Tomas Pettersson

Pettersson: Ledsamt att den rösten tystnat

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Vi stod mitt i en slaskig japansk snödriva och rensade luften. Som man alltid gjorde med denne man.

– Men du, Tomas, Varför vill du bli av med mig? Är det inte kul med lite frispråkighet, sa Inge Bråten.

Jo. Det var kul.

Och nu är jag väldigt, väldigt, ledsen att den rösten tystnat för gott.

Beskedet om Inge Bråtens död kom som en mindre chock när jag kom in på redaktionen efter en snabb lunch.

Jag visste i och för sig att han varit krasslig. Att han inte direkt såg ut att vara i toppform när jag senast träffade honom för någon månad sedan.

Men Bråten borta? För gott?

Herregud, så hemskt.

Mina chefer undrar direkt om jag kan skriva ihop några rader om denne man. Beskriva vem han var. Hur han var. Vad han betydde.

Och det är inte helt enkelt.


Å ena sidan en ohejdbar, spontan, naturkraft till människa som gödslade med rubrikcitat, och skaffade sig fler ovänner inom svensk skidsport än vad som borde varit möjligt på så kort tid.

Å andra sidan en sådan där människa som man alltid önskar att man själv vågat vara. Alltid rak. Alltid ärlig. Aldrig långsint.

Och naturligtvis: En ytterst skicklig skidledare och förbundskapten.

Det svarta efterspelet till Bråtens säsonger som svensk förbundskapten gör säkert att några av er kommer ihåg norrmannen mest för bråken.

Men glöm aldrig vad han gjorde innan dess.

Det var Bråten som ledde det svenska längdlandslaget till de sensationella framgångarna i Turin-OS 2006.


Det var Bråten som öppnade upp landslaget för dagens superstjärnor Marcus Hellner, Charlotte Kalla och Emil Jönsson.

Det var Bråten som förstod vikten av konsekvent träning på hög höjd långt innan många andra i skid-Sverige.

De senaste säsongerna har jag träffat Bråten med jämna mellanrum ute på skidtävlingar världen runt. Han har varit där som kommentator, eller som frontman för ett vallafabrikat.

Ständigt glad. Redo för ett snack. Givetvis med glimten i ögat.


Den där japanska snödrivan var för övrigt belägen i Sapporo. Det var där Inge Bråten gjorde sitt sista mästerskap som svensk förbundskapten 2007.

Jag hade dagen innan skrivit att hans dagar som förbundskapten var räknade. Att han gjort sig omöjlig i sin roll. Att han skulle vara ersatt när nästa säsong startade.

Det är en av gångerna under mina år som journalist som jag djupt beklagat att det blev som jag trott.

Inge Bråten hade alldeles rätt i att jag skulle komma att sakna hans frispråkighet. Och våra återkommande rensningar av vinterluften.

Men jag tror inte han förstod hur mycket jag skulle komma att sakna honom som person.

Det gjorde inte jag själv heller. Och det är ju förbannat ynkligt att jag aldrig tog mig tid att berätta det för honom under åren som gått.

  Nu är det för sent. Nu är Inge Bråten borta.  

Vila i frid, gamle man. Jag kommer att sakna dig djupt.