Tomas Pettersson

Pettersson: I kväll är det ni som ska gråta

Foto: Eugenio Savio / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: Imago Sportfotodienst / IMAGO/FOTOARENA/IBL IMAGO SPORTFOTODIENST GMBH

RIO DE JANEIRO. Entschuldigung. Jag måste bara få säga en sak.

Det är nog nu.

Ni har orsakat oss så mycket smärta, så många tårar, så många krossade drömmar.

I kväll är det er tur.

I kväll är det ni som ska gråta, Tyskland.

Det är en ljuvlig tid.

Plötsligt verkar det som att det överallt pratas, analyseras och diskuteras om Lotta Schelin, Pia Sundhage och resten av detta landslag.

Till och med Zlatan den store vill plötsligt sola sig i glansen från det landslag som presterar så mycket bättre än vad hans eget gjorde i Frankrike.

Jaja.

Nu passar det liksom.

Men okej, det är en annan diskussion som vi får ta en annan dag.

Det här är Finaldagen.

En chans att skriva gyllene historia. En chans som ingen vet om den någonsin kommer tillbaka. En chans till OS-guld, Bragdguld och evig respekt.

Och inte minst: 

En chans att för alltid göra upp med den där ständiga, hemska, äckliga, ärkefienden.


Jag är så fruktansvärt less på detta Tyskland.

Jag är less på förbundskapten Silvia Neids eleganta arrogans och von oben-stil, jag är trött på spelarnas robotuppträdande, jag blir rent illamående av tanken på ännu en slutsignal följd av tysk eufori och svensk sorg.

Men den här statistiken är verkligen inget man skojar bort:

Nio raka förluster i mästerskap.

Nio.

Själv var jag på plats vid de tre senaste. Det var ett drama i Peking 2008, precis som på Gamla Ullevi 2013.

Det var rent hemskt i Ottawa 2015.

Nu då?

Som vanligt väljer jag att lyssna till den assisterande förbundskaptenen Lilie Persson inför stora matcher. Precis lika kreativt otydlig som Pia Sundhage kan vara i sina uttalanden, precis lika glasklar brukar Lilie Persson vara i sina.

Så här låter det denna gång:

– Hela det här mästerskapet har ju handlat om trendbrott för oss. Så varför inte fortsätta med den trenden då? Med ett nytt trendbrott. Och jag tycker att det är en ganska öppen match på förhand.

Sedan säger Lilie Persson:

– Förutom att de är högre rankade än oss. Förutom att de har vunnit oftare än oss. Förutom att de vunnit EM hundraelvatusen gånger.

Men hon gör det med ett leende.

Och det är väl precis detta som gör att det faktiskt känns en smula annorlunda denna gång. Vi skickar inte ut ett moloket, tvivlande svenskt lag redo att bli förnedrade.

Vi skickar istället ut ett leende, självsäkert svensk lag redo att bli olympiska mästare.


* * *

Jag tillbringade eftermiddagen inne på Maracanã för att lyssna på de två förbundskaptenerna Pia Sundhage och Silvia Neids presskonferenser.

Deras karriärer har följt varandra åt såväl som spelare som ledare i flera decennier. Respekten mellan dem är tydlig. Nu gör Neid sin sista match som förbundskapten, Sundhage fortsätter däremot, av allt att döma, även över EM nästa sommar.

Så många likheter.

Ändå så olika.

Neid kräver att ha med sig tolk - trots att hon uppenbarligen förstår engelska hur bra som helst. Sundhage bara kör.

Neid försöker lägga över favoritskapet på Sverige - trots att alla som lyssnar förstås vet att läget är det motsatta. Sundhage bara pratar om att vinna.

Neid ser alldeles perplex ut när hon får frågan om hon tänker sjunga något - och svarar att hon inte kan. Sundhage stämmer direkt upp i Dylans "Times they are a-changing".

Det är tillknäppt mot uppspelt. Stramt tyskt mot avslappnat svenskt. Och om man så vill: En känsla av överklass mot arbetarklass.

Och vi lär få se något liknande återspeglas även på planen i kväll.

Tyskland är talangmässigt förstås ett par klasser över Sverige. 

 Sverige kan bara vinna detta genom svett, mod och hårt arbete.


* * *

Till sist. Kvällen har hunnit bli becksvart utanför denna fascinerande arena Maracanã. Nästa gång det mörknar här vet vi alla om Sverige fått sitt andra OS-guld i Rio.

Troligt?

Inte direkt.

Pia Sundhage har så här långt redan fått ut maximalt av sitt spelarmaterial. Sverige har besegrat världsettan USA. Sverige har besegrat turneringens bäst spelande lag Brasilien.

Det går egentligen inte att begära något mer, det går inte att bli upprörd om den här OS-finalen skulle sluta med en förlust.

Men det här laget har visat att inget faktiskt är omöjligt.

Nu återstår bara att bryta en 19 år lång svit av förluster. 19 år av besvikelser. 19 år av cementerad tysk överlägsenhet.

Tiderna förändras, sjunger Pia Sundhage. 

Måtte du få rätt.


Följ OS-finalen mellan Sverige–Tyskland i Rio med #ExpressenLive  uppsnack från klockan 14.00.