"Det finns inte någon mångfald i skidorna"

Emma Arnesson är initiativtagare till föreningen "Hej Främling" som hjälper att integrera flyktingar - bland annat genom att träna just längdskidåkning.
Foto: Anneli Åsen/Östersund-Posten.
Foto: Nils Petter Nilsson

VAL DI FIEMME/PITEÅ. Längdåkning brukar beskrivas som en svensk folksport. Något som kan ena ett helt land bakom dess stjärnor.

Men det går också beskriva idrotten som gett Sverige profiler som Charlotte Kalla, Johan Olsson och Stina Nilsson med ett helt annat namn:

Den Vita Sporten.

SportExpressens Tomas Pettersson gav sig ut på jakt efter åkare med utomnordisk bakgrund inom svensk längdåkning.

På landslagsnivå. På elitnivå. På skidgymnasienivå.

Hur många han hittade?

Noll.

• Val di Fiemme, lördag den 9 januari.

Det är världscup.

Det är till och med lite mer än så. Tour de ski är det närmaste sporten kommer ett världsmästerskap denna vinter.

Detta är tävlingen alla vill vinna.

Tävlingen ingen frivilligt avstår.

Tävlingen som samlar precis alla klotets bästa längdåkare för att under tio dagar göra upp om världsherraväldet.

I ett allt tätare ösregn på VM-stadion i Val di Fiemme passerar åkarna genomblöta och totalt utpumpade förbi i målfållan.

Norrmannen Petter Northug muttrar efter sitt fiaskolopp, schweizaren Dario Cologna är förkrossad efter att ha skadat sig, forna polska superstjärnan Justyna Kowalczyk sladdar in i mål som utklassad 23:a. Då har redan norskan Heidi Weng i ett par minuter gråtit glädjetårar efter sitt livs första världscupseger,

Den sjunde etappen är avklarad.

Bara den där klättringen uppför slalombacken på Alpe Cermis återstår av säsongens höjdpunkt.

Överallt står ledare och åkare och försöker räkna sekunder och minuter för att få fram avstånden i resultatlistan inför nästa dags jakstart. Har Charlotte Kalla fortfarande någon chans på pallen? Kan Ingvild Flugstad Östberg hålla undan för Therese Johaug? Kan överhuvudtaget någon svensk herre ta plats bland de 30 bästa?

Och så vidare.

Själv står jag för mig själv och räknar på något helt annat. Prickar av varje åkare, noterar varje nationsbeteckning och försöker få något slags begrepp om hur stor global angelägenhet jag egentligen just bevittnat.

Svaret?

Inte direkt jättestor.

Sammanlagt var det åkare från blygsamma 21 nationer som plaskade fram i de fuktiga spåren. Sju av länderna hade dessutom bara en enda åkare till start.

Ett par dagar tidigare hade jag haft ett samtal med en man som heter Filip Grabowski som jobbar med tv-rättigheterna till världscupen i längdåkning.

Grabowski berättade om ett krympande antal tv-tittare de senaste åren. Om sin förhoppning att nya profiler från nya länder skulle göra entré på skidsportens scen. Om sin önskan att en världscup inte borde vara lika med en skandinavisk cup eller – än värre – bara en Norgecup.

Jag funderar lite på det när längdåkningens alla världsstjärnor fortsätter att passera förbi mig i regnet.

Gutter og jenter. Naiset ja miehet. Kvinnor och män.

Och alla ser de ut att vara stöpta i samma form.


* * *


• Piteå onsdag 27 januari.

Det är första tävlingsdagen på skid-SM.

Säsongens examensprov för landets alla skidklubbar, tävlingen där sportens doldisar plötsligt får chansen att mäta sig med världscupstjärnorna.

Och ibland tar den.

– Jag kan inte förstå att det är sant, säger Ebba Andersson, 18, om och om igen.

Några minuter tidigare har hon spurtat över mållinjen på Lindbäckstadion, någon mil utanför centrala Piteå.

Visserligen en dryg minut efter världsstjärnan Charlotte Kalla. Men lika fullt sensationell tvåa före resten av alla landslagsåkare.

