Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Tomas Pettersson: Man mår ju faktiskt lite illa

"Har alla gränser mellan rätt och fel plötsligt bara suddats ut?", skriver Tomas Pettersson

LAHTIS. Det är en märklig tid.

Vi har två tidigare dopade finländare som bevakar VM som experter i medier.

Vi har en guldmedaljör som väljer att dela sin medalj med en dopingavstängd åkare.

Vi har en annan guldmedaljör som tackar sin epo-dömda kompis del i sin framgång.

Man mår ju faktiskt lite illa.

Jag menar; Har alla gränser mellan rätt och fel plötsligt bara suddats ut?

Klockan är 20.50 när Charlotte Kalla hoppar upp på prispallen på Medal Plaza mitt i Lahtis.

Jag vet inte hur många tusen vi är som tittar på. Torget framför scenen är i alla fall smockfullt. Finska, norska och svenska flaggor vajar överallt.

Det är ett vackert slut på en väldigt bra VM-dag.

Ta bara detta:

Finland fick sin efterlängtade medalj inför 35 000 åskådare.

Världens bästa damåkare genom alla tider fick glänsa med sitt 15:e VM-guld.

En lika magisk som dramatisk guldduell i herrloppet.

Och Sveriges egen skiddrottning fixade ännu en VM-medalj efter en säsong fylld av femtioelva olika varianter av elände.

Det är liksom synd att klaga.

Men förlåt, jag måste göra det ändå.

 

För efter loppen är avgjorda, medaljerna fördelade och mållinjer passerade drar eftersnacket i gång i intervjuzonen.

Det är då norskan Marit Björgen säger "Den här guldmedaljen delar jag med Therese".

(Therese heter alltså Johaug i efternamn och är dömd för att ha nyttjat anabola steroider)

Det är då ryssen Sergej Ustjugov säger " Jag fick ett meddelande från Dementiev, det var så viktigt för mig - jag gjorde allt han sa åt mig i dag".

(Dementiev heter alltså Jevgenij i förnamn och har tidigare åkt fast för eop-doping)

Men vänta nu?

Är det inte bara fyra dagar sedan ett åkaruppror nådde sin kulmen? När åkare från alla nationer samlades för att kräva att Internationella skidförbundet (Fis) att intensifiera sitt antidopingarbete?

Jo, det var det.

Och då känner jag plötsligt så här:

Å ena sidan är det tydligen självklart att ställa upp för kampen mot fusket i rent allmänna termer.

Å andra sidan är det tydligen inte alls lika självklart att stå för samma kamp när det handlar om din egen polare.

Det finns ett ganska passande ord för ett sånt agerande:

Skenhelighet.

 

Vad mina nya finska expertkollegor Jari Isometsä och Virpi Sarasvuo (tidigare Kuitunen) tycker om det här vet jag inte riktigt.

Förmodligen ingenting.

Det är ju rätt krångligt att sitta och gnälla över dylika ting när du själv varit huvudfigur i skidsportens smutsigaste dopingskandal.

Så ja, det är verkligen en märklig tid.

De etiska gråzonerna inom skidporten är numera så stora att de likt ett illaluktande utsläpp från en norrländsk pappersbruk täcker hela VM-staden Lahtis.

Nåja.

Vi fick i alla fall under ett par soliga timmar bara uppleva skidsport när den är som allra bäst. Sedan ytterligare några minuters hårresande njutning här på torget när dagens hjältar hyllades i kvällsmörkret.

Och mer än så kanske bara är naivt att begära 2017.

 

* * *

Gårdagens höjdare?

Självklart Charlotte Kallas glänsande formbesked efter ett drygt halvår av kaos. Lördagens lopp gav inte bara ett brons - det gav oss också närmast en garanti om att fler medaljer väntar för 29-åringen.

Dagens botten?

Betydligt större konkurrens om det epitet. Stina Nilssons 26:e plats? Resultatraden 7-20-22-23 för det svenska herrlaget? Kraschen som förstörde Ebba Anderssons VM-premiär?

Välj ni. Allt var ungefär lika trist.

 

* * *

 

Till sist. Efter att ha sett Stina Nilsson sega sig igenom skiathlonloppet var jag rätt inställd på att Hanna Falk skulle få ta över Nilssons plats i dagens sprintstafett.

Men icke.

Rätt eller fel beslut? Svaret får vi i eftermiddag.

Men jag kan väl erkänna att det hela känns en smula oroande.