Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Varför mår ni piss? Det här är ju perfekt

Foto: TOMI HÄNNINEN / BILDBYRÅN

RUKA. Fyra svenskor in bland de åtta bästa.

Efteråt levererar tre av dem svordomar så det kokar i målfållan - medan den fjärde svär sig fri från all skuld.

– Det är ju så jäkla onödigt. Nu mår jag pissdåligt, säger Linn Svahn.

Visst.

Men samtidigt: Det här var ett odiskutabelt bevis på hur bra svensk längdåkning mår just nu.

Hur det kan se ut direkt efter ett världscuplopp?

Tja, ibland så här:

✓ Först rusar en frustande Linn Svahn förbi utan en tanke på att stanna.

✓ Sedan stannar Frida Karlsson till, så arg på den fjantigt enkla banan att hon knappt kan hålla tårarna tillbaka.

✓ Minuten senare lägger bästisen Maja Dahlqvist i väg en harang av så skarpa ord till oss att jag skulle få smisk av mamma om jag återgav dem här.

✓ Och så kommer Ebba Andersson förbi, står rakryggad och vägrar ens ta på sig ”en gnutta skuld” för vad som hände där i sista utförbacken.

Slut så?

Nix. För nu kommer Linn Svahn tillbaka. Något lugnare, men helt kompromisslös i sin kritik mot framför allt just Ebba Andersson.

– Det här ska inte få ske. Det hade varit jäkligt lätt att undvika det, säger Svahn.

Nånstans däremellan tror jag möjligen vinnaren Therese Johaug passerar. Men just den här dagen är det knappt någon som bryr sig.


Nej, jag har inte sett den där kraschen på några bilder. Nej, jag har ingen aning om det verkligen var Ebba Anderssons som stökade till det.

Det vi vet är att möjligen ytterligare en svensk pallplats försvann där i ett snömoln. Och att det just för sprintspecalisterna Svahn & Dahlqvist var en chans i ett distanslopp som kanske inte kommer tillbaka på hela säsongen.

Så jo, jag förstår verkligen känslostormarna.

Ska man vara krasst politiskt korrekt borde man väl muttra över det faktum att svenskorna än en gång förstör på varandra.

Precis som i sprintfinalen i VM i Seefeld 2019. Precis som i sprinten i Lenzerheide under Tour de ski förra vintern.

Onödigt? 

Oh ja. Man borde ju ha lärt sig vid det här laget att ens kompisar är de där i vita dräkterna.

Men oroväckande?

Inte alls. Snarare tvärtom.

Är det något snart 40 år som sportjournalist lärt mig så det att brutal, intern, konkurrens skapar de allra bästa idrottarna. Det är fint och mysigt att klappa varandra på axeln i bland - men siktar du allra högst så är det med ständigt vässade armbågar du slipas till en sportslig diamant. 

Och i det svenska damlaget hörs numera ljudet av ett gäng slipmaskiner dygnet runt.

Det är därför Linn Svahn & Co nu lämnar helgen i med Ruka med ett suveränt facit: Sex av nio möjliga pallplatser. 

Men mest fascinerande av allt: De är ändå besvikna.


Möjligen har damtränare Stefan Thomson och landslagschef Anders Byström i detta nu det rätt jobbigt i bussen på väg till flygplatsen i Kuusamo.

Möjligen osar det fortfarande hett där i bussen. Möjligen tar det till landningen i Sverige innan alla är vänner med varandra igen.

Låt så vara.

I det långa loppet är just den där glödande viljan - och emellanåt ilskan - det som gör detta till världens bästa damlandslag.

* * *

Till sist. I skuggan av kaoset i damernas lopp gjorde William Poromaa ännu ett överraskande bra lopp i dag. 

19-åringen passerade mållinjen som 17:e man. Före medaljtyngda konkurrenter som Simen Hegstad Krüger, Dario Cologna, Didrik Tönseth och många, många fler.

För er som tycker att en 17:e plats låter halvrisigt kan jag bara upplysa om att det snarare är sensationellt bra gjort av unge Poromaa.

Nej, det är inte redan i vinter William Poromaa kommer att frälsa svensk herråkning.

Men tro mig, det här kommer att bli riktigt, riktigt bra.