Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

LAKE PLACID, 1980: Stenmark blev världens alpinkung

Foto: Jan Delden
* Antalet nationer: 37
* Antalet deltagare: 1072 (839 herrar - 233 damer)
* Tid: 13 februari - 245 februari
* Antalet grenar: 38
Lake Placid arrangerade spelen 1932 och nu var det dags igen för den lilla byn igen. Ja, för mycket mer än en by var inte Lake Placid med sina 2700 invånare. Och nu hade det naturligtvis hänt en hel del sedan senaste gången för 48 år sedan. Publikintresset var av en helt annan dimension denna gång och redan på förhand förstod de allra flesta att kommunikationerna skulle bli ett svårlöst problem för aktiva, media och publik. Och tyvärr besannades farhågorna i det här fallet flera gånger om. Lake Placid hade egentligen hoppats på att få arrangera spelen redan 1976. Men då valde den amerikanska olympiska kommittén Denver i stället och hur det gick för Denver vet vi ju vid det här laget. Lake Placid anmälde ändå sitt intresse för att ta över men de internationella vinterförbunden valde istället tillsammans med IOK Innsbruck. Lake Placid var för den amerikanska allmänheten mest känt som ett sommarparadis i en av landets största nationalparker beläget i delstaten New York. När spelen arrangerades 1932 hade den svenska truppen en ganska strapatsrik resa. Då kom de till Lake Placid 4 januari för att återkomma till Sverige först i början av mars. Men med de förbättrade kommunikationerna 48 år senare skulle vistelsen inte behöva bli så lång den här gången. Arrangörerna hade redan från början sagt att nu skulle de aktiva komma i centrum. Det sportsliga skulle prioriteras och alla var också överens om när spelen avslutades att här hade de amerikanska arrangörerna verkligen lyckats. Spelen blev en fullträff ur sportslig synvinkel. Men transporterna kollapsade redan första dagen för publik och, media men förbättrades en aning under spelens gång. Mycket beroende på att vädret spelade arrangörerna i händerna och något snökaos som under för-OS-tävlingarna året innan blev det aldrig. Nej, i stället kom ingen snö alls och det ansågs som ett problem i början men med hjälp av snökanoner räddades den situationen och till slut så bävade arrangörerna för att det skulle komma snö på naturlig väg. Nu blev dessa spel de första som avgjordes helt på konstgjord väg. OS-kung denna gång blev utan tvekan hemmasonen Eric Heiden med sina fem (!) OS-guld medan Ingemar Stenmark med två guld, slalom och storslalom, äntligen fick det att stämma under ett Olympiska Spel. Här följer nu höjdpunkterna idrott för idrott ur internationell och svensk synvinkel från de 13:e Olympiska Vinterspelen och vi börjar med bob och rodel två grenar där Sverige inte hade hopp om medaljer mot de stora nationerna Östtyskland och Schweiz.

Svenskar i bobdrama

USA hade satsat stort och som så många andra nationer hämtat snabba och starka startmän från friidrotten. USA hade i sin bobfyra med guldmedaljören på 110 meter häck från 1968 Willie Davenport men det hjälpte föga. En tolfte plats blev det. I den svenska fyran fanns sprintern Kenth Rönn med i Carl-Axel "Jätten" Erikssons besättning. Länge såg det ut som om "Jätten" skulle vara med och slåss om en topplacering. Efter tre av fyra åk låg de sexa men i det sista åket inträffade en av spelens största dramatiska händelser när siste mannen Kenth Rönn slungades ut ur boben sedan den slagit runt i den elfte kurvan. "Jätten" kunde trots detta få ner boben i mål men med bara tre man kvar i den diskvalificerades Sverige. Guldet gick till Östtyskland som vann tre av fyra åk. I tvåmansbob hade det svenska paret "Jätten" Eriksson och Kenth Rönn förhoppningar på en placering bland de sex bästa. Två helt misslyckade åk av fyra innebar att den svenska tvåan kom på 15:e plats av 20 deltagande lag. I det andra åket kom Rönn åt "Jättens" hjälm som trycktes ned i pannan vilket gjorde att "Jättens" glasögon immade igen och med igenimmade glasögon blev tiden inte heller något att skryta med. Många ansåg att det var ett under att svenskarna över huvud taget kom ned helskinnade sedan "Jätten" rattat boben i blindo i 80 kilometers hastighet under halva loppet. I rodel ställde Sverige upp på damsidan med två aktiva och placeringarna blev 13 och 19. På herrsidan blev det i singel en 18:e plats och i dubbel en tolfte.