– Åh, herregud, säger Ebba Andersson och skakar på huvudet.

När mörkret några timmar senare börjar sänka sig över skidstadion är fortfarande Ebba Anderssons lopp dagens klart lysande samtalsämne. Och 18-åringen har samtidigt lämnat doldislivet bakom sig för en helt ny fas i sin skidkarriär.

– Allt det här är jättekul...men kändis? Nä, jag är ju fortfarande bara den jag är, säger hon försiktigt.

Även om denna fjäderlätta talang från Sollefteå är dagens tunga nyhet är SM som vanligt framför allt en uppvisning i svensk skidsports bredd.

Nej, det är kanske inte norsk storleksklass på startfälten men ändå en imponerande blågul styrkedemonstration.

Trots återbud från, bland andra, flera av landslagsstjärnorna är det 183 åkare som kommer till start i dagens två lopp.

Och resultatlistorna är fyllda av namn som Andersson, Svensson, Eriksson och Johansson. 


* * *


– Hmm...nä, det tror jag inte.

Karin Ersson, nytillträdd utbildningschef för längdåkning på svenska skidförbundet, ber sedan att få dubbelkolla för säkerhets skull med en ansvarig kollega.

Frågeställningen var i och för sig ganska komplex - och dessutom tudelad:

1) Finns det någon bland de sammanlagt 52 uttagna i a-landslag, utvecklingslandslag eller juniorlandslag som har utomnordisk bakgrund?

2) Finns det någon med utomnordisk bakgrund bland alla eleverna på landets fem längdgymnasier med riksintag? 

Karin Ersson återkommer:

– Nej, så vitt vi kan se finns det ingen.

Vad tycker du om det?

– Det är bara att erkänna att jämfört med andra idrotter som till exempel fotboll så är vi långt efter, säger Karin Ersson.

Och vad gör ni åt det?

– Vi håller precis på att se över våra planer fram emot 2025. Hur vi kan locka fler att börja med längdåkning. Och i det arbetet ingår självklart bland annat invandrare.

Det är svårare att få någon överblick hur läget är på klubbnivå.

Men inget område borde väl vara bättre lämpat för ett stickprov än Stockholm. Regionen med flest invandrare i landet.

Resultatet?…

"Jag har frågat runt bland de större föreningarna i Sthlm och dessvärre inte hittat någon aktiv ungdom med invandrarbakgrund", skriver Nina Nygaard, pressansvarig i Stockholms skidförbund i ett mejl.

På sikt är det förstås rätt bekymmersamt att en snabbt växande del av Sveriges befolkning närmast helt saknas bland utövarna i längdåkning. En sport som samtidigt genom historien ofta setts som en av hörnstenarna i svensk idrott.

Och i en tid där krävande, individuella konditionsidrotter inte med någon som helst självklarhet står högst på unga idrottares lista över karriärval, är rekrytering en nyckelfråga för sportens framtid.

Det verkar alla inblandade rörande överens om.

Liksom problemen.

– Allt handlar om att skapa fler som åker skidor. Oavsett om vi pratar motion eller elit. Vi behöver både fler som åker Vasalopp för nöjes skull och fler som vill tävla, säger Ida Ingemarsdotter, 30.

Landslagsåkaren med åtta VM- och OS-medaljer säger sedan:

– Att skapa en större mångfald i vår sport skulle verkligen inte vara fel.

Men det verkar inte vara så enkelt.

– Nä. Sedan är det också det här: Säg att du är en ung talang i både skidor och fotboll. Och så börjar du fundera över hur det kan se ut i en framtid när du nått elitnivå.

Ingemarsdotter fortsätter:

– I ena scenariot tävlar du inför kanske 500 personer längs ett elljusspår. I det andra inför 50 000 på en fotbollsstadion.

Charlotte Kalla, 28, är svensk skidsports stora profil. Och 28-åringen drömmer om en lättare väg ut till elljusspåren för alla nyfikna.

