Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Tomas Pettersson: Vi skiter i det, världen!

RIO DE JANEIRO. Hallå där, världen.

Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.

Men vet ni vad: Det skiter vi i.

Sverige är i OS-final.

Miraklet är fullbordat.

För 30 sekunder tystnade 80 000 människor i samma andetag runtomkring mig.

Trots att jag sitter något hundratal meter därifrån gick det för första gången på dryga två timmar höra ett ljud från mattan nedanför.

Det var ett vrål av glädje.

Det var Lisa Dahlkvist.

Hon springer fortfarande runt därnere, jagad av resten av laget och det är så mycket lycka, så mycket glädjetårar och galenskap.

För allt är förstås helt ofattbart.

Sverige gjorde det igen. Hedvig Lindahl gjorde det igen. Och japp, Lisa Dahlkvist gjorde det igen.

Nu blir det Tyskland i final. Spöket.

Men den här gången känns det faktiskt inte så skrämmande.

"Vad finns det att vara rädd för"

Sverige besegrade först världsettan. Sverige besegrade sedan turneringens bästa lag. Vad finns det då kvar att vara rädd för?

Det var annars bland de värsta utspelningar jag sett.

Det tog sju minuter innan Sverige för första gången lyckades slå tre passningar inom laget.

På Sveriges vänsterkant hade Marta lekstuga med Elin Rubensson som såg ut att behöva syrgas redan efter 20 minuters spel. Det pumpades inlägg mot Sveriges straffområde, det utmanades i varje duell - och när Sverige väl fick bollen orkade ingen riktigt tänka klart.

I den första halvleken var bollinnehavet 71-29 i Brasiliens favör. 15-3 i avslut. 6-2 i hörnor.

Men otroligt nog 0-0.

I den andra såg det möjligen lite (nåja) bättre ut. Men förutom ett par hyggliga svenska halvchanser. det var spel mot ett mål.

Men otroligt nog 0-0.

Om man säger så här: Sverige var utspelade även mot USA i kvartsfinalen.n Men här handlade det om total spelmässig utklassning.

Det var annars sagt att Sverige skulle spela hårt, på gränsen till fult, från start. Gnaga på brasilianska hälsenor, smälla på i varje närkamp.

Bara ett problem:

De hann inte ens det.

Till slut fick jag samma känsla som när jag ser en fisk ligga och sprattla på torra land. Typ: Kan inte någon bara göra slut på lidandet?

Men Sverige sprattlade sig igenom 45 minuter. 90 minuter. 105 minuter. Och till slut även 120 minuter.

Kippandes efter luft. Men vid liv.

Och när sedan allt blåstes, straffläggningen väntade tror jag precis varenda en av de svenska spelarna kände som jag:

Det här fixar vi.

Och så blev det.

Fotbollsvärlden har sorg

Förmodligen har fotbollsvärlden i övrigt sorg just nu.

Som jag skrev för ett par dagar sedan har Sverige på ett sätt totalt förstört den fotbollsfest många väntat sig med lag som USA och Brasilien i rollen som ledande underhållare.

Visst.

Så är det.

Men OS är nu ingen scen för underhållning. OS är en scen där det enda som betyder något är vem som vinner medaljerna.

Nu har Sverige säkrat sin.

Brasilien, åh detta underbara Brasilien, får sätta sig på planet till Sao Paulo för att möjligen fixa sin.

Jo, jag lider med Brasilien. Jag lider med Marta. Jag beklagar att brasiliansk damfotboll inte fick det uppsving som ett OS-guld kunnat innebära.

Men nej.

Vi ska inte be om ursäkt.

 

■■■

 

Svenska hjältar?

Hur många som helst.

Men de sista två matcherna har Den Heliga Treenigheten frälst Sverige: Hedvig Lindahl-Nilla Fistcher-Linda Sembrant.

Ingen av dem gjorde ett misstag. Mittbacksduon stoppade anfall efter anfall, inlägg efter inlägg, genombrytning efter genombrytning.

Och längst där bak stod Lindahl placerade på exakt rätt ställe alla 120 minuter igenom.

Vad Lindahl sedan gör: Räddar två straffar på ett alldeles fantastiskt sätt.

 

Thomas Ravelli får ursäkta. Pratar vi svenska målvaktshjältar i straffläggningar finns det numera en som är snäppet vassare.

Hennes namn är Hedvig Lindahl.

 

■■■

 

Till sist. Jag skrev i en krönika inför den här matchen att det som väntade var en av de där händelserna som du minns för evigt.

Ögonblick som du 50 år senare berättar om för dina barnbarn, tillbakalutad i din gungstol.

Så blev det.

Och herreminskapare vilken historia ni har att se fram emot, ni kommande barnbarn till dessa damer.

 

Fräckast av allt är ett kapitel faktiskt återstår. En OS-final på Maracaná.

Undrar bara vad Hope Solo tycker?