Enkel resa - knappast!

Ishockeyturneringen skulle som vanligt bli en enkel resa fram till guldmedaljerna för de sovjetiska hockeyproffsen. Amatörerna från resten av den lilla ishockeyvärlden skulle inte göra sig besvär och minst av allt det amerikanska laget med sin skolgossar. Men ack vad hockeyvärlden bedrog sig! USA hade förberett sitt lag sedan augusti 1979. Fram till OS hade laget spelat 61 matcher så utan tvivel kände de varandra och med tränaren Herb Brooks vid rodret hade det unga USA-laget gjort stora framsteg. Men dagarna före OS-invigningen möttes USA och Sovjet i en träningsmatch och då fick de amerikanska förhoppningarna sig en rejäl stöt. Sovjet spelade ut amerikanerna och vann enkelt med 10-3. Segern dementerade ryktena som fanns i svang om att allt inte stod rätt till i det sovjetiska laget. Många av storstjärnorna ägnande inte hela sin tid åt ishockeyn under vistelsen i USA vilket också tränaren Viktor Tichonov senare kunde bekräfta.

Fokuserade kronor

Sverige då? Jo, här var laget verkligen fokuserat på uppgiften vilket också skulle visa sig. Tolv lag var med i turneringen, uppdelade i två grupper från vilka de två bästa gick till slutspel. Treorna i varje grupp fick göra upp om platserna fem och sex. Sverige inledde gruppspelet mot hemmanationen USA och ledde fram till slutminuten med 2-1 då USA tog ut målvakten och lyckades också kvittera bakom en storspelande Pelle Lindbergh i det svenska målet. I gruppen fanns också Tjeckoslovakien som inte minst själva räknat sig som första utmanare till Sovjet. Men laget åkte på en sensationell, i varje fall i det läget, förlust mot USA som vann med 7-3 och därmed var Tjeckoslovakien tvingade att slå Sverige för att gå till slutspel. Även Sverige hade naturligtvis pressen på sig i den matchen eftersom det också för svenskarnas del gällde att vinna för att säkra en slutspelsplats. Inför den sista perioden hade Sverige skaffat sig en rättvis ledning med 3-0, alla målen gjorda i numerärt överläge, och sedan kunde inte favorittyngda Tjeckoslovakien resa sig. Övriga matcher i grundspelet blev inte några svårigheter för Sverige. Den "obligatoriska" plattmatchen infann sig aldrig och Västtyskland slogs tillbaka med 5-2, Rumänien med 8-0 och Norge 7-1. I den andra gruppen skulle Sovjet naturligtvis vinna och gjorde det också men syntes det inte redan här vissa skavanker i den sovjetiska fronten. I matchen mot Finland låg Sovjet under med 1-2 när det var fem minuter kvar men tre mål inom loppet av 79 sekunder räddade äran. Mot Kanada var det underläge 2-3 inför den sista perioden med Sovjet kunde vända och vinna med 6-4. Just Finland och Kanada fick också göra upp om den andra platsen från gruppen till slutspelet. Finland tog den via en 4-3-seger över Kanada. Till slutspelet tog lagen med sig sina inbördes möten från gruppspelet (Sverige-USA 2-2 och Sovjet-Finland 4-2).

