som möjligt.Foto: SARA BRATELL.

Sen då?

– Efter det har jag ingen aning. Jag försöker att ta det ganska lugnt och inte planera för långt fram.

Det är dock inte omöjligt att vi får se honom tävla igen. Han har provat på flera olika idrotter under den senaste tiden och har redan sneglat lite mot vilka grenar som finns i Paralympics.

– Jag tycker det är kul att träna och hålla i gång. Man har blivit dum i huvudet av att åka skidor i 24 år, av någon anledning gillar man att plåga sig själv. Så… vi får se om jag hittar någon idrott som jag tycker är kul, som jag vill tävla i. Det är väldigt möjligt.

– Men just nu är fokus på att avsluta skolan.