Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Brask: Myllylä var en nationell helgedom

Foto: Robban Andersson
Under åren efter Lahtis-VM slogs jag ofta av hur lätt de inblandade verkade ta på dopingskandalen.
Med Mika Myllylä var det annorlunda.
När jag tänker tillbaka på VM-veckorna 2001 minns jag Elofssons båda guldmedaljer, den klassiska Magnusonbacken och hotellet med det lustiga namnet Musta Kissa. Men i slutändan handlade allt bara om Hemohesligan.
Det är lätt att glömma bort, men Mika Myllylä kom till Lahtis som världens i särklass bästa skidåkare. Två år tidigare hade han vunnit en guldtrippel i Ramsau och nu skulle han bli VM-kung även på hemmaplan.
De var sex finska skidåkare som åkte fast för doping, men för ingen av dem blev fallet lika hårt som för Mika Myllylä.
Han var en nationell helgedom, en finsk motsvarighet till Gunde Svan eller Ingemar Stenmark. Det var honom folk var förbannade på.


Under de följande åren mötte jag flera av medlemmarna i Hemohesligan. Varje gång slogs jag av hur lite dopingskandalen i Lahtis verkade ha påverkat deras liv.
# Jag bevittnade hur Jari Isometsä fick skriva autografer till kunderna i sin sportbutik i Äkäslompolo. Några år senare syntes han leende i tv, då han kandiderade till finska riksdagen för Centerpartiet.
# Jag mötte Harri Kirvesniemi, som kort tid efter Lahtis-VM blev erbjuden ett toppjobb hos skidtillverkaren Karhu. Kirvesniemi var stolt över sin skidkarriär och förstod inte varför jag frågade så mycket om den där dopingen. VM 2001 såg han som en parentes i sitt framgångsrika liv.
# Under OS 2006 pratade jag med Virpi Kuitunen, den enda av de sex som kom tillbaka till världseliten efter avstängningen. I Turin hade hon sällskap av Jarmo Riski, tränaren som var avstängd på livstid för sin inblandning i skandalen i Lahtis.

Med Mika Myllylä var det annorlunda.
För honom var Lahtis ingen parentes. Det var början på en lång, brant utförsbacke.
Jag följde honom mest genom det jag läste i tidningarna. Till en början handlade det om comebackförsök, om deltagande i O-ringen och drömmar om en framtid som tränare. Sen ändrade rubrikerna karaktär:
"Myllylä söp bort jobbet"
"Myllyläs fyllefärd på cykel"
"Myllylä blev utkastad – efter stripp"
"Myllylä söp bort allt han hade"
Det är lätt att dra paralleller till en annan finsk vinterstjärna, men med en skillnad. Backhopparen Matti Nykänens liv efter idrotten har dominerats av fylla, slagsmål, fängelsedomar – men nånstans djupt inne i misären tyckte man sig emellanåt ändå se en levnadsglad rebell. I Mika Myllyläs fall fanns ingen rock'n'roll-romantik, bara svärta och smärta.
Myllylä riktade kritik mot den finska idrottsrörelsen, som han ansåg inte tog tillräckligt väl hand om sina gamla stjärnor. Men mest var han nog förbannad på sig själv.

För några år sen berättade Myllylä naket och självutlämnande om smärtan i "Time out", en finsk intervjubok om idrott. Om hur han – till skillnad från de andra dopingdömda från Lahtis-VM – plågades av skuld och skam:
"Jag hade kommit till en punkt där jag föraktade mig själv alldeles fruktansvärt på grund av allt jag ställt till med. Det var otroligt svårt att acceptera mig själv."
"Fortfarande kan ångesten ta överhand och den ger inget rum för positiva tankar. Livslusten är helt borta."
På lagret hos Karhu pryddes väggarna av bilder på Harri Kirvesniemi, drygt fyra år efter VM i Lahtis. Den före detta skidåkaren log och sa:
– Jag tror att finländarna förstått att idrott inte handlar om liv och död.
Precis, Harri. För somliga är det mycket viktigare än så.
Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!