Ishockeyklassiker

Slutspelets första match blev en ishockeyklassiker som håller än i dessa dagar. Här skulle de sovjetiska giganterna ta det första steget mot det på förhand så säkra OS-guldet. Men nu gick det inte riktigt som Tichonov och hans manskap räknat med. De trodde som de allra flesta att USA:s skolgossar inte förbättrat sig nämnvärt jämfört med träningsmatchen före OS. Men det hela utvecklade sig till en riktig rysare. Sovjet tog programmenligt ledningen genom Krutov men USA kunde kvittera genom lagets äldste, 25-årige (!) Willie Schneider. Sovjet tog ledningen igen men när det bara var en sekund kvar av den första perioden kunde USA kvittera igen genom Mark Johnson. En synnerligen psykologisk kvittering. I den andra perioden hade det verkligen börjat gå grus i det sovjetiska maskineriet. Den lätta vinsten såg nu inte ut att bli så lätt även om Maltsev kunde ge favoriterna ledningen med andra periodens enda mål. Men inget verkade kunna stoppa de amerikanska ungdomarna som med två mål i slutperioden avgjorde matchen och faktiskt striden om OS-guldet genom mål av Johnson och Eruzione. Sverige mötte samma dag Finland som för första gången sedan 1975 säkrat en plats bland de fyra främsta i ett stort mästerskap. En finsk seger över Sverige skulle också med största sannolikhet innebära en historisk första medalj i VM eller OS. Det såg länge också ut att gå Finlands väg. Inför den sista perioden ledde Finland med 2-1 men Sverige lyckades vända i början av den tredje perioden till 3-2-ledning efter långskott från backarna Tomas Jonsson och Mats Waltin vars skott letade sig igenom den finländska försvarsmuren. Nu såg en svensk seger ut att vara på gång men "svenskdödaren" Mikko Leinonen kunde kvittera och efter det fick Sverige utstå en kompakt press från Finland och mest tack vare storspel av målvakten Pelle Lindbergh kunde Sverige rädda oavgjort, 3-3.

Två nervösa lag

De sista slutspelsmatcherna inleddes med USA-Finland. Här var USA tvingade att vinna för att säkra guldet medan Finland i händelse av seger skulle ta OS-brons. Nu var det ett helt annat amerikanskt lag på isen. Nervositeten bland spelarna var uppenbar och Finland ledde också inför slutperioden med 2-1. Men med en fanatisk hemmapublik som stöd i hockeyhallen Field House kunde USA kvittera i början av tredje perioden och samtidigt fick USA-coachen Herb Brooks lite ordning på sina spelares nerver. Nu var det i stället Finland som började bli nervösa och göra misstag när de såg de åtråvärda medaljerna glida dem ur händerna. USA kunde nu med vind i seglen göra både 3-2 och 4-2 och därmed säkra historiens mest sensationella hockeymedaljer. Den avslutande planerade guldfinalen mellan Sverige och Sovjet blev nu i stället en evakueringsmatch om silvermedaljerna. Och mycket till match blev det inte heller. Svenskarna som imponerat tidigare i turneringen gjorde nu den obligatoriska plattmatchen. Efter två perioder ledde Sovjet med 9-0, till slut blev det 9-2, och kunde därmed ta OS-silver medan Sverige fick bronset. Den svenska insatsen var trots allt över förväntan med två minnesvärda toppmatcher - dels mot favorittyngda Tjeckoslovakien (4-2) och dels mot mästarna USA (2-2). I konståkning hade Sverige en deltagare, Thomaz Öberg, som slutade på 14:e plats av 16. I herrarnas friåkning var det artisten Robin Cousin, Storbritannien, som tog hem spelet trots att han hade sämre poäng än Jan Hoffman, Östtyskland, men fler domarröster som etta. Cousins ansågs vara den perfekte åkaren eftersom han var en skicklig akrobat, dansör, skridskoåkare och samtidigt hade han god fysik, uthållighet och styrka.

