Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Tomas Pettersson

Pettersson: Perkele, vilken stålman!

Iivo Niskanen.
Foto: Carl Sandin / BILDBYRÅN

LAHTIS. I VM-programmet noterade jag att arrangörerna hade döpt onsdagen till Superman-dagen.

De anade inte hur rätt de skulle få.

Herregud, vilken uppvisning.

Perkele, vilken stålman.

Iivo Niskanen förnedrade ju faktiskt en hel skidvärld.

Det var annars en alldeles vanlig Johan Olsson-morgon i Lahtis.

Vart man än vände sig som svensk journalist på stadionområdet blev man stoppad av utländska kollegor.

Samtalen följde alla ungefär samma mönster:

Vad tror du om Johan?

– Eh, jag vet inte.

Kan han verkligen göra det igen?

– Sorry. Ingen aning.

Okej. Men jag hoppas i alla fall att Johan vinner. 

– Jag också! 

Det finns ju faktiskt inga andra alternativ. Det är bara att vara ärlig. Bara erkänna att du inte har den blekaste aning i förväg om statusen på världens just nu mest mytomspunne skidåkare.

Det enda vi visste var detta:

Trots alla skador. Trots all sjukdom. Trots alla egna tvivel hade Johan Olsson tagit medalj i 12 av sina 14 senaste mästerskapslopp.

Och att han startade i den vita världsmästarvästen.

Men den här gången var Olsson faktiskt inte ens nära.

Å andra sidan var Johan Olsson i gott sällskap med resten av världen.


Så nu kokar det här på stadion i Lahtis. Det kokar i hela Finland. Jag undrar redan hur om torget här i stan ska överleva kvällens medaljceremoni.

Det är helt galet.

Men det är förstås inte så konstigt. En ny nationalhjälte har ju precis frälst sin nation.

Han var på väg mot ett guld redan i sprintstafetten. Men den gången stod en fumlig norrman i vägen för Iivo Niskanen.

Men den här gången var det verkligen inget som kunde stoppa Niskanen. Utklassning är faktiskt ett ord som inte riktigt räcker till.

15 kilometer är den kortaste av de traditionella distanserna under ett VM. Brukar oftast sluta som ett sekunddrama.

Men nu?

Inte direkt.

Denne finske stålman vann med nära 20 sekunder.

Så otroligt imponerande.

Och jag kommer ihåg en kväll i italienska Val Senales för något år sedan när jag träffade Iivo Niskanen.

Vi pratade gamla tider. Vi pratade Lahtis 2001. Och den sunkiga dopingstämpel finsk skidåkning fått slita med sedan dess.

– I hela min karriär har jag fått leva i spåren av den dagen 2001, sa Niskanen.

Och fortsatte:

– Efter VM i Lahti 2017 hoppas och tror jag allt är förändrat. Att vi då fått tillbaka respekten och förtroendet för oss. Att vi är tillbaka på noll och kan börja bygga något nytt.

Låt mig säga så här, Iivo.

Jag tror precis du blivit bönhörd.


* * *

Sverige?

En gedigen laginsats. Placeringsraden 9-10-13-14-16 är i alla falla betydligt bättre än i skiathlonloppet senast och ger ett visst hopp om att Sverige ska kunna utmana om medalj i herrstafetten.

Men samtidigt:

Vi hade naturligtvis hoppats på så mycket mer.

Och ja, speciellt av Johan Olsson.

* * *

Till sist. Fyra lopp avgjorda nu på herrsidan - och noll guld till Norge på herrsidan.

Överraskande?

Självklart.

Men det allra mest fascinerande är att Martin Johnsrud Sundby fortfarande står utan ett enda mästerskapsguld i sin karriär.

Förbannelsen fortsätter.