– Ja, jag skulle önska att min sport var lite mer tillgänglig för alla. Att det alltid fanns utrustning att låna. För det krävs ju lite mer än ett par löparskor för att utöva den här idrotten.

Kalla fortsätter:

– Jag vet inte exakt hur man ska gå tillväga. Men däremot vet jag exakt hur mycket det betydde för mig att spela basket och fostras inom skidåkningen som ung - idrotten är ju en så himla bra skola på så många sätt.

Kan du själv tänka dig att engagera dig i den här frågan?

– Definitivt. Kanske inte just nu, men gärna efter min aktiva karriär.

Landslagskollegan Anna Haag, 29, vill också att hennes sport lyckas hitta ett sätt att locka fler aktiva med invandrarbakgrund.

– Ja, absolut. Inte minst för att sport kan vara en viktig del i integrationen, en väg som gör det lättare att komma in i vårt samhälle.

Så vad är problemet?

– Att längdåkning är en extremt liten sport. Det är inte som fotboll som alla har en naturlig koppling till.

– Har du aldrig sett snö som barn är det inte så konstigt om du tvekar att börja med skidor när du kommer till Sverige.

Haag fortsätter:

– Och det är inte så enkelt att bara börja när man kanske är 15 år. Själv har jag stått på skidor sedan jag var barn. I dag är de liksom bara en förlängning av min kropp.

Men även om alla verkar vilja se en öppnare, mer integrerad sport i framtiden kvarstår ändå faktum:

Fram till i dag har det arbetet inte gett något som helst resultat.

Ser du det som ett rent misslyckande?

– Det är i alla fall ett tecken på att vi har något att jobba på, säger Johan Sares, längdchef på Svenska skidförbundet.

Möjligtvis är det en smula tröst för förbundet att det ser precis likadant ut i resten av sportens stora nationer. Som i Norge och Finland. Som i Tyskland och Frankrike.

Orsaken?

– Jag tror att det är en kulturfråga så att det skriker om det, säger Johan Sares.

...och då menar du?

– Att skidsport kräver ett föräldraengagemang i högre grad än många andra sporter. Du måste leta dig till snön, till sporten - och där betyder gener, traditioner och intresse från föräldrar väldigt mycket.

Vad kan ni göra för att hjälpa de som inte har den bakgrunden?

– Skapa en bättre tillgänglighet till sporten. I dag är anläggningar och snöbrist ett problem. Men med satsningar som till exempel skidanläggningen i Göteborg skapar man nya förutsättningar.

Hur viktig är den här frågan egentligen?

– Viktig. Vi vill rekrytera så många som möjligt. Var man än kommer i från. Det här är något vi jobbar med varje dag.


* * *


Vi vänder blicken norrut.

Två av svensk längdåknings starkaste fästen är städerna Umeå och Östersund. Här bor flera landslagsåkare, här finns klubbar med lång tradition av utveckla längdåkare på absolut världsnivå.

Eller om man så vill: Här finns det både kultur och tillgänglighet till sporten för alla som växer upp i städerna.

Oavsett din egen bakgrund.

– Men skidor, nä, det var ändå egentligen något alternativ för mig, säger Stefan Zivkovic i Östersund.

– Jag åkte faktiskt två vintrar i Röbäcks IF, Per Elofssons gamla klubb. Att jag sedan slutade tror jag egentligen inte min bakgrund hade något med att göra, säger Daniel Rahimi, uppväxt i Umeå.

Och fortsätter sedan:

– Om jag ska vara ärligt så tror jag det mest berodde på att jag var så mycket sämre än alla andra.

Zivkovic och Rahimi är annars två ganska bra exempel på idrottstalanger med invandrarbakgrund som trots goda möjligheter valde bort längdåkning. I dag är de i stället profiler i två helt andra sporter.

28-årige Daniel Rahimi, med iransk pappa, spelar hockey i SHL med sitt Linköping.

22-årige Stefan Zivkovic, med serbiska föräldrar, spelar basket i högsta ligan med sitt Jämtland Basket.