Historisk segermarginal

På längdåkningssidan hade Sverige i princip ett enmanslandslag som tog en medalj - guld. Visserligen togs guldmedaljen med minsta möjliga marginal. Thomas Wassberg vann den dramatiska tävlingen med en enda hundradels sekund för Finlands Juha Mieto. Innan vi skärskådar Thomas Wassbergs bragd några korta ord om längdtävlingarna i stort. Sovjet blev bästa nation i de nordiska grenarna men den här gången var det de sovjetiska herrarna som dominerade och inte damerna som nu bara tog två av sju möjliga medaljer. Skidkungen blev Sovjets Nikolaj Zimjatov med guld på 30 km, 50 km och guld i stafetten. Finland gjorde sitt bästa OS sedan 1964 medan Norge för första gången genom tiderna blev utan guld i de nordiska grenarna. Östtyskland dominerade på damsidan med två guld. Här visade de svenska damerna en jämn klass med bästa placeringar runt tiondeplatsen. I backhoppningen dominerades av Österrike även om guldet i den stora backen gick till Finland och Jouko Törmänen. Men nu en djupdykning in i dramatiken på 15 kilometer: När skidtävlingarna inleddes med tremilen hade Wassberg visat fin form och legat med i täten länge men kroknat på slutet och fick nöja sig med en fjärde plats. Redan efter några av de 15 kilometrarna stod det klart att loppet hade två giganter - Sveriges Thomas Wassberg och Finlands Juha Mieto. Wassberg hade fördelen att starta sist i fältet och fick hela tiden rapporter på läget jämfört med Mieto.

Norskt tack - tack!

Efter tre kilometer hade Wassberg hunnit upp Norges Ove Aunli som startade 1.30 före svensken och i det läger låg på 13:e plats. Med Wassbergs höga tempo kunde Aunli avancera i fältet till en tredje plats. Den bronspengen kunde Aunli helt och hållet tacka Wassberg för som var den som skötte farthållningen. Svensken låg under större delen av loppet någon eller några sekunder före Mieto. När Mieto hade 400 meter kvar fick han av sina ledare reda på att han låg en sekund efter Wassberg och nu lade den väldige finnen på allt vad han kunde i en sällan skådad spurt. För svenskarna i målfållan blev det nu en kort men nervig väntan på Wassberg. Skulle han matcha Mieto? Svensken hade ju på den inledande tremilen tröttnat på slutet. Skulle det räcka den här gången? Mietos tid, 41.57,64 stod överst på anslagstavlan. Vad skulle Wassberg få för tid? Jo, 41.57,63 och nog tog det allt några sekunder innan den svenska kolonin med Kungen i spetsen verkligen förstod att Wassberg var segrare med en enda hundradel. Vad låg då bakom Wassbergs seger? En lite men kanske avgörande sak var att Wassberg chansat med ett par nya superlätta skidor. Skidorna vägde 400 gram mindre än de vanliga men hade fram till Wassbergs seger inte gjort någon större lycka. Norrmannen Odd Martinsen hade ramlat och brutit samma typ på tremilen och de ansågs ännu inte tillräckligt utprovade. Men när Wassberg kom till skidstadion Mount van Hovenberg förvånande han alla då han helt sonika bara satte på sig ett par av den nya sorten. Chansningen lyckades och guldet var Sveriges. Men ingen kunde glömma den väldige Mietos insats. Alla, inklusive Wassberg, unnade Mieto ett olympiskt guld och i Wassbergs tankar fanns faktiskt att de skulle dela på medaljen!

