Tomas Pettersson
De finska spelarna skrinnade in till uppvärmningen till tonerna av Lordis ”Hard Rock Hallelujah” vilket möjligen bara var logiskt.
Att Lordi vann Eurovision 2006 var väl ungefär en lika stor överraskning som att Finland skulle ta sig ända till den här VM-finalen.
I alla fall utifrån vad vi trodde oss veta innan turneringen startade.
Men för varje match Kaapo Kakko & Co spelat under VM har en sak bara blivit mer och mer självklar:
Det här är inget one hit wonder. Det här är ett konsekvent, homogent lag av allra yppersta klass som levererar match efter match.
Och finalen mot Kanada var sannerligen inget undantag.
Allt var på förhand det vi vant oss vid. Precis som i kvarten och semifinalen var Jukka Jalonens gäng med 18-VM-debutanter rejält nederlagstippat. Precis som i kvarten och semifinalen ställdes man mot ett lag bräddfyllt av NHL-spelare.
Men precis som i kvarten och semi spelade det absolut noll roll.
Så länge du har Marko ”Mårran” Anttila i ditt lag behöver du ju inte vara rädd för något.
Anttila avgjorde semifinalen mot Ryssland med matchens enda mål. Antilla var den som kvitterade Kanadas ledning till 1-1. Anttila var den som i början av tredje tryckte in 2-1-pucken.
Däremellan hann Den Väldige också med att tapetsera sargen här i Bratislava med ett par, tre utplattade kanadicker.
Ändå vågade jag inte tro att det skulle hålla. Pressen som Kanada satte upp mot Kevin Lankinen var rent brutal den sista kvarten. Till och med värre än den Ryssland utsatte Finland för i semifinalen.
Men Lankinen - och ett helt lag av blåskjutna, täckande, uppoffrande finska fenomen - redde ut även denna orkan.
Det är inte bara stort.
Det är ett stycke hockeyhistoria vi inte fått uppleva sedan...tja, Lake Placid 1980.
I kväll var Marko Anttila och Kevin Lankinen de stora guldhjältarna. Men det finns naturligtvis så många fler, alla övriga 20 spelare i det här laget förtjänar samma benämning.
Liksom - naturligtvis - förbundskapten Jukka Jalonen i båset.
Det var en ren ynnest att få följa detta mirakels skapande här på plats.
* * *
Någon här på läktaren sa nyss att det borde resas en staty av Marko Anttila hemma i Finland. Visst.
Men för mig får de än hellre döpa en hel finlandsfärja efter den 203 centimeter höga bjässen.
* * *
Till sist några rader om vår nya storebror. För när vi summerar hockeyns Finnkamp säsongen 2018-2019 blir resultatet helt odiskutabelt.
Se bara:
✔ Finland vann guld i junior-VM efter att underbarnet Kaapo Kakko avgjort på övertid.
Sverige? Utslaget i kvartsfinalen.
✔ Finland var extremt nära guldet i dam-VM men fick efter stor dramatik nöja sig med silver.
Sverige? Nedflyttat till B-gruppen.
✔ Och naturligtvis: Finland briljerade sig hela vägen fram till guldet här i VM i Slovakien.
Sverige? Utslaget av just Finland i kvartsfinal.
Sammantaget alltså 3-0 till Finland i säsongens tre stora mästerskap.
Jo, vi kan trösta oss med Sveriges guld i U18-VM. Men i det här sammanhanget är det verkligen inte mer än ett tröstpris.
Storebror Finland regerar. Och brorsan, ni gör det inte bara i Norden.
Ni gör det i hela hockeyvärlden.