Tomas Pettersson
Jodå, jag har skrivit fler texter än jag egentligen vill minnas om stora idrottare som tagit beslutet att lägga av.
Men det här? En krönika om att Charlotte Kalla slutar?
Nej, den blir inte som någon av de andra.
Det här är ju personligt.
För så här är det: Charlotte Kalla har alltid varit speciell för mig. Inte bara för att hon kommer från lilla Tärendö precis som min pappa, inte bara för att vi (förstås) därmed också är släkt - utan också för att våra karriärer märkligt nog gått lite hand i hand de senaste 16 åren.
Hösten 2006 började jag på Expressen som skidreporter och krönikör. Samma höst slog den 19-åriga junioren Charlotte Kalla igenom på världscupnivå.
Jag glömmer aldrig premiären i tyska Düsseldorf den hösten. Charlotte Kalla stannade till efter sprinten, och jag frågade om hon det var några släktingar eller vänner från Tärendö som åkt ner för att titta på.
– Nej, inte mer än du, svarade Kalla och skrattade.
Jag ser gärna det ögonblicket som början på en alldeles underbar resa.
***
Den har alltså pågått i 16 år. Den har innehållit 266 världscuplopp, 51 OS- och VM-lopp och en hel drös medaljer.
Själv har jag haft ynnesten att se nästan dem alla på plats. Men också samtidigt fått följa hur Charlotte Kalla på ett närmast förunderligt sätt förändrat svensk längdåkning på egen hand.
Det borde finnas en speciell tideräkning för att skildra fenomenet.
Tiden före och efter CK.
Eller mer exakt: Tiden före och efter den där januaridagen 2008.
Innan dess var svensk längdåkning en sport på randen till kris. Det fanns ganska exakt noll sparade kronor på förbundets konto och längtan efter en ny superstjärna var lika desperat som monumental.
Då kom dagen när Charlotte Kalla spurtade (nåja) förbi finskan Virpi Kuitunen på vägen uppför Alpe Cermis och vann Tour de ski.
I samma stund förändrades allt. Sedan dess har förbundet varje år kunnat visa upp nya resultatrekord, sedan dess har nya unga supertalanger dykt upp på damsidan år efter år.
Hade det hänt utan Charlotte Kalla?
Nej.
Du kan fråga vem som helst av Ebba Andersson, Jonna Sundling, Emma Ribom, Frida Karlsson och de andra av dagens mest lysande stjärnor och alla kommer att berätta en historia om vad Kalla betytt för dem.
Kort sagt: Det går inte faktiskt att överskatta Charlotte Kallas betydelse för svensk längdåkning.
Men nu har resan nått sitt slutmål. Och det blev Piteå.
***
Charlotte Kalla meddelar nu att efter SM i Piteå är allt över. Att det finns andra saker i livet som väger tyngre än skidåkning.
Det är också perfekt tajmat besked.
Dels för att Charlotte Kalla nu får avsluta karriären på den norrbottniska snö där allt en gång började. Hyllad av sin egen klubbs hemmapublik.
Men framför allt för att den här säsongen visat att Kallas tid som världsstjärna är över.
Kalla själv - och många av oss andra - hoppades in i det sista att det ändå skulle lossna en sista gång. Att Kalla på något mirakulöst sätt skulle hitta en väg tillbaka under sitt sista OS.
Så blev det inte.
I stället stod jag där i det kinesiska blåshålet och följde allt med bara en känsla av vemod. Det var rent plågsamt att se Charlotte Kallas ögon efter varje lopp. De var ju inte längre svarta, utan bara bedrövade.
Jo, jag hade verkligen unnat vår allra största kvinnliga vinterolympier ett så mycket värdigare avslut.
Där och då gissar jag att den sista pusselbiten föll på plats rörande Charlotte Kallas beslut om sin framtid.
Och nu vet vi alla.
Så då återstår bara att säga tack för att jag fick vara med på resan, Charlotte. Det kommer att kännas väldigt tomt utan dig nu.
Och jag hoppas verkligen ni där hemma också kan känna både tacksamhet och lite stolthet över vad Charlotte Kalla utfört. Stunderna hon bjudit på. Segrarna hon vunnit.
Men det är klart: Allra, allra stoltast är förstås vi med några droppar Tärendö i blodet.