Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

Utdömda, kritiserade – hade aldrig gått utan er

Sverige vidare efter Hedvig Lindahls jätteräddning
Foto: FRANCISCO SECO / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: FRANCISCO SECO / AP TT NYHETSBYRÅN

PARIS. Den ena utdömd och kritiserad från turneringens början till minut 55 av åttondelen.

Den andra ifrågasatt mest hela sin karriär.

I natt ska kritiken tystna. I natt ska vi unisont hylla Stina Blackstenius och Hedvig Lindahl. 

Det hade aldrig gått utan er.

Det fuktiga, varma, mörkret har lagt sig sedan länge över Parc des Princes i Paris.

Men här sitter vi och ser plötsligt ljuset.

Vi säger ju au revoir till Paris, bye, bye till Kanada och startar sedan resan västerut mot Rennes för att möta en gammal ärkefiende.

Kvartsfinalplatsen är säkrad. Landslagets heder återupprättad och den här VM-sommaren inte bara fortsätter, den blir nu hetare för varje dag.

Vissa segrar är ju liksom viktigare än andra.

Förlust i kväll och Sverige hade lämnat Frankrike utan att ha lämnat något avtryck bakom sig. En grå, halvt underkänd insats att glömma.

Nu väntar något helt annat.

Jag anar möjligen att resten av fotbollsvärlden suckar djupt. Att Sverige är laget knappt någon utanför våra egna gränser ville ha vidare.

Men vem bryr sig. 16 lag är snart utslagna ur VM. Sverige är kvar. 

 

Och det är faktiskt det enda som betyder något.

 

Men nej, det var förstås inte direkt vackert. Speciellt inte till en början.

Man kan väl säga ungefär så här: Jag gissar att 99 procent av alla tv-tittare som inte kom från Sverige eller Kanada gäspande bytte kanal efter sisådär sju minuters spel.

Underhållningsvärdet i den första halvleken var nämligen...tja,...obefintligt,

Noll chanser.

Noll skott på mål.

I stället ett 45 minuter långt ställningskrig med Kanada som det klart bollförande laget. Sverige som det mer förvirrade. Och de få fragment till halvchanser som Sverige ändå skapade lyckades framför allt Stina Blackstenius snubbla bort på alldeles egen hand.

Nej, det var inte kul att titta på. 

VM:s tråkigaste halvlek?

 

Oh ja. Med marginal dessutom.

 

Men den här kvällen handlade för all del inte om underhållning. Den här kvällen handlade om att överleva till vilket pris som helst.

Och - till slut - om en osannolik målskytt.

Elin Rubensson bröt, spelade fram Kosovare Asllani som gjorde precis det hon är här för att göra: Vända uppåt, och leverera den där perfekta passningen framåt.

Det oväntade var att äntligen - ÄNTLIGEN - gjorde även Stina Blackstenius precis det hon är här för att göra.

Mål.

Vi har väntat. Oj, som vi har väntat. Och sedan ärligt talat mer eller mindre gett upp hoppet.

Men förbundskapten Peter Gerhardsson har envist fortsatt att ge Stina Blackstenius fullt förtroende. 

 

I kväll fick vi svaret på varför.

 

Efter målet öppnade spelet upp sig. Lagen började byta chanser, Kanada tryckte på allt tyngre i sina anfall.

Plats på scen för nästa hjältinna.

Plats på scen för Hedvig Lindahl.

RAVELLI 1994!” skrev någon med versaler i mitt flöde efter den makalösa straffräddningen, och ja, jag kan förstå tankegången. 

Men den är förstås också fel.

LINDAHL 2019!” står så bra för sig själv. Utan några andra jämförelser. 

Slutminuterna blev en lång, utdragen pina. Men nyss blåste äntligen Kate Jacewicz den där förlösande signalen - och det pågår ett kramkalas där nere på planen.

Förstås.

Mitt ibland sina spelare vandrar Peter Gerhardsson omkring och ser rätt överlycklig ut. Och det ska han vara - alla som ifrågasatte hans coachning och bänkande av startspelare mot USA fick något att tänka på i kväll.

Det var ju faktiskt inget snack om vilket lag som hade mest krafter kvar när allt skulle avgöras.

 

* * *

Till sist. Jag gissar att på ett hotell i Rennes satt hela det tyska laget och följde matchen. Jag gissar också att de var rätt nöjda, att de på klassiskt tyskt vis är rätt självsäkra på att deras svit av segrar mot Sverige nu bara ska förlängas.

Nåja. Jag är långt i från lika säker.

Efter den här kvällen känns snarare allt möjligt. 

 

Till och med att tysta Tyskland.