Tomas Pettersson
Det är dagen efter Bragden i Brasilia. Ett plan lastat med nyblivna svenska hjältinnor har nyss landat på Rios flygplats.
– Det känns fortfarande bara så jäkla skönt, säger Kosovare Asllani.
Visst. Och bäst av allt - festen fortsätter i två matcher till.
Eller festen, förresten.
Det där beror förstås lite vem man pratar med. Reaktionerna från omvärlden har väl varit en smula delade efter straffsegern mot USA.
I vårt lilla land jublade 9 miljoner med en enstämmigt vrålande röst. På andra håll var situationen något annorlunda.
– Mina barn går på en amerikansk skola här i Brasilia. De berättade att deras klasskompisar grät efter matchen, berättar Sveriges ambassadör Per-Arne Hjelmborn, som jag råkar dela flyg med från Brasilia till Rio.
Jo, ur ett internationellt perspektiv framstår Sverige snarare som den där störiga tjommen som objuden kommer in från gatan och sabbar hela festen.
• Det var dukat för tungviktsmöte mellan världsettan USA och hemmanationen Brasilien på Maracana i semifnalen på tisdag.
Men sorry, USA missar det partyt.
• I sju år har Brasilien siktat på att vinna det där OS-guldet som delas ut efter finalen på samma Maracana på fredag.
Men perdão, Brasilien kan missa det partajet.
■■ Allt beroende på samma tråkiga, obekväma, snåla gäst i blågul utstyrsel.
■■ Vi kan väl kalla henne Sverige.
Nej, hon dansar verkligen inte vackrast på det här OS-kalaset. Men mot USA satte hon ändå varenda steg på rätt ställe.
Att omvärlden mest verkar se henne som Boring Sweden är en annan sak. Eller det faktum att alla inte direkt njuter av att titta på en parkerad buss ett par timmar.
– Portugal vann EM-guldet på det här sättet. Chelsea slog Barcelona på det här sättet. Allt handlar bara om att hitta sitt sätt att vinna, säger Kosovare Asllani.
Personligen är du ju annars en spelare som verkar älskar att tunnla, trixa och underhålla?
– Mmm...jag älskar att spela fin fotboll...men jag älskar ännu mer att vinna.
Okej. Ny buss mot brassorna, alltså?
– Ja, varför inte?
Nä, jag säger inte alls emot. Men ni riskerar nog att bli rätt illa omtyckta.
– Tror du? Nä, vi borde ju bli det stora älskar-laget. Alla gillar väl en underdog.
Nja, inte riktigt.
Inte om den underdogen släcker ner Marta & Co framför 80 000 åskådare och ett oklart antal miljoner tv-tittare på tisdag.
– Äsch, det hade bara varit trevligt att förstöra en fest till, säger Lotta Schelin.
Hellre boring än losing, ungefär?
– Ja, vi snackar ju OS. Vi snackar medalj.
Schelin fortsätter med ett brett leende:
– Och jag lovar: Jag gör vad fan som helst för att få den där medaljen.
■■ Märker ni den plötsliga självsäkerheten? Tron på spelsystemet? Tryggheten?
■■ Japp. Det har hänt väldigt mycket på ett par dygn med den här gruppen.
* * *
Till sist. Hope Solo fjantade sig med sitt psykförsök till handskbyte. Hope Solo kallade sedan Sverige för "ett gäng fegisar" och sedan började hela Atlanten storma.
Under lördagen kallades Hope "En skam för sitt land" i USA och diverse amerikanske krönikörer krävde att hon skulle kastas ut från landslaget.
Eh...lugn nu.
Är det här inte precis vad man egentligen önskar? En idrottare som efter en förlust för en gångs skulle säger vad den känner.
Och ärligt talat: "Fegis" är inte direkt något så där superduperhemskt ord, va?
Hade en hockeyspelare i SHL sagt samma sak hade ingen ens orkat höja på ett ögonbryn.
■■ Men nu var det en kvinna.
■■ Och dessutom en amerikansk.
Hope Solo kommer från landet där du som idrottare bötfälls i de professionella ligorna om du på något sätt kritiserar en motståndare, medspelare, domare, ligachefer eller..tja, snubben som säljer korv på arenan.
Från samma land där du hyllas om du i stället rapar upp meningslösa floskler i timmar - oavsett om du själv tror på dem eller inte.
Så det är klart att mina amerikanska kollegor gick bananas.
■■ Så ja, jag tycker faktiskt lite synd om Hope Solo.
■■ Du må vara totalt oberäknelig. Men den här världen skulle vara betydligt tråkigare utan dig, Hope.