– Det avgörande för mig var nog att min pappa spelat basket. När jag kom till Sverige som åttaåring var liksom redan inne i basketkulturen, född i ett land där basket och andra bollsporter är det alla spelar, säger Stefan Zivkovic.

Han berättar att han provat på längdåkning ("fast utför är jag r-i-k-t-i-g-t dålig") men märker en klar skillnad även sitt eget hem hur man ser på sporten.

– Det är ju verkligen en svensk grej att titta på skidor.  Min tjej är ju från Sverige och varje gång vi sätter på tv:n och det är skidor så vill hon titta - medan jag bara vill zappa till något annat. Det blir liksom en kulturkrock.

Daniel Rahimis korta skidkarriär avslutades redan i sjuårsåldern. Hans valde i stället ishockey, en annan svensk folksport som haft uppenbara problem med integration.

– Ja, den här frågan är ett ganska hett ämne även inom hockeyn, säger Rahimi.

Har du något bra förslag på en lösning?

– Personligen tycker jag att såväl skola som klubbar har ett ansvar. Men det gäller nog att göra allt på rätt sätt.

Som är?

– Jag tror inte det handlar om att man ska ut och jaga personer med invandrarbakgrund. Mer att man ska introducera och informera om en sport som kanske känns lite främmande för många.

Rahimi fortsätter:

– Ofta är det ju via skolan man får upp ett intresse. Om man där bara får testa är det lätt att bli fast - och kan sedan få hjälp slussas vidare till klubbarna. Oavsett din egen bakgrund.


* * *


Så finns det inga positiva exempel på hur man ska locka personer med utomnordisk bakgrund till längdåkning?

Visst.

Men då får vi lämna elitnivå, skidförbund och tävlingsverksamhet bakom oss. Och i stället leta fram de ofta ideella krafter som verkar på lokal nivå runtom i landet.

Och de är många.

Ett exempel är Emma Arnesson i Östersund. Initiativtagare till föreningen "Hej Främling" som hjälper att integrera flyktingar - bland annat genom att träna just längdskidåkning.

Hur det gått?

Ungefär hur bra som helst.

– Vi har väl så här långt hjälpt dryga 300 nyanlända att få stå på skidor för första gången i livet, berättar Emma Arnesson.

Hur var reaktionerna?

– Alla älskade det! Intresset har varit enormt stort.

Och projektet har också blivit ordentligt uppmärksammat. 2015 fick Emma Arnesson ta emot stipendiet Kompassrosen och 250 000 kronor ur kung Carl XVI Gustafs hand för sitt arbete.

– Ett uttalat mål vi har med "Hej Främling" är att kunna etablera skidåkare, åtminstone på klubb- och motionsnivå. Att få fler nyanlända svenskar att ägna sig åt längdåkning och skidskytte, säger Emma Arnesson.

Det verkar onekligen behövas.

– Ja, jag upplever ju att det inte finns någon mångfald överhuvudtaget inom svensk skidåkning.

Arnesson menar att en ökad mångfald "absolut" är något som skulle gynna alla inblandade.

– Längdåkning berör ju så många av oss svenskar. Om man då kan skapa möjligheter för nyanlända att ägna sig åt något som hyllas så mycket, kan det ju fungera som en isbrytare in i samhället.

Emma Arnesson fortsätter:

– Och vi borde kunna hitta talanger som kan lära sig att prestera på en hög nivå.

Ja, hur är det med det. Har ni stött på några löften?

– Det är alltid svårt att generalisera, men just i den här frågan gör jag ändå det.

Låt höra.

– Det har ju kommit hit eritreaner med en bakgrund från långdistanslöpning, med en kroppsbyggnad som passar extremt väl även för en uthållighetsidrott som längdåkning.

Och?

– Min erfarenhet är att när de lärt sig tekniken så blir de också väldigt bra.

Så vad blir din slutsats?

– Att det alla gånger absolut finns möjligheter att odla talanger med utomeuropeisk och utomnordisk bakgrund.

Emma Arnesson säger sedan:

– Men vi måste ju engagera oss.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.