Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Pettersson: Ber att få se dessa i en SM-final

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: Olle Wande

SKELLEFTEÅ. Joakim Lindström snärtar in pucken som betyder 4-3 och hela hallen exploderar.

- Gud är med oss, säger min granne på pressläktaren.

Öh? Okej.

I så fall kan jag väl få passa på att be en bön om att få se de här lagen i SM-finalen i vår.

Det här var liksom en match som inte gick att annat än att älska. Ovillkorligt. Innerligt. Av alla.

Till och med av förlorarna.

- Jo, det var roligt. Både för publiken och oss tränare, säger Luleås tränare Thomas "Bulan" Berglund.

Med tanke på att Berglunds Luleå just släppt in fyra mål - samma lag som innan derbyt bara snittat ynka 1,37 insläppta mål per match - är väl det närmast sensationellt sagt.

- Äh, även om vi släppte in fyra tyckte jag vi hade ett bra försvarsspel, säger Berglund.

Vilket förstås säger en del om klassen på detta Skellefteå den här säsongen.


Det har varit ett par bra hockeydagar.

I förrgår kikade jag på Djurgården och Västerås i allsvenskan och insåg att det måste varit den bästa allsvenska match jag sett.

Dagen efter bänkar man sig i Skellefteå och får se säsongens bästa match i elitserien.

Novembermörker? Serielunk? Transportsträcka?

Tjenare.

Norrderbyt mellan de här två lagen blir aldrig ointressanta. Rivaliteten mellan klubbar, fans och spelare är som ett pulserande öppet sår som aldrig vill läka.

De senaste säsongerna har dessutom en till dimension tillkommit. Numera är det ett möte mellan svensk hockeys två ytterligheter:

Tråk-Luleå mot Party-Skellefteå.

Eller så brukar det väl heta i diverse rubriker. Men jag håller inte riktigt med.

Lagen må vara totalt olika. Men precis lika fascinerande.


Luleås forwards är rätt risiga på att spruta in mål framåt. Men harrejävlar vilket otroligt skickligt lag det är. Inget lag i elitseriehistorien har spelat bättre försvarsspel än Luleå denna höst.

Dessutom gillar jag spelarnas inställning.

Chris Abbott fick en fråga i Norrbottens-Kuriren innan derbyt om han inte är avundsjuk på dem som ligger högre upp i poängligan?

- Nej, jag gillar att titta ner på dem i tabellen i stället, svarade Abbott.

Skellefteås forwards är festligast av alla att titta på. Så snabba, så smarta, så sylvassa. De gör inte bara mål. De gör ju också alltsomoftast närmast sjukligt snygga mål.

Och anfallsessen är så många. I derbyt kom dessutom Pierre-Edouard Bellemare tillbaka efter ett halvårs skada.

Facit? Ett drömmål och ett drömpass.

Dessutom har man hela seriens förmodligen bästa spelare. Denna gång blev det tre nya poäng för Bud Holloway.

Däremot har jag väldigt svårt att förstå varför Skellefteå ansåg sig att - dyrt - behöva värva Ryan Vesce.

Den här klubben har just nu piggare alternativ i sitt eget junior- lag.

- Det enda som är synd med de här matcherna är att både vi och Luleå har för små hallar, säger Skellefteås tränare Anders Forsberg.

Speciellt i ett slutspel, va?

- Jo. Och det här är min drömfinal. Men vi kanske skulle spela den utomhus? I Piteå, kanske? Mittemellan städerna, alltså, säger Forsberg.

D-e-t skulle sannerligen bli en fajt att minnas.

* * *

Om det var rättvis seger för Skellefteå? Nja, i mina ögon var Luleå värt i alla fall en poäng.

Men det är klart.

Hemmalaget hade ju tydligen Gud på sin sida.

- Det är ju en väldigt religiös bygd det här, förklarar min granne uppe på pressläktaren.

Annars klarar sig Skellefteå för all del rätt bra på egen hand.

Jag menar, vem behöver Gud när man har Bud?