Stenmarks legendarisk

Nu till den andre svenske OS-kungen och en av Sveriges största idrottsmän genom tiderna. I varje fall betraktas Ingemar Stenmark som det efter dessa spel. Ingemar hade ju inte haft de stora framgångar som alla hoppats på fyra år tidigare i Innsbruck. Var det dags nu? Skulle han bli OS-kung också och inte bara kung i världscup- och VM-sammanhang? Först gällde det storslalom och vi skriver måndag 18 februari då det första åket ska avgöras. Först dagen därpå körs det andra åket. Ingemar hade varit i Vermont och laddat upp på konstsnö och kom till OS-tävlingarna med 14 raka segrar i storslalom. Nu gällde det att ta den 15:e och kanske viktigaste. Dagarna före storslalomtävlingen var Ingemar med på sin skidfirmas presskonferens som blev en kaotisk tillställning. Alla ville ha sitt med Ingemar som till sist fann det för gott att tillsammans med sin tränare Herman Nogler fly tillställningen genom en bakdörr. Själv utstrålande Ingemar självförtroende och trodde själv att det skulle gå vägen den här gången. Ingemar hade dragit startnummer nio i sin första start i Whiteface Mountain och den stora svenskkolonin koncentrerade sig enbart på just detta startnummer. Innan Ingemar kommer i banan hinner två schweizare köra ur och Österrikes Hans Enn hade den bästa tiden. Allt går enligt planerna för Ingemar under den första delen. Han hade den bästa mellantiden men efter den börjar det bli lite problem när Ingemar kommer lite sent in i några portar. Men så händer det som får en hel nation framför TV-skärmarna i Sverige att sluta andas för några korta ögonblick.

Fall kostade tid

Ingemar faller tre portar från mål men på något mirakulöst sätt får han kontroll på skidorna och klarar sig från att åka ur. Men det har kostat tid. Försprånget till Enn vid mellantiden har förvandlats till underläge med 18 hundradelar och det återstår några kanoner fortfarande. En är Andreas Wenzel som också var den som senast lyckades besegra Ingemar i storslalom. Vid mellantiden är han långsammare än Stenmark men Ingemars fall kostade ju tid och i mål har Wenzel ett försprång till Ingemar på 32 hundradelar. Nu är frågan ska Ingemar kunna prestera ett av sina patenterade åk kommande dag? Och visst var det ett annat bett i Ingemars åkning på tisdagen och tiden 1.20,25 var den hittills bästa men fortfarande återstod både Enn och Wenzel. Enn var först ut av de båda och redan i det första hanget kunde man tydligt se att han var chanslös mot Ingemar. I mål skiljde det två sekunder till fördel för Ingemar. Wenzel då? Han hade 32 hundradelar att gå på. Skulle det räcka? Vid mellantiden var hans försprång redan uppätet och med det åk som Ingemar tidigare presterat skulle Wenzel inte ha en möjlighet att komma igen. Och mycket riktigt - Wenzel kom i mål slagen av Ingemar med 75 hundradelar och Ingemar Stenmark hade äntligen fått sitt OS-guld. Ett guld som alla konkurrenterna också unnade svensken. Och Ingemar själv var naturligtvis lättad och visade en glädje över segern som var ovalig för honom. Men ytterligare en guldmedalj stod på spel och det i slalom där Ingemar efter sin uppvisning nu naturligtvis var storfavorit till. Fredag 22 februari var det slalomdags och Sverige stod still igen. Det första åket var stakat av Torgny Svensson och som riktkarl fick hemmasonen Phil Mahre agera med startnummer ett. Mahre åker ned på 53,31 men inte helt utan problem.

Nu kommer svaret

När Ingemar startade har många av hans värsta konkurrenter försökt att straffa Mahres tid utan att lyckas. Hur bra var Mahres tid? Nu skulle svaret komma. Ingemar hade problem med de många och trånga portarna och i målfållan har bansättaren Svensson redan fått kritik från åkarna som tagit sig ned. Underlaget var nu inte heller det bästa. Det hade blivit slagit och svårbemästrat. I mål får Ingemar tiden 53,89 och får finna sig i att vara slagen av Mahre, Enn och Lüthy. Så där stod Ingemar igen inför en minst av allt svår uppgift inför det andra åket. Kanske var det en fördel med tanke på underlaget att starta som nummer två? Ingemar som i vanliga fall är en försiktig general i pisterna kastade nu allt sådant överbord och chansade för fullt. Speciellt i slutdelen av backen där han åkte så fräckt, så fräckt. Enn och Lüthy får se sig slagna av Ingemar med nästan en sekund men Phil Mahre återstår ju fortfarande. 50,94 behövd Phil Mahre göra för att slå Ingemar som hade åkt på 50,37. Storpubliken vrålade fram Mahre på hans väg ned i backen men han fick aldrig till något perfekt åk. Han visste att han nu hade sin stora chans att slå Ingemar men trycket blev för stort och den lite stela aktionen i pisten gav en tid som inte var bättre än 51,45. Ingemar hade gjort det igen och tävlingen var avgjord efter fem åk. De som kom efter fick inte ens chansen att spela statisternas roll. Två OS-guld till Ingemar Stenmark som nu skrev in sig i den svenska OS-historien som en av de verkligt stora! Tillbaka till OS-vardagen och till den får vi den här gången räkna skidskytte, i varje fall ur svensk synvinkel. Här dominerade Sovjet som vanlig men den här gången fanns också Östtyskland med som en stark och faktiskt övermäktig konkurrent. För Sveriges del handlade det om placeringar utanför de tio bästa och just tia i stafetten med bara en bunt blåbärsnationer efter i prislistan. Om vi svenskar betraktade Ingemar Stenmark som en av spelens stora så fick han nog ändå erkänna sig besegrad på den punkten av spelens gigant - skridskoåkaren Eric Heiden, USA.

Heiden spelens kung

Heiden kom till spelen med stora chanser att vinna "rubbet" - fem guld. Nu skulle legendarer som Ivar Ballangrud, "Hjallis" Andersen och Ard Schenk med sina tre guld vardera i spelen 1936, 1952 och 1972. För Sveriges del gjorde löftet Tomas Gustafson debut utan att lyckas men hans tid skulle ju komma. Först gällde det 500 meter och det skulle vara ett av de svåraste gulden för Heiden att ta enligt alla förhandsspekulationer. Men Heiden visade redan i det första paret var skåpet skulle stå med tiden 38,03. Hans parkamrat, världsrekordhållaren Kulikov, Sovjet, fick se sig slagen med 34 hundradelar men det räckte till ett silver. Dagen efter var det dags för 5000 meter med Heiden nu i andra par tillsammans med tillsammans med holländaren Van der Duim. Heiden tog ledningen med 7.02,29. En kanske inte alltför märkvärdig tid ansåg många av de återstående konkurrenterna som nu såg sin chans. En som definitivt gjorde det var Norges Kai Arne Stenshjemmet i det fjärde paret. När två varv återstod var Stenshjemmet i ledningen men han orkade inte hålla tempo utan förlorade en halv sekund på varje varv av de återstående två och Heiden klarade segern med ett nödrop. 1000 meter och 1500 meter var "säkra" sträckor för Heiden och här blev det också aldrig något snack om vem som var bäst. Två ytterligare guld till Heiden. Milloppet då? Ja, här var det många som hoppades på de norska åkarna men Norge fick nöja sig med en bronspeng sedan Heiden slagit sitt personliga rekord med 15 sekunder och världsrekordet med drygt sex sekunder. Fem guld och en plats i den olympiska historien för alltid. Nå, vilket eftermäle har då Lake Placids upplaga av vinterspelen fått? De aktiva stod i centrum och de bjöds på goda förutsättningar. Men resten, ja, transportsystemet brakade ihop redan första dagen och bristen på biljetter gjorde att den stora europeiska publiken aldrig fick en chans att åka över Atlanten för att se spelen på plats. Slutsatsen var enig bland experterna - arrangera aldrig spelen igen på en så liten ort som Lake Placid! I nationsstriden hamnade Sverige på åttonde plats och i medaljligan på sjunde plats med Stenmarks två guld, Wassbergs längdguld och hockeylagets brons som de här spelens medaljskörd. Medaljligan toppade Sovjet medan poängligan vanns av Östtyskland.

Källa: SOK

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.